Människan har alltid haft ett behov av att smycka ut sin omgivning och sig själv. Dokumentera sig. Bevekelsegrunderna har växlat, men i grunden inte så mycket som man kanske tror. Grottmålningarna i Frankrike, av hög konstnärlig kvalitet, tror man hade som ändamål att skapa jaktlycka. De flesta av våra hällristningar har samma bakgrund och syfte.
När kristendomen kommit så långt fram i tiden att kyrkor byggdes, gavs en möjlighet att skapa miljöer som inte endast hade symboliskt värde utan även tillfredsställde människans behov av skönhet. Det som vi fortfarande imponeras av – byggnadernas storlek och höjd, deras konstnärliga och estetiska resning – vad kände inte dåtidens människor inför desamma. De ansträngningar som låg bakom kyrkorna i Rom, Paris och Köln kan vi nog inte föreställa oss. Det är väl endast på det militära rustningsområdet som byggnationer och insatser av motsvarande omfång i dag är aktuella och möjliga – tyvärr.
Huruvida andakten upplevs intensivare – meningsfullare – i en kyrka som är rikt utsmyckad eller i en som inte är det kan vi måhända lämna därhän. Helt klart är dock, att många kyrkor utgör en källa till glädje och vederkvickelse för dem av oss som har intresse för konst och arkitektur.
Vi gamla lindesbergare tycker, att Lindesbergs kyrka är ovanligt vacker, både exteriört och interiört. Speciellt kyrktornet saknar sin like i Sverige. Kyrkan har tack vare donatorer fått en utsmyckning som, med tanke på att gåvorna skett under 1900-talet i stor utsträckning, är ovanligt rik. Förr var det ju så, att folk skänkte pengar, tavlor, altarskåp eller skrudar för att deras väg till himlen skulle bli lättare att vandra. Den möjligheten tror man väl inte på i dag, och därför har kanske de privata insatserna på utsmyckningssidan minskat avsevärt, vilket inte hindrar – som i lindesbergskyrkans fall – att lindesbergare som tänker väl om sin bygd önskat visa detta genom donationer av stort värde och till glädje för många, många.
I två små uppsatser har Lindesbergs konstförening dokumenterat van Honthorsts målning ”Herdarnas tillbedjan” och Borglinds ”Livets träd”, vilka finns i kyrkan respektive Församlingshemmet. Nu har turen kommit till de FEM FÖNSTREN I LINDESBERGS KYRKA, som utgör en så väsentlig del av gudstjänstrummet.
Tre bilder av vår kyrka har jag kunnat få tag på som visar hur många fönster som funnits i den östra delen, där altaret är placerat. Dahlbergs bild från 1703 är ju förvånansvärt lik den kyrka vi har i dag, men det är TRE fönster på den. De bilder som finns av kyrkan i anslutning till den stora branden 1869 visar, att det fanns fyra fönster – två mindre i mitten och två större – ett på var sida om de två små. Nu är det fem fönster.
Den kyrka som vi fick efter den senaste branden smyckades med färgade fönster. Ett vykort jag har visar, att det var frågan om mycket tidstypiska ornamenterade glas. Geometriska figurer som löpte i slingor. Mönstren låg i ytterkanterna på fönstren och gav säkert kyrkan mer ljus än vad som nu är fallet.
Den medeltida prägel som vår kyrka har än i dag var förtjänt av andra fönster. 1850-talet var en kulturskymningens tid – liksom även 1950-talet kommer att rubriceras som en sådan.
Gerda Blomberg på Kullen, som har donerat ”Livets träd” var den som hade resurser och den goda smaken att se till att vi fick tre mycket vackra fönster. Hon inspirerade sedan Anna Andersson till att donera de två resterande.
I protokoll vid sammanträde med Lindes församlingars kyrkoråd, daterat den 31 augusti 1928 finns intaget den skrivelse som Gerda Blomberg tillställt kyrkorådet. Följande rader förtjänar att nämnas: ”Mitt hopp är att denna gåva må till välsignelse för dessa församlingar kunna tjäna till att öka vår vackra Kyrkas förmåga att stämma till andakt och tillbedjan inför den Högste, vilken tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus alla släkten igenom i evigheternas evighet”.
Kyrkorådet beslöt att med glädje och tacksamhet ta emot gåvan. Tack för det!
Anna Andersson tillskrev kyrkorådet 19 mars 1931 och ville hon liksom Gerda Blomberg hugfästa minnet av sin make genom att donera tvenne konstnärliga glasmålningar av samme konstnär som de tidigare tre fönstren – GUNNAR TORHAMN.
Det finns inte utrymme att här komma med flera kommentarer till donatorerna – men onekligen känns det som ett behov att skriva mera om både Gerda Blomberg och Anna Andersson. Förunderligt vad kvinnorna i det svenska samhället bär upp kulturen. Där finns ingen jämlikhet!
Avsikten med färgade glas, påmålade och homogent färgade, de som föregick de konstnärliga glasmålningarna, var nog en gång att utestänga naturen för gudstjänstbesökarna. Merparten av besökarna var för bara 75 år sedan beroende av vad jorden gav. Det var lätt att låta tankarna gå till den egna torvan när man satt i kyrkan och hörde en lång predikan och såg hur regnet föll eller solen sken och då tänkte på vad som hände där hemma. Hade man fönster med färgat glas såg man inte vad som hände utanför och kunde koncentrera sig på gudstjänsten, vad prästen sade.
Kyrkokonsten hade under medeltiden en höjdpunkt även vad det gäller fönstren. Katedralen i Chartres står som det mest lysande exemplet på fönsterkonstens område. Ungefär samtidigt gjordes i Sverige, både av inhemska och utländska mästare, fönster som i dag framstår som det yppersta som finns. Kyrkorna på Gotland, t ex i Etelhem, besöks numera av många, och förvånas säkert de flesta över vilka resurser som tydligen lades ned både ekonomiskt och konstnärligt på den tiden.
Sedan hände inte så mycket före det att Matisse och Leger kom in i bilden och skapade fönster av stor konstnärlig halt. I Norden är namn som E Vigeland och Bo Beskow att lägga på minnet. Beskows fönster i Skara domkyrka tillhör nog det man inte bör försumma att bese när man passerar den gamla biskopsstaden.
Anledningen till att just Gunnar Torhamn fick uppdraget i Lindesbergs kyrka är mig inte bekant. Jo, om man ser till den konstnärliga kvalifikationen. Torhamn var ett stort namn inom den offentliga konstens område. En lång lista på utförda uppdrag finns – såväl världsliga lokaler som gudstjänstrum av olika slag. När det gäller målningen i Församlingshemmet av Stig Borglind var det frågan om ett släktskapsförhållande mellan honom och Gerda Blomberg, men om det förelåg någon bekantskap mellan donator och Torhamn vet jag inte men är tacksam få höra av den som eventuellt vet något om det.
Gunnar Torhamn, f Olsson, föddes 1894 och dog 1965. Han gick på Konsthögskolan mellan 1918 och 1921 och hade Olle Hjortzberg som lärare. Uppmärksammades redan under skoltiden och erhöll Akademiens kungliga medalj 1921. Tidigt intresserad av det sakrala måleriet. Erhöll redan 1922 i uppdrag att ta fram ett triumfkrucifix för Högalidskyrkan. Detta uppmärksammades i hög grad och väckte diskussion för den odogmatiska lösning han gav krucifixet. Helt klart är att verket uppskattades – trots det nya greppet – av uppdragsgivarna, ty Torhamn fick sedan i uppdrag att dekorera kyrkans dopkapell.
Framgång föder ju framgång, och det var inte endast kyrkor som Torhamn smyckade. För oss i Örebro län kan det kanske vara av intresse att känna till att Örebro Konserthus och badhuset i Örebro har Torhamn som konstnärlig utsmyckare. Under 50-talet i Örebro satt jag många gånger, då Liedholm var dirigent, och tittade på en figur av Torhamn med två vänsterfötter, vilket inte kunde varit så lätt att ta sig fram med
De fem fönstren av Torhamn i vår kyrka har från vänster till höger följande motiv:
N P Ringström i Stockholm har stått för tillverkningen av fönstren.
Genom sin placering får fönstren inte tillräckligt med ljus för att man under större delen av dygnet skall se hur vackra färger de har. Det vore onekligen värt ett försök att göra något åt den saken genom någon form av belysning, antingen utifrån eller inifrån, att användas då och då vid speciella tillfällen. Genom att kyrkan är så ljus i övrigt – vita väggar – och det att kyrkans belägenhet är sådan, att ljus strömmar in från övriga håll, får kyrkorummet ingen mörk och dyster prägel. Helt klart är dock, att det inte får komma någon mer donator på kyrkfönstersidan
Jag upplever fönstren som naiva skildringar väl anpassade till tiden men trots det med en ovanligt god förankring till bibeltexten. Min söndagsskoletid inföll under 30-talet, 5–6 år efter det att fönstren kom till. De böcker jag hade och där man satte in bilder för att ”bevisa” sin flit och de bilder och figurer man använde i sandlådan minns jag som liggande på samma linje som Torhamns bilder. Det råder ingen tvekan om att Jesus och hans lärjungar och övriga personer är judar. Jesus är en jude och inte som är vanligt en man från Sverige när målningen är gjord av en svensk eller t ex en holländare när en holländare målat honom. Jag upplever det som ärligare – riktigare att det är så här. Torhamns uppfattning känns jordnära.
Det finns i konsthistorien många bilder med de motiv som Torhamn valt att skildra. Det gör en jämförelse intressant. Helt naturligt. För mig känns det riktigt att den lyx och det överdåd som många skildringar av t ex de tre vise männen visar på, här saknas. Enkelhet och renhet känner jag är mera adekvat i Jesus-skildringen, även om jag förstår att det känns lockande att föra upp Jesus-skildringen på världslig kunganivå med prakt och härlighet på det materiella planet – men det är väl inte där storheten ligger?? Att det hela sedan i bild för en del gör sig bättre med lyxattribut är en annan sak. Olyckor i lyxmiljö på film är lättare att se än samma elände i fattig miljö …
Ja, det finns säkert mer att säga om det här. Jag är dock inte mannen att göra det. Med konst är det ju så, att få om ens någon har samma uppfattning om en bild, och när det sedan gäller en religiös skildring, blir nog skillnaden i uppfattning än större. Den som har tillräcklig insikt i vad det hela motiviskt handlar om får naturligtvis en betydligt större möjlighet att uppleva något – känna budskapet. Det hindrar inte att man kan se det hela som ett konstverk, vilket som helst, och lämna motivet utan avseende. Se till färger, komposition och kyrkorummets helhet.
Jarl Blixt
|
[Johan Blixt] [Konst]
17 oktober 2015 / Johan Blixt / johan@jblixt.se
|