Hågkomster nedtecknade av Jarl Blixt

Det började en torsdag. Den 7 december 1972. En annons i Bergslagsposten enligt nedan infördes, och sedan var det hela i gång. Den 19:e samma månad skrev Gerd Lindberg och jag ett brev till Kommunstyrelsen om lokalfrågan, och de breven har sedan fortsatt att skickas i 10 år. Utan resultat. De verkligt stora idealisterna utmärks främst av att de inte tar sakskäl och att de aldrig ger sig. På bara på. Rakt på.

Gerd Lindberg tog kontakt med mig och tyckte, att en konstförening borde Lindesberg ha, och det hade jag tyckt länge. Jag kände i motsats till Gerd till hur det var med kulturen i Lindesberg och ambitions (begåvnings?) nivån på både kulturpolitiker och övriga beslutsfattare, varför jag själv inte ville ta något initiativ. Nora har ingen konstförening. De har ju kultur ändå på alla fronter. Även bildkonst genom att Curt Götlin finns där. I Nora river man med förstånd, bygger med utomordentligt omdöme. Skaffar ett bibliotek med bra lokaler för musik, konst böcker. I Linde lyckas man riva fel hus, bygga anskrämliga sådana och uppföra ett bibliotek, som är ett mastodontiskt misstag på nästan alla punkter.

Allt det här kände jag till, att det varit, var och skulle förbli så. Ändå blir det en konstförening startad den 29 januari 1973. Jag skall fortsättningsvis inte skriva något om allt klant vi varit utsatta för under årens lopp från Lindesbergs kommuns sida, och det vet jag att styrelsen är tacksam för. Deras ängslan var nog rätt stor när de gav mig i uppdrag att skriva en liten berättelse om vår förening, där jag varit ordförande i nio år, och som jag inte ansåg mig kunna vara ordförande för längre på grund av att kommunen agerat på det kriminellas gräns – ja, i varje fall passerat anständigheternas gränser och jag av den anledningen blivit så ilsksint och aggressiv, att det enda vettiga var att sluta. Slut således om det och till det roliga.

I Bergslagens Sparbanks lokaler samlades en liten skara en måndagskväll och diskuterade hur den tilltänkta konstföreningen skulle se ut, vad den skulle ha på sitt program. Riksdagsman Lindberg och fru Qvist, som var kulturchef, var med, så det var fint värre. Vi var ju inte dummare än att vi begrep, att det var bättre att ha kulturnämndsordföranden Lindberg och kulturchefen Qvist MED OSS ÄN MOT OSS. Att de sedan allihopa agerade som om vi var LUFT är en annan femma, som sagt.

Så många hade anmält intresse, att vi kunde kalla till ett konstituerande sammanträde den 13 mars 1973. Det hade blivit dags att formellt bilda föreningen. Den 13 mars är således föreningens födelsedag. Vi har ett ordentligt protokoll från det här sammanträdet. Styrelsen som valdes fick följande sammansättning: ordförande Jarl Blixt, övriga ledamöter Gudrun Eriksson, Bengt Christiansson, Lillemor Carlsson, Hugo Kreij, Ingemar Seger och Holger Franzén. Medlemsavgiften skulle betalas med 35:-. Beslut fattades om att Olle Hanspers skulle bjudas in som den förste utställaren. Det är alltid en viss risk att vara med på årsmöten, och de flesta som var med på föreningens första sammanträde blev invalda till någon funktion. De som inte återfanns i styrelsen "hamnade" i konstinköpskommittén.

De som ställt ut hos oss skall du nedan få alla namnen på. Det kan vara av intresse om 15 år, när föreningen fyller 25, att ha dem nedskrivna. Ja, det är naturligtvis av intresse nu också, speciellt som föreningen inte genom protokoll har någon särskilt bra dokumentation av vad som förevarit.

Utställare – konstnärer

Att Olle Hanspers valdes till utställare, den förste, berodde på att jag sedan många år kände honom. Vi kunde inte ta någon från Lindesberg, vilket någon kanske tyckt vara rimligt. Den förste som ställer ut måste vara någon som står för kvalitet ställd utom allt tvivel. Ingen svågerpolitik. Inget sneglande på försäljningsframgång eller liknande.

Föreningens målsättning har varit att alltid ha kvalitet på det som ställs ut. Amatörbilderna får sin möjlighet på Höstsalongen, men utöver detta skall det inte vara någon tvekan om vad det handlar om. Konst. Inte försök till ...

Den andre utställaren finns det också anledning att kommentera. Lika väl som man tar en utomstående som förste utställare, tar man Ragnar Lindén som den andre. Kvalitativt står han på samma nivå som Olle Hanspers, och Ragnar blev vår förste hedersmedlem. Han har betytt kolossalt mycket för föreningen på alla plan. Stött och uppmuntrat och ställt ut flera gånger. Hjälper till med bedömning av konst, håller anföranden om olika tekniker. Säljer blad billigt till oss och skänker pengar. Ritar vårt emblem. Det finns all anledning att uppmärksamma Ragnar vid vårt jubileum. Vid den uppfostran av medlemmar, och speciellt styrelsen, som pågått under 10 år, där har Ragnar betytt mycket.

Nedan kommer namnen på dem som ställt ut i föreningen, och ger jag efter uppställningen en del kommentarer. Dessa är gjorda utan att det föreligger någon bedömning av kvalitet utan endast av den anledningen att det är så med vissa utställningar och utställare, att det händer något, man känner något extra, helt irrationellt. En del bjuder på sig genom sin konst, en del både genom sin konst och som människor.

Olle Hanspers Ragnar Lindén Greger Wendlerkranz Ole Birger Asta Bäckman Fotoklubben Lasse Lundh Sergio Birga Jean Chaintrier Nicolas Eekman Jaques Houplain Frédéric Vidaleus Paul Ackerman Agneta Ljung Hugo Malm Stig Olsson Valdemar Jordan Kazimierz Baniecki Lennart Nilsson Ingnela och Jan Vilhelmsson Rolf Blomquist Svante Warg Lars Halle Halldin Georg Ganmar Curt Göthlin Eigil Thoreli Bengt Bosshammar Brita Molin Louis Bastin Hans Hamngren Svenrobert Lundqvist Torbjörn Zetterholm Lena Hedberg Lillan Kuligren Richard Brixel

Kinesisk konst Louise Lundh Karin Ward Pontén Stefan Igelström Sixten Haage Lennart Gram Lennart Iverius Christina Campell Göran Folcker Curt Hamne Einar Rosen Dan Göran Birgitta Modig Eta Hedman Lova Lindroos Lars Golbe Polska gobelänger Margita Dahlström Björn Carlén Horst Janssen Bengt Böckman Per Svensson Richard Ahrlin Torkel Dahlstedt Ann Christine Eek Bengt Bjurström Ulf Wahlberg Palle Nielsen Karl R Dahlqvist Nick Furderer Olof Agrén Günter Puls Harriet Hultkranz Ernst Neizvestny

Några utställningar jag speciellt minns

De allra flesta utställningar vi haft har varit trevliga och lyckade, antingen på det ena eller andra sättet och för det mesta på alla. Det är inte alltid så att många besökare gör en bra utställning. Inte heller försäljningen. Det finns utställningar som får folk att öppna sig. Fråga, påstå och tycka. Vi har haft alla sorters utställningar, vågar jag påstå.

Ragnar Lindéns utställningar, där han presenterat sig som tidningstecknare och grafiker, har lockat många. Han är en konstnär, som vi lindesbergare håller tätt intill våra hjärtan.

Lasse Lundh var en rolig prick att ha som utställare. Alltid optimist. Alltid full av upptåg och idéer. Kring sig samlade han en hoper med folk med olika intressen. Långhåriga och skäggiga med velourkläder och pipa. Men snälla och rara och med tarmar i skallen. Flertalet. En del har måhända en viss benägenhet att ta onödigt stor plats. Ja, ibland kan de äta upp all vernissagematen utan att ens vara bjudna, och de som tänkt sig att köpa och tala med konstnären får inte en chans när det pockar och pockar att få tala om hur begåvade de är ...

Flickorna Karin Ward och Margita Dahlström är nog mina käraste utställare. Vad de bjur på sig. Vad begåvade de är. Vilka fina människor. Och sen är de kvinnor också! Deras utställning, där de gjorde om hela Galleri Jarl och avtäckte en staty med mig som motiv – med bockfot och klavertrampande – var en av de större lustifikationer som förevarit nere på Kungsgatan 4 A.

Det finns inte plats för flera nu, men nog borde man nämna Richard Brixel. Han har den där galenskapen och begåvningen som retar många men attraherar oss som förstår litet... Det finns trots allt konst som kräver mer av sin betraktare. Har man sedan bara vilja och intresse så behövs det inte så mycket mer för att finna mycket gott, men har man inte vilja och intresse att tränga igenom ett första motstånd, så ...

Styrelsen

Under årens lopp har medlemmarna i styrelsen inte växlat mycket. Någon har försvunnit efter något år, men en kärntrupp har funnits hela tiden: Lillemor Carlsson, Anita Wulff, Ingemar Seger och Arne Pettersson.

En förutsättning för att jag skulle medverka som ordförande var att vi ägnade oss mer åt arbete och mindre åt sammanträdande. De sammanträden som pågår mer än 60 minuter är felplanerade och dåligt förberedda och därmed meningslösa. Att skriva protokoll och ha former som tar tid är inte meningsfullt. Finns det folk som kan ta det ekonomiska ansvaret för det de gör så må de hålla på, bara verksamheten mår bra av det, och skulle något gå snett så får de gå in och betala för sina dumheter. Föreningen skall ju inte göra det.

De s k folkrörelserna, där förhoppningsvis konstföreningarna inräknas trots allt, har onekligen gjort mycken nytta, men det skall inte förglömmas all den trevnad som man kan uppleva där, särskilt som styrelsemedlem och om man arbetar mycket. I dag, när flertalet människor drar sig undan till det privata och undanber sig styrelseplatser, har man nog lurat sig själv. Man kan finna mycken glädje i styrelsearbetet, om man har tur och ser till att man kommer med i en styrelse med trevligt och intelligent folk. Det har det varit i vår förening. Ja, trevligt och begåvat folk. Jag upplever styrelsearbetet och det praktiska som hängning av tavlor, kuvertslickande, affischuppsättning, sopning av golv, målning av lokaler och allt vad det är, som de vettigare och trevligare saker jag gjort i mitt liv.

Alla dessa som inte har tid står mig upp i halsen. Tid är ju det enda de har ... och den använder de fel för det mesta. De som har varit med i konstföreningens styrelse har haft tid, tagit sig tid och lagt ned tid. Det är de som gjort föreningen, och det skall de ha tack för. Av mig. Jag har, när jag avgick som ordförande, blivit tackad med en ovanligt vacker skulptur med motiv som jag upplever som det mest väsentliga, vackraste och allt jag vet inte vad.

Våra revisorer

Det finns en hel del arbete som inte uppmärksammas i det svenska samhället. När man skriver om idrottsföreningar, musikföreningar och vad det nu är, så talar man om ordförande och sekreterare, men vad jag vet aldrig om revisorer. Har man över 500 medlemmar, blir det en hel del papper att kontrollera, och ett bokslut skall upprättas. Vi har haft ett par revisorer som det finns all anledning att tacka. En av dessa är Sixten Söderlund och den andre Peter Rader. Sixten betydde mycket för vår förening under de första åren, och han, som gjort så mycket för musiken i Linde, tyckte att det skulle vara roligt att hjälpa oss, trots att han gjort mer än vad de flesta andra gjort av obetalt arbete. Sixten var en av våra trägnaste utställningsbesökare, och vid ett årsmöte, som gick snett,var det han och Hugo Kreij som mer eller mindre räddade föreningen – eller i vart fall fick det hela på rätt köl. Peter Rader tar sig tid att hjälpa oss, trots mycket arbete, och det skall han ha tack för.

Kassör

Ännu ett otacksamt jobb, kassörens, finns det anledning att orda om. Jag fick en allvarlig anmärkning vid ett tillfälle. Det får inte vara så, att samma person är ordförande, sekreterare och kassör. Det var i det sammanhanget som Sixten Söderlund talade om att det fick man visst det. För om man nu inte fick det, vem skulle då vara det? Finns det ingen/inga så vad gör man? När medlemsantalet svällde och kom över 500 växte dock jobbet över mitt huvud och Barbro, min hustru, var vänlig nog att ta hand om jobbet som kassör, och det förstår jag inte varför hon gjorde ... Trots att jag avgått som ordförande påtog hon sig att sköta jobbet ytterligare ett år för att den nye ordföranden skulle slippa det bekymret. Nu är det dock dags att familjen Blixt kliver av helt. Det skall alla veta, att det otacksammaste jobbet det utan glamour – det är kassörens. Om man skulle tänka sig att en kommunalt anställd kulturarbetare skulle sköta ordförandens och kassörens jobb är det säkert ett 1/4-jobb det är tal om, och det innebär pengar i storleksordningen 40.000:-/år. Så stor insats blir det ideellt, och det är dock ett intet mot vad man t ex har i varje verkligt aktiv idrottsförening! Föreningens ekonomi har således familjen Blixt haft om hand, och det var inte alltid så roligt i början.

Konstföreningens resor

Att resa är nödvändigt. Det finns mycket sagt om den nödvändigheten. Resan är halva målet. Bättre hemma än borta. O s v. Men hur skall man veta hur det är om man inte prövar. För oss som är konstintresserade är det dock nödvändigt att vända blickarna mot Stockholm, Norrköping, Linköping, Uppsala, Gävle, Västergötland, m fl orter och landskap.

Vid flera tillfällen har vi följt våra konstnärer Ragnar Lindén och Lasse Lundh till deras vernissager i Stockholm och Karlstad. I bussen har vi haft vernissagefester med vin och pimpinella – vad det nu är. Är det något annat än småfranska med ost och skinka på så är det fel. Att prick på öppningsminuten vernissagedagen stå utanför konsthallen och drälla in 40 personer betyder mycket för den utställande konstnären, som har fjärilar i magen. Tänk om ingen kommer. Tänk om ingen köper. Tänk om någon inte är nöjd, ingen? Så står vi där alla glada lindesbergare och beundrar våra två konstnärer. Köper och kramar om dem.

Den resa jag minns med störst glädje är den till Västergötland. Av resa i regn. Uppklarning vid Vättern, där kaffe intogs. Sedan den ena fantastiska upplevelsen efter den andra. Tre Bäckar i Varnhem med skaparinnan sittande åldrig i en stor sal på en stor stol som en vikingadrottning. Kaffet i Varnhem vid klostret ute i vårsol. Ja, minnen, minnen – kära minnen. Som Povel sjunger.

Stockholmsresorna har genom vår bekanting Erik Nordmark på Operakällaren blivit något mer än det vanliga. Mat är halva födan. Ett glädjeämne som man inte kan ta ifrån någon. I vart fall inte missunna någon. Att få äta lunch på Sveriges i särklass flottaste ställe och BÄSTA, det är ingen dålig sak på programmet, när man har att konkurrera med Jesus i Konsten eller Chagall. Ja, då kommer allt på samma nivå: vi, maten, krogen och konsten. Sublimt.

Åkerstrands bussar har alltid kört omkring oss. Det finns anledning att påminna om det. Vi måste gynna våra egna åkarartister.

Lokaler för utställning

Det började i Caféforsbergs hus på Prästgatan. Olle Hanspers och jag målade lokalen och ordnade med lyse. Det var en alldeles utomordentlig lokal, där nu det fula polishuset reser sig i sin enformighet och bunkerliknande interiör.

Nästa anhalt blev Tornhuset. Där lyckades jag väl ändock få en liten strid i gång. Elise Hjelmvik och några andra samlade mer än 1000 namn, tror jag, för att huset skulle stå kvar. Det var tal om ett av stans finaste hus från slutet av 1800-talet. Ingen liknande byggnad finns i centrala staden. Haga Pensionat, där Gunnar Malmgren nu bor, är väl en hygglig motsvarighet. Inget hjälpte. Där reser sig nu ytterligare ett hus som i sin fulhet söker sin like. Små fönster nertill, liknande kumlabunkerns, ger huset en slutenhet som inte passar sig utefter stadens huvudgata. Där stora ljusa fönster skulle lyfta och lätta byggnaden, där finns allt det som trycker ner och förfular. Ner med Tornhuset och bort med Konstföreningen från den bästa plats ett kulturellt utbud kunnat få. Vad skall arbetsförmedlingen ha sitt läge till??? Om det åtminstone varit en affär som behövt läget för att sälja sina produkter. Vi hade målat – hela styrelsen – och satt upp skivor på väggarna. Ner med skiten. Ner med huset. Ingen politiker tordes satsa sitt namn och sin heder på att huset skulle få stå kvar. I vart fall ingen som hade den reella makten. Domen kommer att blir hård mot politikerna i Linde när den yttersta dagen kommer. De har förstört och förfulat min stad. Fällt träd, rivit och byggt fult. Vad är skattebrott och fortkörning mot miljöförstörelse. Den går aldrig att reparera. Aldrig.

Ja, sedan hamnade Konstföreningen nere på Galleri Jarl. Där är den och där lär den förbli, ty inte lär väl gamla brandstationen kunna tömmas på skräp och rustas upp och inte lär Wijkströms Järnhandel, som på en dag släppte in 1000 besökare på en Höstsalong, bli upplåten till oss. Det är en så vettig åtgärd, att den därigenom är omöjlig ...

Det är förunderligt hur viktigt ett centralt läge är. I Tornhuset och i Wijkströms Järnhandel får man på en vecka 500–1000 besök. Nere i kineskvarteren kommer det 75. Denna skillnad visar hela problematiken. Det borde kulturpolitiker och andra politiker begripa och ta konsekvenserna av.

Konstförsäljning

Om hundra år när vi alla är döda och det då och då är en auktion på torget i Linde kommer de som begriper något om konst att undra över anledningen till att så många bra tavlor finns med. I dag är det en och annan bild av Ragnar Linden som säljs, tillsammans med David Jette, Kalle Nyland, Sköld och Haggren. Ja, i huvudsak konst av dem som verkat i bygden. Långt fram i tiden kommer man att finna en mängd fina, rikskända konstnärers verk på auktionerna, och det är spår efter vår verksamhet. Utställningarna är viktiga som en möjlighet att se på konst men inte minst är de viktiga för dem som vill och har råd att köpa, och det har alla!! Vår ambition har varit att ha hög kvalitet på utställarna och även att de som ställer ut skall ha ett så varierat utbud, att det finns möjlighet för alla att köpa. Det har av den anledningen blivit en övervikt för grafik. Den kostar inte mer än att alla kan köpa. Oljemålningar kostar av för mig oförståelig orsak alldeles för mycket. De flesta tar 50 % för mycket. Men där blir det säkert en ändring. Tillgång och efterfrågan leder till vettigare priser. Det är åtskilliga 10.000-tals kronor som placerats i konst utställd av oss. Den glädje man känner när någon köper en bild på en utställning kan nog ingen föreställa sig som inte arbetat med konstföreningsjobb. Trots att man personligen inte tjänar ett dyft på det och trots att konstnären i vår förening slipper undan med 20 % provision och vi står för alla omkostnader, så blir man glad åt varje tavla som genom våra insatser hamnar på en vägg i Linde.

Det har varit vår ambition att den konstnär som ställer ut hos oss skall ha minst 3.000:- netto i näven när han åker från oss. Det har alltid blivit mer och många gånger mycket mer. Genom att merparten av utställningarna blivit lyckade och därmed glatt både utställare och publik har vi fått kontakter med konstnärer, och dessa kontakter har förnyats och i flera fall lett till personliga vänskapsförhållanden. Det bör vara så, att man skiljs som goda vänner efter en utställning. Konstnärer lever i en hård värld, hårdare än de flestas, och därför är det alla konstföreningars skyldighet att sköta relationerna så att de är konstnärerna till nytta och glädje. Många konstnärer, de allra flesta, visar att de är nöjda med oss, och denna ömsesidiga belåtenhet gör att arbetet är meningsfullt och känns stimulerande.

Kommunen har genom vårt agerande trots allt !!! kommit att få ett konstinköpsanslag. Det var till en början mycket lågt – löjeväckande lågt – och är så fortfarande men trots allt så pass stort att vi slipper skämmas även för den saken vid en jämförelse med andra kommuner. Ja, alla är dåliga på konstinköpssidan med några få undantag, och det är ju en tröst för kulturnämnderna. Om kommunerna avsätter skäliga belopp och vi har bra utställningar kan båda parter ha nytta av varandra.

Tidningarnas synpunkter på utställningar

Det finns väl inget område som inrymmer så många hårda ord som kultursektorn (se t ex på det här!) När författare och konstnärer råkar i luven på varandra eller med andra så ryker stickor och strån. Dels kan man verbalisera sig, dels gäller det livet. Samhället är inte speciellt vänligt mot konstnärer och har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det. Så bra ekonomiskt som det var under 60- och 70- talen blir det aldrig mer, och då var det ändock inte bra för flertalet konstnärer.

Bergslagsposten, som dominerar inom vårt verksamhetsområde, har välvilligt ställt upp med reportage om våra utställningar och våra utställare. Bättre än de flesta andra landsortstidningar. Bra med bilder och för det mesta bra text. Då och då har det väl dykt upp någon ny från journalisthögskolan som trott sig förstå konsten och livets mening och töntat till det hela ordentligt – men vad gör det om bara tonen är positiv. Vi har således varit förskonade från riktiga bråk. John Sundman och Lasse Lundh var i luven på varandra om kalla och varma färger, och även om Lasse hade rätt på den punkten, får journalisten ändå "rätt" genom att använda flera ord och sedan få dem tryckta med fet stil. Underst lägger de sedan texten så att det sista som blir läst är deras påståenden. Man får inte vara dum om man vill flyta ovanpå!

Någon hade fått sina krukor illa placerade – eller om det var några djur i keramik – och det var inte bra, det kan jag hålla med om. Och det blev på direkten en insändare. Det är dock underligt vad de som skriver insändare gör litet. Ideellt. För det mesta. De som har något att komma med har alla möjligheter att gå med i arbetet och göra nytta. På den punkten är jag som en som är med i "rörelsen". Där räcker det med folkskola, om man "bara" har lång erfarenhet och har arbetat med alla vardagssysslor. Då kan man bli både statsråd, landstingsråd och jag vet inte vad. Landshövding också. Det är rätt. Läsa sig till erfarenheter är svårt ...

Örebro-Kuriren har på senare tid fått en mycket duktig och intresserad journalist, som uppmärksammat våra utställningar och lämnat fina omdömen. Riktiga. Olyckan är att föreningen har svårt att klara av annonser i mer än en tidning, men med tanke på intresset från ÖK:s sida har annonsering påbörjats och bör enligt min uppfattning fortsätta där.

Förhållandet till dem som bestämmer: politiker – kulturnämnden

Här nöjer jag mig med ett ord: DÅLIGT. Det lovade jag ju i början av episteln.

Stipendier – uppmuntringar

Lindesbergs kommun anser det inte mödan värt att muntra upp några kulturarbetare, och därför har Konstföreningen gjort det vid en del tillfällen. Våra resurser är inte så stora, men viljan är så mycket större ...

Ragnar Lindén har fått ett stipendium, som naturligtvis i kronor räknat inte är det viktiga utan mer handlar om "äran" att få bli vår första stipendiat. En uppmuntran fick Thomas Rydén. Gunnar Malmgren och Eivor Henriksson har fått var sin fin tavla av Ragnar Lindén som en markering från vår sida vad de betyder för det kulturella utbudet i kommunen. Deras insatser är av stor betydelse, och de gör allt med en generositet som är oändlig och med stor begåvning.

Det är naturligtvis mycket fint att bli uppmärksammad av oss, då vi bättre än andra förstår vilka som skall ha stipendier och uppmuntran. Inga politiska bedömningar. Vi tar endast hänsyn till begåvning engagemang ...

Föredrag, vernissagevisningar, konstnärsbesök

Oavsett vad man är intresserad av kommer man förr eller senare alltid fram till en punkt där man måste bryta igenom en vall/mur. En del känner ett behov av att tränga djupare in. Vår konstförening har fått många som vill utveckla sitt konstvetande, och förhoppningsvis kan kommande styrelser tillfredsställa dessa behov. Vi har haft en hel del information, föredrag och vernissagevisningar av konstnärer, och dessutom har vi gjort besök hos konstnärer. Det har alltid varit trevliga tillställningar, så vetgirigheten är stor och de närvarande alltid en intresserad skara.

Hedersledamöter

Föreningen har två hedersledamöter. Ragnar Lindén blev den förste. Skälet till det är onödigt att orda så mycket om. De flesta förstår varför. Stor konstnär, stor mecenat. Villig att ställa upp när vi gör något. Bjur på sig. Nog.

Den andre blev det postumt. Lasse Lundh. Det skulle se illa ut om 25, 50, 100 år om Lasse inte varit inskriven som hedersmedlem, och naturligtvis borde vi ha klarat av det här medan han levde, men det är vissa saker som ibland blir hängande i luften. Man skall vara frikostig med hedersbetygelser, de kostar inget och kan glädja mer än man tror. Folk behöver uppskattning. Alla behöver uppskattning och uppmuntran.

Slutord

Det här har blivit en lång berättelse och säkert alltför personlig. För mig har det varit tio år som gått mycket fort, på tok för fort. Den som har mycket att stå i, för honom går tiden fort. Om jag hinner in på Ågården innan det är slut med mig kommer jag säkert att sitta där och minnas och minnas. Minnas hur trevligt det var med vår lilla förening under de tio år jag var engagerad och de nio jag var ordförande. Att man blir personlig och engagerad när man håller på och talar om sitt livsintresse är kanske inte så underligt. Det motsatta vore mera konstigt! Om jag tagit till litet för mycket om politiker och andra bakåtsträvare i kommunen, om byggherrar och trädfällare, så har jag å andra sidan inte varit snål med beröm för dem som är det primära i konsten. Konstnärerna och medlemmarna i föreningen. Där har trösten funnits. Där har vederkvickelse och hugsvalelse givits i rikt mått. Konsten har så mycket att ge. En liten välskött förening kan betyda mycket för dem som är med och arbetar i styrelsen. Den är som för alla vilka var med i mejeriföreningarnas styrelser runt om i landet före nedläggningarna, en sorts social status, en liten kanal till något som fyller en funktion. En möjlighet att påverka på kort och lång sikt.

Det är min innerliga förhoppning att om tio år så kommer det ut en epistel, där jag får läsa om tio nya framgångsrika år. Med många utställningar och konstnärer att vara glad åt och nöjd med. Livet är kort men konsten är lång. Den representerar det positiva i oss – det utvecklingsbara och därmed oförstörbara. Behovet och längtan efter skönhet finns hos alla människor. Sån tur.

Jarl Blixt

---

[Johan Blixt] [Konst] 17 oktober 2015 / Johan Blixt / johan@jblixt.se