Till bokens start

Olof till Olof Gabriel, Riseberga den 5 september 1827

Min kära Olof!
Med mycken rörelse och saknad gick jag upp på min kammare då Du rest och bad innerligen Gud att han måtte skydda och ledsaga Dig från olyckor och bevara Dig på dygdens väg då Du nu gick att beträda en ny bana av Din levnad. Dina löften om eget bemödande att vid alla tillfällen giva noga akt på Dig själv, och hoppet att Du bliver omgiven av nitiska lärare och beskedliga, dygdiga kamrater, tröstade mig. Och vad det skall fägna mig om jag får se frukten av mina bemödanden framlysa i vunna kunskaper hos Dig jämte begär till deras förökande samt ett anständigt och dygdigt väsende och uppförande hos Olof då vi nästa gång få vara tillsammans. Mamma delar fullkomligt mina känslor och önskningar och vi längta båda livligt efter glada tidningar från Dig med den kommande posten. Min huvudvärk återkom om aftonen sedan Du reste, men lördagen blev jag fullkomligt rask och mår även väl efter överståndna bröllopscalaser. Alla bröllopsgästerna samlades i prästgården kl 5 i söndags och efter undfånget ett glas vin med konfekt följdes hela bröllopståget, 12 åkdon, under ett vackert väder men grufligt damm, till kyrkan varest altardisken var mitt framför pyntad med ett blått med silke och guld broderat täcke från Östa samt på sidorna med vitt samt blomster från vår trädgård. Inga brudstolar voro, utan brudparen stodo framför altaret på en matta, och prosten förrättade vigseln. Brudarna voro vitklädda, men det högt uppkammade håret med kronan af myrten ofvanuppå missklädde dem i mitt tycke. I kyrkan var mycken almoge samt ungdom från Qwissbro och Knista m.m. Brudfolket följdes ej i den ordning som vederborts, hvilket minskade det intryck högtidligheten kunnat ingifva. Efter vigseln begåfvo sig alla till bröllopsgården, där man undfägnades med thé. Sedan gick man och såg på hvarannan tills kl ½ 9 då bröllopsbordet var färdigt, där man fick en passande ej för stor måltid, vid vars slut skålar druckos, först för brudparen samt sedan för gästerna, parvis proponerade af värdarna Blomberg och Malmgren, och druckos i punsch och bischoff. Härefter begaf man sig hem. Måndags middag samlades man åter där jämte alla grannar från Knista, Viby, Qwissbro och Kräklinge samt doctor Thyselius med fru. Borden dukades i salen och i flickornas kammare med ett brudpar som värdfolk i vardera rummet, föregående dagens värdar och värdinnor sutto då i högsätet jämte de ankomna främmande. Bröllopsdagen satt släkten främst. Man undfägnades med en ganska god måltid med vin och confekt rikligen samt punsch och bischoff, varur druckos värdars och värdinnors skål, även för de främmande parvis och slutligen för brudparen, af hr doct. Thyselius proponerad. Den mängd af folk som på alla ställen i huset var samlad, jämte yttre värme och solsken, gjorde jämte god förtäring att vi nästan blivit qwäfda af värme, särdeles som fönsterna för drag skulle vara tillslutna. Sedan middagen dinerats börjades mot aftonen, fast vid solsken, dansen vid musik af två clarinetter och ett walthorn, hvilka blåstes temligen bra. Bland så mycket folk kan Du lätt föreställa Dig hur trångt det skulle vara att dansa, då ofta öfver 20 par voro uppe på golfvet. Åskådarna sutto för båda ändarna af rummet, och de flesta äldre både herrar och fruar dansade och trängdes med ungdomen. Under dansen dracks thé och punsch som vanligt om julen. Balen började med långdans af båda brudparen först, sedan vanliga quadriljer och valser. Olof Geijerstam och Gustaf Geijerstam funno mycket nöje i att visa mamsell Kjellin en något för öfverdrifven artighet, måhända mest på spectakel och för att vara Malmgren i vägen, och hon tycktes ej heller wara illa belåten med detta utmärkande, hvilket jag fann underligt af en förlovad flicka. Hon hade sålunda kanske icke räckt till även för Dig om Du varit med. Under dansen tänkte vi mycket på Dig min Olof, och detta yttrade även flera Dina dansvänner. Men jag fägnade mig däråt, att jag hade sett min Olof kunna med förstånd försaka ett väntat nöje, som i själva verket varit störst i föreställningen därom. Även doctorinnan Thyselius dansade. Balen fortgick till kl nära 12, då måltiden som vanligt på julen intogs och dansen upphörde, varefter var och en mätt och trött förfogade sig hem. Jag ganska trött och mätt på nöjet. I morgon äro vi bjudna till Östa och om söndag bjuda vi grannarna hit, dock endast på mat och dricka. Anna-Lisa lärer flytta hit om fredag. Jag slutar detta sedan posten kommit. Din hulde fader O. Hedengren.

Olof till Olof Gabriel, Riseberga den 12 september 1827

Min käraste Olof!
Fredagen fick Roth hit sin unga fru åtföljd af sin mor. Roth hade hittills själv bott på prästgården. Lördagen var jag som hastigast till Örebro att skaffa åtskilligt nödigt till vårt calas för de nygifta som vi gjorde i söndags. Vi voro närmare 40 personer: Brudparen, sockenborna, Romans från Bärsta, från Östa Rundberg och Fredrika Roth, Hindrik sjelf med fru gingo till skrift, Herléns med 5 barn och magister Holmberg. Blomberg bjuden var bortrest. Jag fruktade mycket för denna dagen, ty mitt huvud var hela förmiddagen mycket ont, men jag orkade dock sitta vid bordet, fast jag nästan ingenting förtärde utom dricksle vid de skålar jag proponerade. Vi saknade prosten Enhörning vid middagen. Han var hindrad af sockenstämma och sockenbud i Hackvad och fick ej middag förrän här kl 5. Vi samlades sedan vid Enhörnings måltid och tömde återstoden af våra bålar under visor, passande skålar och muntert glam. Mitt huvud hade lättnat på eftermiddagen. Sedermera var man dels ute, dels gingo de flesta och besågo Rothens bostad. Då alla sen inkommit och druckit thé, var det tomt efter dansen som vankats på alla ställen, men som jag icke i Din frånvaro ville ställa till. Jag tog dock upp min fiol och det dansades några polskor, quadriljer och walser tills afton-måltiden kom, hvarefter alla åtskildes. Dock voro Herléns qwar här över natten. Rothen med Anna-Lisa ha varit i Örebro marknad men mamma och jag hemma. I morgon tror jag förestår en bjudning på kaffe till Rothens. Vid Bärsta lärer ett calas ännu förestå oss. Jag är glad åt dem som äro förbi och vill ej ha dem åter. Du har varit saknad allestädes, och det har mycket kostat på mig att omständigheterna nödgade Dig vara borta. Dansen har väl varit liflig, men i mitt tycke icke som om julen. Från marknaden har den nyheten kommit, att Blomberg är förlofvad med mamsell Kihlstedt. Gud ge honom lycka! Han är en bra karl. I morgon flyttar Stina Ekner till Sanna.

Olof till Olof Gabriel, Riseberga den 18 september 1827

Min kära Olof!
Då jag fick Ditt första bref i torsdags, voro vi bjudna till Rothens på caffe och aftonmåltid i sällskap med samtliga från prostgården och Snarvi, och jag framförde många hälsningar från Dig till dem samtliga, som alla fägnade sig åt Din trefnad och välmåga. Man sysselsatte sig hvarken med spel, lekar eller dans, pastorn var ej med och prosten kom först kl. 6. Ungdomen var till det mesta ute på backarna och i trädgårdarna uppsökte några efterblifna krusbär. Vi åto en god aftonmåltid med sötgröt i fordna betjäntkammaren öfver köket, hvilket rum blifvit mycket upphyffsat. I söndags var bjudning till Bärsta för de nygifta. Hederligt calas men något trögt. Där var ej mycket folk, 26 personer tror jag. Jag var först här i kyrkan och hörde af magister Malmgren en ganska vacker och väl utförd predikan. Mamma hade några dagar ej varit välmående, så hon tordes hvarken åt kyrkan eller till Bärsta. Vid Bärsta var vid eftermiddagen dans men endast 8 par dansade. Fru Roth med sina döttrar var ej med, och Erland Enhörning var rest till Örebro schola samma dag. Jag reste hem i skymningen till mamma, men hörde andra dagen att dansen trugats fram till kl. bortåt 12. Musiken var de 3 blåsisterna från Halme, samma som i prostgården. På Bärsta träffades Blomberg och gratulerades att vara en förlovad man. I går gaf Roth ett hederligt calas åt alla torparna med hustrur o barn samt tjänstefolket, cirka 60 personer. Vädret var vackert och bordet dukat ute på planen framför Rothens kök på snedden från träden, där Du minns att slipstenen stått. Roth satt själv som värd vid bordet, och alla fruntimren hjälpte till med uppassningen. Sedan vi hasteligen ätit vår middag, gingo vi upp i fru Roths rum och hade rätt roligt af att beskåda huru gästerna fullproppade sig med mat och dryck under muntert bordsglamm, vilket vi ej hörde genom fönstret. Men vars och ens miner och åtbörder gjorde så mycket löjligare intryck på oss då vi ej hörde samtalsämnet. Var och en särskilt sväljde Roths och Anna-Lisas välgångsskål i en duktig sup under måltiden. Härefter dansades i Ox-Jons stuga hela natten. Prostinnan med barnen voro uppe en stund, men mamsell Kjellin som sedan mamsell Ekner är gift och flyttat, nu styr sleven i köket som man säger, var hemma. Aftonmåltiden skedde även ute och vid ljus. Jag letade upp gamla stora förstuge- och salslyktor med flera ljuspipor som passade väl för tillfället, och förändes vid bordet brann på en uppställning en mängd torrved som gaf mycket ljus. Vi betraktade måltiden på afstånd, som vid eldskenet gaf en vacker anblick, och löfträden upplysta sågo äfven bra ut. Som detta skedde på en måndag, var man ej besvärad af en mängd främmande obehörigt folk. Jag besåg dansen på afstånd och skrattade rätt mycket åt folkets löjliga dans, ty det var ej så noga med par af karl och qvinna, utan stundom två mosiga drängar som stretade med varandra, och emellanåt en och annan dräng, som icke var nog kunnig att draga i par, valsade enbett eller dansade solo. Alltsammans var slut kl. 11. I morgon äro vi med Roths och prostgårdarna, endast prost och prostinna, bjudna till Villingsberg till middagen. Förmodligen blir där slutcalas för många grannar, emedan såväl moster som Erland redan i höst flytta därifrån. Jag är nu så mätt på calasande och önskar slut på all härligheten. Hofsten på Körtingsberg var här en dag i förra veckan i sällskap med en leuitnant Pålman och mag. Afzelius, som i morgon reser till Stockholm. Det är ej afgjort, när han kommer till Uppsala, men han har lovat att komma ihåg noter åt mig, som Du förvarar. Moster Britta-Maja är något bättre efter sin frossa, men morbror Geijerstam har nu sjelf däremot fått frossan. Hälsa Din magister mycket. Mamma hälsar Dig innerligen. Gud bevare Dig min käre Gosse. Önskar Din hulde far O. Hedengren.

Villingsberg ägdes en gång för längesedan av en Erland von Hofsten. Två söner, Erland och Henrik, samt fem döttrar ärvde Villingsberg. Döttrarna gifte sig Geijerstam, Enhörning, Ferner, Herlén och Blomcreutz. Vilka som bodde när på Villingsberg har jag ingen ordning på. Men jag är släkt med samtliga ovanståendes ättlingar.

Bergsfogden David Ulrik Roth i Fornaboda var mig veterligt inte släkt med mina Rothar. Däremot är jag släkt med hans hustru Maja Ferner och deras tre döttrar, Fredrika, Ulrika och Carolina. Fredrika gifte sig med Romans son, Per Isac. Ulrika gifte sig von Vicken. Carolina gifte sig med Anders Wikström på Stora Lassåna.

Den Erland Enhörning som hade återvänt till Örebro Schola i Olofs brev, var en bror till Anna-Lisa.

Anteckningar gjorda av Maria Drakenberg född Roth

Jag är född på Riseberga den 16 juli 1832 beläget i en bördig och vacker trakt af Nerike. Mina föräldrar voro Nils Gabriel Roth och Anna Elisabeth Enhörning, Dotter af Prosten i Edsbergs församling. Min far arrenderade Riseberga, som var säteri, och hade i forntiden varit kloster. Ruiner och sten-sättningar finnas ännu i godt skick. I kretsen av många, 6, syskon tillbragte jag en glad och sorgfri barndom. Njöt i sällskap med mina bröder, särdeles bror Janne, som var mest jämnårig med mig och af ett lifligt och glatt lynne. Stor frihet att ströfva omkring, klättra i träd, och om vintern åka kälke utför de präktiga backar som der fans. 1840 lemnade min Far arrendet och flyttade till en liten egen gård Gysta. Så nybyggd att då vi kommo flyttandes dit, det ej fans något mera hus än den byggning vi bodde uti.

Ladugården var belägen långt ifrån, och skog växte tätt intill. 20 stora gamla granar stodo ännu qvar på och omkring gården. För öfrigt såg allt så ofruktsamt och nytt ut, som man kan tänka sig ett amerikanskt nybygge. Byggningen vi bodde uti var inredd med så rått virke att när plankorna i golfvet legat öfver sommaren och en del af följande vinter voro springorna så stora att en fingerborg lätt föll igenom. För oss barn som voro vana vid Riseberga stora trädgårdar och vackra parker bar det emot att finna samma nöje bland enbuskarna som växte frodigt öfverallt. Och tomt var det efter de sköna bär vi förr i sådant öfverflöd haft. Nu sprungo vi i skogen och sökte blåbär och lingon. Men min far som just älskade att göra något af intet bygde, sträfvade och arbetade så innan få år fans fullt upp med uthus.

Faster i Skyllersta var Nils Gabriels syster Carolina, gift med pastor Carl Johan Tranberg i Sköllersta. Döttrarna hette Anna, Agda, Alma och Alfhild. Faster i Kristinehamn var Nils Gabriels syster Ann-Katrin, gift med apotekare Karl Fredrik Hellman.

Herrskapet Hedengren som Maria kom till år 1852 var Anna-Lisas syssling Olof Gabriel Hedengren och hans hustru Lina Wigert, 1826–1911. Lina var bara 26 år när hennes fyra barn dog i difteri, eller scharlakansfeber, det står lite olika i böckerna. Men därefter fick de åtta barn till, varav ”endast” två dog som barn.

Janne till Maria, Götheborg den 13 October 1852

Käraste Syster Maria!
Mycket får jag tacka dig för ditt kärkomna bref och för de många fastän till största delen sorgliga nyheter som stodo deruti, aldra mäst sorgligt föreföll mej dock alla de 4 Barnens död vid Riseberga; jag tycker Patron och Frun skulle sörja ock sakna bra mycket. Att Prosten Gellerstedt skulle dö det trodde jag säkert när jag var hemma men Inspector Nordströms straxt derefter inträffade död var äfven mycket oväntad; men Fru Nordström hjelper sig väl fram ändå kanske. Det bästa utaf allt är att ni alla derhemma äro vid helsa och lif. Jag förmodar att alla spår efter mammas koppor äro utplånade. Vår backe är allt hälsosam ändå. Alla de andras död var äfven mycket ledsamt, och mycket olika lär det nu blifva i Knista mot det var förr. Det fägnar mig att ni så rustar om derhemma. Ni hafva nu gott rum om sommaren. Isynnerhet som båda Flyglarna tillika äro inredda och klara att bebo. Det var bra för dig att du kom till Riseberga der tänker jag att du har det bra och får då och då besök af systrarna med Göransson då du väl trakterar med litet frukt ty sådant hafva ni väl i mängd efter vanligheten. Bor du på Lannas vindskammare som Fröken före dig bebodde och hvart har hon tagit vägen? Det var mycket roligt att Hammarström tog sig en Hustru jag skulle så gerna velat vara med på Bröllopet och åskådat hans unga och rika brud. Skola de bo vid Edsbergsbyn eller vid Lund? Hvar stod Bröllopet och voro några af våra bekantskaper bjudna. Fru Wenberg klädde väl Bruden kan jag tro. Du kan hälsa Fru Wenberg ifrån mig. Hur gick det med det Calaset som hon skulle ställa till för oss straxt sedan jag hade farit hemifrån i fjol. Du skref till mig derom i ditt sista bref.

Roligt att Bror och Morbror Magnus varit hemma i sommar ni hafva således haft roligt och musikaliskt jag stackare har inte hört någon musik på bra länge. Mamsell Åberg har äfven några dagar hälsat på ser jag. Du måste upprigtigt säga mig huru det hänger ihop med Gustawa och Henrik nog vet du mer än du vill säga åtminstone vet jag att du var i komplott med dem då jag var hemma, och smuglade bref emellan dem. Det var fasligt hvad du berömmer Augusta Gellerstedt det måste vara ett rigtigt underverk och hon får väl snart friare tänker jag men är hon ännu lika mager som förut. Hvart skall Prostinnan Gellerstedt flytta när Prosten Morenius kommer. Ni kanske kommer att snart mista den der skönheten om ni icke narrar dem att bo qvar i soknen frambär min ödmjuka hälsning till Prostgårdsherrskapet. Du nämnde att Calle Roman varit ute, men icke hvart; har han varit ute till sjöss eller hvad menar du med ute.

Jag har nu i dessa dagar kommit öfverens med en Kapten Sörum som för Skeppet Sir Robert Peal att få gå med honom. Han skall gå till Nya Holland och sedan der nere i Ostindien. Jag kommer således att blifva länge borta och det blir en bra resa. Visserligen påstår man att Kapten skall vara en skojare men jag får väl taga mig fram så godt jag kan.

Vi blifva ej klara på 14 dagar så du kan ganska väl ännu en gång hinna skrifva om edra företag och nöjen vid Riseberga.

Glöm ej att ännu en gång skrifva
beder din tillgifne bror Janne.

Hälsa alla som känna mig Hammarström och fru Hammarström icke förglömmandes och Indebetou.

Janne till föräldrarna på Gysta, Götheborg den 13 october 1852

Bästa Föräldrar!
Länge hafva ni väl förgäfves tittat i påstväskorna efter något bref från mig utan att finna något; men jag ville icke skrifva förr än jag kunde gifva eder någon bestämd underrättelse om min blifvande resa; icke häller har jag haft något att skrifva om ty i mitt sista bref hade jag skrifvit om allt jag viste. Lifvet här i Götheborg är så tråkigt och enformigt att jag deröfver icke kan göra några roande beskrifningar. Jag tänkte då jag kom hem att jag straxt skulle komma ut med någon men det är inte alltid så lätt att få någon bra plats isynerhet sådanna som är något bevändt med; på England och Frankrike och der ned igenom äro många hyror att få men hvem vill bry sig om sådanna; att ligga och kava i nordsjön vintertid är icke det bästa. Melin har inga fartyg hemma som skola snart gå så på hans fartyg kommer jag ej. Efter flera misslyckade försök än hos den ena än hos den andra har jag sluteligen nappat på kroken och sålt skinnet (som sjömännen säga) till en Kapten som heter Sörum eller Söron eller något så der. Han förer Skeppet Sir Robert Peal tillhörigt Dickson, ett nytt stort och gentilt skepp som skall gå till Australien jag vet ej rigtigt hvar men troligen på Södra Kusten af Nya Holland eller van diemens land derifrån går skeppet till OstIndien eller China eller så bortåt. Det blir således en långresa och mycket i min smak bara kaptenen och folket blir bra; men ibland så många man äro alltid några skojare; men man får ställa sig derefter. Kapten skall efter hvad man almänt säger vara en mycket sträng och hård man som har svårt behålla något folk bara för sin hårdhet, men jag bryr mig ej derom ty jag tycker om Fartyget och resan och det öfriga får väl gå för sig. Kapten är mycket rädd att vi skola rymma under resan ty förliden resa rymde nästan allesammans derföre vill han hafva ett slags borgen af oss d.v.s. att rymmer jag så betalar borgesmannen 100 BCO till Rederiet men kommer jag med hem igen så får jag samma summa i drickespengar. Icke många sjömänner kunna skaffa någon borgen och jag har häller ingen; men han får nog mönstra ändå tänker jag. Skulle det vara aldeles nödvändigt så tror jag nog att Melin kan gå i borgen för mig ty han är en mycket hederlig karl; men jag vill så ogerna förbinda mig och lofva en sak som man kanske vore så godt som tvungen att sedan bryta; det kan t.ex. blifva så odrägligt ombord att man häldre vill allt annat än stoppa qvar och hvem kan då hjelpa om han rymmde detta är vist icke min tanke nu; men man måste vara beredd på allt. Jag hade denna gång ernat att gå ut som lätt matros då man har 2 BCO mer i månaden; men emedan jag skall följa med en så sträng kapten så blifver jag äfven denna resa jungman jag är då säker på min sak och behöfver ingenting frukta af kaptens stränghet då man sköter sin sak och i öfrigt är ordentlig. Skeppet blir ej klart än på 14 dar ty hela tacklaget är under reparation men i morgon skola vi mönstra och sedan går man ombord och är ej mer sin egen herre. Jag är ledsen vid att längre ligga i Logiset fast jag onekligt har det ganska bra här hos en Jungfru som heter Anna temligen lik gamla Anna i Örebro fast hon inte är så gammal. Vi bo i ett bra rum i andra våningen midt för Carl Johans kyrka och finna oss rätt bra. Om förmiddagarna går jag ned på hvarfven och ombord i fartygen och om aftnarna sitter jag och språkar med min Jungfru som ibland ställer till små Cafferep för sina qvinliga bekantskaper. Jag är då den enda cavaljeren och har mycket roligt de fina jungfrurna som är mycket pratsamma. Jag har några gånger varit oppe på theatern som var mycket roligt. Jag fick då äfven höra något musik som jag icke på länge hört. Jag tänker ni hafva väl redan varit inne på Örebro Theater som väl är klar nu. För edra många bref får jag mycket tacka. Det var mycket roligt att änteligen få veta några nyheter hemifrån, men aldrabäst att ni sjelfva innom familien äro vid hälsa fastän sjukligheten är så allmän innom orten. Det sorgligaste af allt var dock att Hendengrens mistade alla sina barn, men det blir väl fler. Fägnar mig att ni så dugtigt rustar upp derhemma jag lär väl knapt känna igen mig då jag en gång kommer hem. Ni har nu godt dansrum i salen och flickorna kunna ibland få sig en sväng med den långa Masen och Göranson som var så förnuftig att stanna hos eder. Det börjar här nere mer och mer nalkas till den kalla årstiden redan hafva vi haft ett par dugtiga frostnätter; storm och regn äfven tillräckligt, men komma vi blott härifrån så skola vi väl snart länsa öfver nordsjön och ner i bättre klimater; en mängd fartyg hafva gått förlorade i höst här på kusterna som ni väl sett af tidningarna. Ni hinna ganska väl att ännu en gång skrifva mig till det är så roligt att få bref hemifrån. Säg mig då om mitt bref som jag i Januari skref från pernambueco rigtigt kommit fram och vid hvad tid. Säg mig äfven huru de må på Carlsdahl och om Hällström och Rose äro qvar der ännu. Innan jag går härifrån skall jag skrifva er något bättre besked nu har jag ej mer att skrifva. Hälsningar till alla syskonen och andra vänner och bekanta ifrån eder tacksamme och lydige son Janne. P.S. Men hur mår mamma? Jag ju fått bref och hälsningar från allesammans blott ej från henne. Jag hoppas mamma mår väl och att alla spår efter kopporna äro utplånade. Anna Sophie! Tack skola ni ha för edra bref ni få inga nu till svar, ty detta bref får vara liksom till er allesammans.

Janne till föräldrar och syskon på Gysta, Bordeaux den 31 Maji 1854

Bästa föräldrar och Syskon!
Icke var det just så länge sedan jag var hemma och icke så många händelser hafva sedan dess paserat som vore lönt skrifva om här ner ifrån, men jag vet att ni med glädje ändå läser några rader från eder Janne och hör huru han mår denna gång. Skillnaden emellan denna och förleden resa är ganska stor och jag vet nu knappt att jag far på sjön så lungt förflyta nu dagarna; aldrig hör man nu några hiskliga svordomar och granna öknamn icke heller går man och svettas i ett ouphörligt monokeri (som vi sjömän kalla det) man kan ju opåtalt prata till hvarandra och till på köpet skratta om man vill; allt detta är blått ett bevis på tillståndet om bord (hvad disciplinen beträffar) men nu till min resebeskrifning. Vi lemnade Götheborg måndagen den 24 Apr. och voro snart ute i den välbekanta Nordsjön som alltid är sig lik; jag har nu paserat den många gånger och alltid haft storm och motvind; så äfven nu; vi hade nära 14 dagar innan vi anlöpte i Canalen och fingo der icke en bit bättre än förut. Vi fingo kryssa genom hela Canalen endast emellan Lezart och Bordeaux hade vi en god vind så att vi innom 2 dagar hade Fransk Lots ombord och inlöpte i den Breda floden. Stränderna voro vid utloppet låga och lika vackra, men då vi kommo några mil uppåt hade man den vackraste utsigt på båda sidor man kunde tänka sig. Här är full sommar och trädgårdarne voro brokiga af vackra blommor, törnrosor och Löfkojor i ymnighet; äfven smörjer man sig här med smultron de största jag någonsin sett samt Jordgubbar körsbär m.m. på halfva vägen ankrade vi vid en liten stad och ombytte Lots. Sedan blef Landet allt högre och högre och floden allt smalare och smalare, men vattnet var mycket fult aldeles brunt. Här gick det värsta tidvatten jag någonsin sedt; oagtat den friskaste bris förmådde hon icke stoppa strömmen utan vi måste ankra hvarje gång tiden vände sig emot och jag lägger icke till det ringaste om jag säger att vattnet steg och föll 2 fulla famnar, tänk huru brådtom vattnet skulle ha att hinna på 6 timmar rinna ut en sådan mängd. På ena sidan om floden gick en jernväg med dubbla banor, och de långa raderna af vagnar rullade förbi som ingenting fast vi hade god bris och en ström som rinner sina 6 Eng. mil i timmen. Änteligen Thorsdagen den 18 kommo vi upp till staden och blefvo …

här en liten bortriven bit

är onekligen en rätt vacker … skulle vara att anmärka som jag … till) här är mycket fartyg och rörelse; det värsta af allt är den välsignade starka strömmen som gör det mest omöjligt ibland att komma i land. Jag har ett par gånger varit i land för att bese mig men annars i fartygets ärenden är jag i land hvarje dag. I söndags var här en mycket rolig högtidlighet, som jag knappt kan beskrifva en gång; Den kallades Cavalcade (ej Carneval, Anna! se efter i lexiconet hvad ordet är på Svenska) och bestod i en mycket lång procession der man var utstyrd på det kostligaste efter olika tidevarf t.ex. i spetsen åkte drottningen af Navarra (Margareta af Valois) med sitt hof och derefter flera andra historiska partier. Sedermera komma flera konstigt utsirade vagnar föreställande än det ena än det andra såsom åkerbruk, skön konst, kärlek och behag, jagten och alla årstider m.m. dragna än af Oxar med förgylda horn än af hästar, emellanåt trupper af Garnisonen med musik. Högtidligheten varade i tre dagar och slutade med stor illuminering i Jardin public och derefter Baler och anstalter. Ändamålet med allt detta skulle vara att samla pengar för de fattiges räkning men jag tycker att sedan kostnaderna blifvit bestäkta stort ingenting skall bli qvar – mer i morgon.

Th.d.1 Juni Vi hafva redan lossat …

mer bortrivet

bräder och tagit in en bark … ett par dagar äro vi klara att gå … -tingen till Lissabon eller St:Ybes … som vi sedan skola hem med och går allt väl så komma vi hem midt i sommaren. Här i Frankrike är allt mycket dyrt (en följd af kriget) äfven på vin. Jag har druckit af alla sorter här både hvidt och rödt men ingenting smakar bra tycker jag; men det kommer väl an på att jag ej förstår mig derpå ty kapten säger att det är mycket fina viner. Emedlertid måste jag väl försöka få något dugligt åt morbror Erland om möjligt i annat fall vänta till jag kommer till Portugal der finnes äfven. Hvad mig sjelf beträffar och min plats som Constapel så är det bra, fast jag är mycket ledsen vid att bestyra om mat. Äfven har Gubben haft Calaser några gånger här ombord då jag haft ett stort besvär att laga till mat. Lundberg är mycket noga med maten och vill gerna hafva det godt. Han köpte sig en kokbok i Götheborg som vi studera ibland vid qvistiga tillfällen. Folket här om bord äro bra fast af många slag ingen är öfver 24 år. Styrman är från Slite på Gottland och en mycket beskedlig karl. Jag gjör för öfrigt hvad jag vill om bord utom då Gubben har något skärskildt att befalla, men jag har mycket hufvudbry och bråk många gånger. Min hytt är ej just så stor, men ändå tillräcklig och jag finner mig bra der och får ha mina saker i fred. Om ni träffar Janne Hallberg, som ernade sig hem i sommar, så kunna ni få beskrifning på alltsammans för han var ombord och hälsade på mig i Götheborg och tog i ögonsigte; äfven är Briggen ett godt fartyg och lätt att manöfrera. Vi skola snart slänga ned till Portugal och derifrån kunna vi blifva klara på en vecka om allt går väl; om jag viste någonting, som vore passande att köpa åt Er skulle jag, här är temligen godt pris på granna Bomullstyger passande till Balklädningar; men jag förstår mig ej rigtigt på den saken så jag törs ej köpa. Några sommarhattar skall jag dock taga med mig fast de ej äro så fina ifall ungherrarna skulle önska sig någon. Blir Hofsten hemma vid Löfsta i Sommar? Öfvertala honom till det om Magnus kommer hem så bed honom ej hafva brådtom att fara, ty jag kommer snart och det skulle vara roligt att träffa honom; men det måtte blifva tomt hemma i Sommar om Syster Anna och Johanna flytta bort; jag skall på hemvägen i sommar taga vägen åt Christinehamn, kanske jag treffar Johanna der hon skulle ju dricka Brunn der; ni kunna gerna skrifva några ord till Götheborg i medio af Juli som jag får hämta vid hemkomsten det är alltid så roligt att få veta litet nytt hemifrån innan man kommer. Föröfrigt hoppas jag att ni sträfvar godt. Pappa är vid Lanna för beständigt nu och lagar der blir snyggt till mamma skall flytta dit, men hur går det med Gustaf Bergman och Kihl afsättes der mycket kalk? och har han fått sin båt i det skick som jag lemnade honom ritning till. Bed honom laga i ordning till jag kommer så skola vi segla. Är Henriks förlofning ännu eclaterad och kommer hans fästmö ner i Sommar? Kommer äfven morbror Magnus med sin så är bäst att regge sig snygg tills man skall hem i sommar. Skrif allt det der till Götheborg. Tiden tillåter ej att skrifva något mer och i morgon d 2dre lemnar jag brefvet på påsten; men jag betalar ingenting här för jag behöfver blott skicka brefvet i en låda , som är utanför påsten så kommer det fram ändå. Många hälsningar till Alla vänner och bekanta från eder Janne Roth. Förlåt slarfvet för brefvet är skrifvet i flygande fart, som ni väl kunna se. Må jag få vara med på något bröllop i sommar? laga att det blir af är Augusta Gellerstedt ännu förlofvad. Här i Bordeaux är utmärkt granna toiletter men inga skönheter i min smak. Pappa bad mig se efter huru man hugger kalksten; men här finnes endast sandsten och den sågas med stora sågar kanske man kan såga kalksten. Jag fick i dag veta att Gubben bestämt sig för att gå till Lissabon och icke till St.Ybes i den afsigt att derifrån möjligen få frakt med något annat ty Saltfrakterna äro så dåliga, derför kunde hända att Briggen icke vänder sig hemåt men skulle det bli så rasande så skall jag väl laga att jag på något sätt kommer ifrån der och far hem med någon annan. Jag har ryktesvis att Sverige troligen blir inblandat i kriget Rysland åtminstone anser Fransmännen det här som en gifven Sak, kanske jag vid hemkomsten blefve utkommenderad att gå i krig i Stället att helt fredligt läsa på Styrmans Examen och i så fall så seglade jag lika gerna än en gång ned till Brasilien med Lundberg. Farväl och vi skola hoppas det bästa. DS.

Janne till föräldrarna, Götheborg den 19 Nov. 1854

Kära Föräldrar!
Tack mycket för pappas bref och besväret med pengarna. Jag är verkligen mycket ledsen öfver att man gjorde så mycket väsen öfver de stackars styfrarna som jag behöfde, men det är rakt inte mitt fel för jag har aldrig bedt hvarken Erland eller Henrik om några pengar och inga vill jag ha af dem heller jag blott bad Hofsten och han lofvade mig. Hofsten har sedan talt vid Erland, kan jag förstå, att han skulle gifva mig pengar också, men hvad det skulle tjäna till begriper jag ej ty nog kunde Hofsten vara utaf med 300 rd på en tid. Han behöfver minsann icke skänka bort dem. Kunde Pappa, som pappa sade, inlösa dessa styfrar som jag fått af Erland, så vore jag mycket glad och jag sedan finge blott besvära pappa derom när inte Hofsten vill ut mäd dem. Och då vore bäst att pappa när som pappa tyckte d.v.s. när som pappa hade bäst skickade mig något så sluppe jag att skrifva derom. Pengar är ett vanskligt ting för pappa i synnerhet och det är inte sagt att de finns att få när jag skrifver derom.

Hvad min hushållning beträffar så har jag ett ganska godt samvete och få af mina kamrater jag ville nästan säga ingen lefver så indraget som jag så hvad den saken beträffar så kunna ni vara lugna. Besinna att jag för 300 rd kunde få min Skeppar Examen som för andra kosta minst 500. Hvad vore det ej för en skön sak men jag vågar knappast hoppas på den Stora Skeppar Examen det blir väl hårt kanske; Vi få väl vara glada om jag får den lilla Kaptens Examen och den är jag nästan säker på. Styrmans Examen hade jag nästan redan klar om jag blott hade ernat att taga den.

Här är dessa dagar ett faseligt liv i Götheborg för den bystens skuld. Prinsen är här och aldrig har det här varit större högtidlighet. Jag förmodar att tidningarna derom blifva utförligare än jag kan vara. Det var verkligen mycket vackert och sådan musik sedan, tal och granlåter af alla slag, kanondunder, raketskjutning och det granaste fyrverkeri jag sett. Vi navigatörer hade den stora äran att få paradera framför Bysten i sällskap mäd sjömannasällskapet och med flygande fanor klingande spel tågade vi sedan rundt om och defilerade förbi kronprinsen som mycket artigt hälsade på oss. Med ett ord, dagen var herrlig och mycket animerad, på aftonen sexades och dracks till husbehof.

De 30 rd som Erland skickade äro slut för länge sedan och Hofstens utlofvade bref hörs ej af alltså är jag på bar backe. Hälsa mycket till syskonen från Eder
lydige Janne.

Hälsa Hofsten mycket och tacka för hans bref som jag fick i går, han talade litet om Bärsta Bröllopet och är den flitigaste af mina correspondenter. Hälsa mycket systrarna hvar de än befinna sig. Jag skref till Erland nu att jag aldrig bedt honom om några pengar.
Jag måste skrifva i dag fast brefvet ej går förr än om onsdag, ty jag har omöjligen tid någon hvardag.

Janne till Maria på Willingsberg, Götheborg den 6 Dec. 1854

Tack Käraste Syster! för ditt långa och innehållsrika bref för alla nyheter och underrättelser om Bröllop och flyttningar m.m; det intresserar mig på det högsta och hvarje småsak, det må vara hvad som helst, är alltid välkommen för mig att få notis om. Bröllopet måtte ändå i det hela inte varit så ståtligt som man väntade sig, åtminstone låter det så både på ditt och Antons bref. Hvad jemförelse gör du emellan detta och morbror Erlands bröllop, månne icke det förra var? Musiken t.ex. Hvad hade ni för musik? Var Äppelgren der och hurudant förhållande är det dem emellan (Minas förstås). Anton glunkar mycket om att det börjar se intressant ut emellan Augusta Gellerstedt och Patron på Wärsta. Ryktet har spridt sig enda hit derom genom helt andra vägar än du kan förmoda. Har du inga andra nyheter i den vägen att berätta och huru låter det emellan Henrik och hans flamma? Gustaf Bergman är allt bra trögkörd, det sluter jag äfven derutaf att han ej någon gång bevärdigat mig med något bref; då däremot Anton och Göran äro flitiga nog isynnerhet den förre.

Som du ser är mitt bref ganska torrt och trögkört men som du väl kan förstå tilldrager sig här ingenting anmärkningsvärdt och jag kan i mina bref icke anföra stort annat än reflektioner öfver dina. Jag har icke jag som bror Magnus den förmågan att som man säger, koka soppa på en spik, men apropos om Magnus så skall jag nu börja corespondensen med honom, jag har icke tänkt på det förr och du kan vara snäll och innesluta det i ditt då du skrifver så slipper jag att bekosta påstpengar: jag får vara aldeles grufligt noga med styfrarna som jag fått: jag fick dem samma gång jag fick ditt bref och de voro obeskrifligt välkomna; tack mycket för du var så hederlig och förstärkte mig litet; jag ser deraf ditt goda hjerta och om du icke för närvarande behöfver dem så låt mig behålla honom så länge, den tid kommer väl snart då den kan återgäldas; men om du kanske inga fler har så skrif och jag skall genast sända dem. Jag har stora utgifter må du tro: Jag har måst skaffa mig dubbelfönster, jag har köpt mig en matta, äfven har jag måst köpa mig en hygglig öfverrock för att kunna representera någorlunda och inte se för paltig ut i det gentila Götheborg. Jag har kommit underfund med att det aldrig icke är någon uträkning uti att vara för stor gnidare, på det viset förstår du så går det lätt att depensera. Här förekommer annars ingenting, den roligaste dag vi hitils haft var då bysten aftäcktes, jag tror att jag berättade det i mitt sista bref till dig. 1sta adventsöndagen var här mycket ståtligt i kyrkan med musik o sång och jag försummade icke att vara närvarande. Du vet jag tycker mycket om orgelmusik och den är den enda jag får höra här om icke vid paraderna på torget emellanåt.

Förarga dig nu icke öfver mitt hafsiga bref för jag har mycket brådtom jag har ännu icke skrifvit till Magnus och det är långt avanserat på qvällen, utan skrif snart om ditt välbefinnande vid Willingsberg, är herrskapet ännu hemma och huru mår du. Är Bruket i gång d.v.s. har ni nog med vatten. Hur bor du? Hvad gör du och hvad tycker du om Frun? Har ni godt före däroppe. Här hafva vi emellanåt rätt godt och de ströfva omkring här med granna Ekipager och Toiletter. Från systrarna har jag icke fått något bref på länge, Anna är ju vid Rosta, samt Stina; men är Johanna hemma eller hvar?

Jag kan icke klottra längre utan Farväl jag skall slå mig lös en gång och skrifva ett rigtigt grundligt bref om mina tankar och förhoppningar till dess adjeu.

Din tillgifne Bror Janne

Janne till Maria på Willingsberg, Götheborg Juldagen den 25/12 1854

Kärälskeliga Syster!
Obegripligt mycken tack för ditt kärkomna bref jag fick det dan före dan före dopparedagen jemte ett hemifrån samt ett från Anton så jag hade lectur en god stund och fann med tillfredsställelse att ni hvar på sitt håll hade angenämt och en treflig helj i perspektiv; dock var ditt bref ändå det välkomnaste (ett splitter nytt superlativ) ty det innehöll jemte dina vänliga rader en julklapp som jemnade skrynklorna på min annars temligen mulna panna för en lång tid och satte mig i stånd att någorlunda skapligt tillbringa den instundande högtiden; dock anser jag det icke såsom en skänk utan skall med första möjliga återbetala dem som jag också i mitt bref till Hofsten nämnde.

Ja min syster det är verkligen Juldagen i dag; men en högst miserabel juldag och sådan blir väl Andagen ock. Det regnar och blåser ute af hjertans grund, den kalla vinden intränger genom det bräckliga fönstret och gör mitt lilla rum allting utom trefligt. Min gamla Anna sitter bredvid mig och läser Frithiofs saga emellanåt utropande "ack hvad det är vackert"; inga kamrater hafva sett till mig i dag, förmodligen afskräckta af det vederstyggliga vädret och nu sitter jag som bäst och componerar ihop några rader åt dig min syster, dels för att förströ mig dels för att jag i alla fall i morgon måst skrifva till Patron och tacka för mynten;

Den som blott hade helften af de pengar som i går utgafs för Julklappar här i Götheborg så skulle vi i sanning vara belåtna. Jag gjorde dessa betraktelser då jag i går eftermiddag vandrade af och an på stadens gator och fröjde mig åt det glada hvimlet och den ifriga beställsamheten hos de annars så styfva Götheborgarna; blott jag sjelf var styf och rak i ryggen och något mulen till sinnes men blott några minuter varade min melankoli jag måste nödvändigt le åt de löjligt utstyrda och förklädda personager som rände hit och dit med sina korgar fulla med julklappar; der kommo käringar med stora mustager, der en kostelig person med en räfskalle, här kom en liten vacker gosse med en stor korg, men ack! gatan var glatt gossen ramlade på näsan slog korgen i backen så paqueterna rullade i alla väderstreck det värsta utaf allt var att gossen mist sin grå hatt och blottade ett långt vackert hår för de omkringstående muntergökarna, som då de sågo att det var en vacker flicka hjelpte att plocka upp småsakerna medan hon ordnade sin toilette, och deribland var jag. Vid 7-tiden tågade jag utaf hemåt för att få mig litet i västen, men icke tomhänt, något måste det väl var; jag hade köpt min Anna ett klädningstyg, ett par ljusstakar och en vaxstapel, som naturligtvis voro ganska välkomna pjäser och vi drucko om och pratade samt fördrefvo tiden så godt sig göra lät till Julbordet dukades, men jag har vist icke nämnt för dig att vi hade två personer till som bodde hos Anna nemligen en Engelsman och en Italienare som också deltogo i måltiden och vi angrepo en god portjon lutfisk med temligen ifver och derpå gröten. Hvar och en af oss gjorde reda för huru man i hemmet brukade hafva det. Engelsmannen huru det gick till i Cardiff och Italienaren huruledes de i Wenedig icke fingo äta något als på hela Julaftonen före kl 12 på natten men att de då togo skadan igen. Jag har emedlertid rätt roligt af deras sällskap för de äro hyggliga pojkar isynnerhet Italienaren. De kommo hit med en svensk Brigg för några dagar sedan och vänta till det värsta af vintern gått öfver innan de ge sig ut igen. Jag lär mig derijenom att tala litet bättre Engelska. Italienaren var med mig åt kyrkan i går förmiddag men han tyckte våra kyrkor voro för anspråkslösa vid jemförelsen med Markuskyrkan i Venedig

I morse skulle jag gå till Julottan i Domkyrkan men det var så mycket folk derinne att jag ej kom längre än till porten; på samma sätt var det i Tyska och Garnisonskyrkan och jag fick traska af hem igen med oförrättadt ärende. Nu kommo Italienaren och Engelsmannen, mer i morgon.

Annandag jul – Det har regnat och blåst fasligt i natt och många hafva i natt gått till botten. Vattnet i elfven är grönt och har stigit 2 fot för det påträngande hafsvattnet. Gud vet huru jag skall tillbringa denna dag men jag skall väl försöka att träffa Hallberg på förmiddagen då jag går in med ditt bref och på eftermiddagen hade jag tänkt att gå upp och se på en trollkonstnär, Philippi, som gifver representationer på Stora Theatern och om jag har tur så kan jag vinna mig diverse pjäser ty med hvarje billjet medföljer ett nummer, och somliga pjäser äro värda 50 rd.

Intet mer för denna gång utan en god fortsättning på julen och sedan ett godt nytt år önskas dig af din tillgifne Bror Janne.

Var Sannborna vid Willingsberg annandagen? Jag har ännu icke växlat sedeln så jag kan ej ännu skicka dig din del men måste jag så skall du få.

Är det någon af bokhållarna som jag känner? Om du träffar Kullgren så hälsa honom från mig.

Ett nyårsbref får du allt skrifva och tala om hvad du fick till julklapp.

Jag har också fått en julklapp och det af Småländingen ändå som verkeligen är den hyggligaste af mina kamrater. Han gaf mig en vacker tafla, föreställande några vackra flickor. Men apropos om Småländingen du nämnde aldrig om du fick Thelegraf depeschen.

Utdrag ur boken ”Hidinge socken” av Henry Gustafson, tryckt cirka 2005

År 1848 tio år efter laga skiftet då bönderna flyttat ut från själva byn Lanna började Lannas kalkberg exploateras i större skala. Detta år inköptes en stor del av Lanna ut av inspektorerna Enhörning på Löfsta och Roth på Gysta, von Hofsten på Villingsberg och en häradshövding Adam Lindberg. De fyra herrarna bildade nämnda år ”Lanna kalkgruvebolags intressenter”.

År 1855 bildade samma intressenter ”Lanna östra kalkgruvebolag”. Tydligen började bolaget nämnda år ha fått en viss konkurrens av brukspatron Per Hinnersson som också inköpt delar av Lannas kalkberg och bildade ”Lanna västra kalkgruvebolag”. Detta bolag såldes 1858 till Constantin Tideström som tydligen var en mycket driftig herre som satsade stort på dagbrottet från nuvarande köksbutiken och norrut.

Nils Gabriel blev disponent på Lanna och bodde där i några år, köpte Kil 1854, sålde Gysta och Lanna 1858, bodde åter på Gysta ett par år och flyttade först 31/10 1862 till Kil.

Janne till Systrarna, 11 Jan 1855

Käraste Systrar!
Ack! käraste vänner om ni visste hvad mitt hjerta är fullt och huru bekymrad och orolig jag är; jag kan knappt sitta stilla o skrifva och åt ingen kan jag meddela mina tankar eller resonera om, än mina kamrater med sina stenhårda hjertan, derför måste jag ju naturligtvis öppna mitt hjerta för några mera känslofulla, mera inseende det rätta o passande; jag menar fruntimmer och af dem så äro ni de enda som bry sig om mig någon smula; men tänka i väl: hvad i all verlden var detta för en inledning; är vår bror rosenrasande eller är han kär eller hvad (manquerar lampan): nej bevars intet af allt detta; det är endast helt enkelt o simpelt eller rättare sagt helt krångligt en, ja en bal; aldeles ja ”och den kan ge sådana qval”? frågar ni: ja gudnås så visst; jag är förtviflad nära på – Jo ser ni för att tala litet mer sammanhängande; saken är verkeligen den, att det änteligen på en sammankomst i dag uti navigations scholan blifvit beslutat; det en större bal med thy åtföljande refreschissementer kommer att äga rum om Lördag d.v.s. på 20 dagar. Inträdesafgiften blir 5 rd; Hvarje Cavaljer bjuder sin dam och vill han ha flera får han betala särskilt. Har ni förstått? och hvad synes eder mig tyckes att det derigenom kommer att blifva brist på Damer och hvad som värre är jag vet absolut icke hvarifrån jag skall få mig något hyggligt fruntimmer; kan ni då undra på om jag är bekymrad – Ack den som bara med Thelegrafen kunde få ned någon Tärna från hembygden, som kunde ta lofven af dem allesammans då skulle jag må, men Gud näj det blefve väl inte just så behagligt att åka så fort. Jag vet ej hvar jag fått det ifrån men jag tror bestämt att dessa Götheborgsdamer så fina de eljest äro inte kunna dansa något öfver sig och nu har jag ingen hvarken som kan dansa eller inte, men det är blott thorsdag i dag vi hafva hela Fredagen på oss och jag skall väl bjuda till och ränna i hus och ur hus kring helaste stan, blir ej någon annan råd så sätter jag in i Tidningen för i morgon.

I morgon afton så skola vi få veta huru det aflupit med mitt sträfvande men nu till något annat – Tack för edra bref, alla tre, och för att slippa skrifva 3 särskilda bref så innesluter jag alltsammans i ett enda i den förhoppning att Syster Marjam nog är meddelsam. Ni talar om edra julklappar o julnöjen edra minnen och edra förhoppningar äfven önskar ni mig visligen ett godt nytt år med dertill hörande saker m.m. jag önskar eder naturligtvis detsamma igen och hoppas att ni, såväl som Selma, den lycklige Selma änteligen få eder käraste önskan fullbordad. Det var minsan en rolig nyhet som Marjam trakterade mig med och jag skulle önska att få vara med på Bröllopet när det skall ske? Men det är något som säger mig att det dröjer innan jag kommer åt hemorten och får svinga mig ibland glada ungdomsvänner; det går då mörka tankar genom mig och om jag ibland är något oppspelt o glad så ligger ändå en hel mängd med skuggor i min framtida bakgrund dock hvad har jag för skäl att klaga; hvarför onödigtvis reflektera öfver den med mörker höljda framtiden, hafva vi icke balar i farvattnet och har jag icke äfven varit på litet rors förut här i Jul; men det vet ni ej af ännu: Utaf en händelse blef jag för en tid sedan bekant med en materialskrifvare ner på Gamla Hvarfvet eller egentligen mäd hans Döttrar, han har 3 stycken vackra förhoppningsfulla flickor och dessa voro nog hyggliga att bjuda mig dit ned en gång, vi voro bortåt en tjugo stycken unga, dansade, lekte och hade roligt hela aftonen och fastän det just icke var några hvad man kallar mamseller så voro de ändå fullt ut så väl klädda som sådanna dertill så vackra nästan allesammans, att jag blef aldeles frapperad. Här lektes efter gammal sed en mängd pantlekar och igenlösningen af panterna gick så rundligt för sig att jag försäkrar Eder på min heder att jag aldrig förut fått och tagit så många kyssar som blott på denna enda afton. Jag tänkte på hemorten och huru fasligt fjära flickorna der äro i jemförelse med på andra orter. Ni torde rynka på näsan och tänka: det var väl kyssar derefter ock, men jag försäkrar att två utaf dem voro verkeligen så vackra att de tillochmed kunde uthärda jemförelse med vår Limita [?] Ros vare detta nog sagt; men tala för all del inte om det för henne; då … fast jag lär väl i alla fall inte få några faveurer af henne, så det gör väl nära på det samma. Men apropos, huru må ni annars der uppe i Knista, har inte Gustaf Bergman på Sanna ännu vaknat ur sina drömmerier och blir det ej något af med hans frierier och baler sedan hur kan han begära att flickorna skola tycka om honom då han ej är så liberal att göra sig detta omaket att rangera en Bal; om jag komme skulle han minsan inte slippa så lätt. Dansades inte hos Kyrkoherden Morenius då der var bjudning än Gystasalen då är all glädje också derifrån bannlyst eller gör Rosen der ensam sina pass på golfvet huru låter det derifrån, än Ebba o Bergmäster sedan? Vet ni jag såg en löjlig tafla här nere i Götheborg för några dagar sedan, som jag måste beskrifva för eder: Tänk eder Ebba Schöldberg på en soffa med den ena handen hållande en sked i munnen för att trycka ned tungan, den andra handen utsträckt med utspärrade fingrar och sjelf med utstående ögon och spärradt gap, samt mamsell Åström på N Berga med sin sorgliga min, hållande i Ebbas hufvud, sedermera nästan på knä framför Ebba, Doktor Hofberg med ett ljus i ena handen och i den andra en lanzett för att skära Ebba i halsen, vidare Ryckeriet bredvid ängslig för utgången samt slutligen Miss Augusta halft leende halft medlidsamt med ett ljus i hvardera handen belysande denna lustiga tafla – och under taflan stod: ”Det har behagat vår Herre att gifva Ebba ett munlås till Jul hvarför nu Doktor Hofberg måst skära henne i halsen att hon må kunna släppa fram sina iakttagelser och rön”. Jag skulle väl skicka hem taflan, men hon är väl stor att lägga in i bref; emedlertid pryder hon min ena vägg här i rummet –

Fredagsafton ”Ja nu har jag sprungit mig trött och förderfvad ur hus och i hus kring helaste stan och inte en tärna ändå är förvärfvad och redan så lider det långt fram på dan nyss tror jag slog hon tre 6 (neml. i morgon) så skall balen ske, råd mig nu du som är gammal o van” sade jag helt förtviflad då jag inträdde till min goda vän Småländingen i eftermiddag. ”Ja det skall jag göra” sa han ”och det blir inte svårt ty jag har två på förslaget och ingen deraf vill jag försaka ta du den ena och i morgon så gå vi till Klippan gör visit hos Tullförvaltar Rydholm och då presenterar jag dig för flickorna och sen så blir det ingen brist på fattigdom”. Hallelujah! Gla va ja o gla va han o glaa voro vi båda. Hvad det är lyckligt ändå att jag har mig en hvit väst. Så nu farväl mina töser för denna gång nästa gång skola ni få veta huru det aflopp. Hälsa hjertligen till Far o Mor m.m. från Eder nu för tillfället åtminstone upprymde bror Janne

Ser ni materialskrifvarens döttrar så gerna jag ändå ville törs jag icke bjuda, det kan hitta på att osa brändt och bli ledsamheter å ömse sider. – Hälsa mycket till Lundblad.

Janne till föräldrarna, Götheborg den 28 Jan 1855

Käraste Föräldrar!
Tack mycket för mammas bref och för önskningar m.m. de behöfvas väl för den här ekonomien är mycket krånglig, dock hafver jag till min belåtenhet äfven genomgått det mästa derutaf, så det avançerar så smått, tiden går äfven och snart är denna månad slut; dagarna blifva litet längre och vi slippa snart att så mycket plåga våra ögon med ljussken. Mina ögon hafva lidit mycket och många gånger har jag måst upphöra med läsning för deras skuld.

Jag har i dessa dagar gjort ett djerft hopp och funderar nu på icke mindre än taga den stora Kaptens Examen och jag anser det icke omöjligt då jag jemför mina kunskaper med mina kamraters äfven blef jag af leutinanten uppmanad dertill. Jag hade förut endast tänkt på den lilla Kaptens Examen som kan vara benig nog den bara, men skall man vinna något så får man våga något och besinna hvad vore det icke för en prägtig sak att göra ifrån sig alltsammans på en vinter, något som högst sällan existerar; det är blott Ångbåts Examen som jag får öfver och jag skulle verkeligen icke fruktat att angripa den om jag blott kunnat skaffa mig någon Ångmaschins Lära; men den finnes icke att få för pengar, således får jag cedera denna; afgifterna blifva även drygare derigenom ju längre man kommer t.ex. till Styrmans Classen var afgiften endast 3 rd till lilla Kaptens Classen 5 men till den stora 12 och till ångbåten hvet jag knappt huru mycket det är; men då detta är hela undervisningskostnaden så borde man icke klaga deröfver.

Ni kan således begripa att jag har mycket att göra, mycket att grubbla på och att jag måste mycket noga indela min tid att den må räcka till; ty den måste äfven räcka till mina nöjen, hvilken verkligen är en, om icke just så vigtig, dock nästan nödvändig sak, dels för kamratskapens bibehållande dels för att själen ofta nog behöfver hvila då kroppen deremot trängtar efter förströelse, men lika noga om icke nogare att indela sin Cassa, så att den räcker till båda delarna; ty allt hvad nöje heter här i Götheborg kostar alltid pengar; det är minsan icke här som i Uppsala, här finns inga nationssalar inga sociala förbund eller klubbar der man utan någon synnerlig kostnad kan njuta af ett gladt kamratlifs muntrationer –

Tjugondedagen hade vi tillstäldt en Bal på Kustens Hotell som var rätt rolig. Alla skulle bjuda en dam och jag naturligtvis äfven, men våra damer manquerade oss och kommo ej, åtminstone ej från Masthugget der balen var, men ifrån staden kommo tillräckligt och vi hade damer nog och jag dansade hvarenda dans samt hade rätt roligt. Localen och musiken var äfven oklanderlig och hela sällskapet var fullkomligt belåtet och animerat, och våra damer här ute hade synnerligen ångrat att de ej följde med; för att godtgöra deras manquemang hade på deras föranstaltande äfven en Bal blifvit rangerad här ute, men hvaruti vi icke deltogo oagtat vi blefvo särskildt inviterade. Balen försiggick i går, men jag vet ej ännu huru den aflupit. Jag har dessutom varit på 3 andra sådanna nöjen just icke så gentila; men dock ganska roliga hos de fina jungfrurna här i Götheborg och som skillnaden mellan jungfrur och mamseller här icke består uti bildningen utan blott uti att den ena har hatt och den andra schalett. Så kan man så gerna var hos dem som hos de andra. Händelsen var den att jag var väl bekant med en Styrman hvars fästmö var utaf den sednare sorten och utaf honom blef jag introducerad uti deras pikanta krets och jag har intet skäl att ångra det. I afton skall jag ned till en materialskrifvare som har många vackra döttrar, och roa mig en stund. Med Janne Hallberg har jag mycket litet umgänge. Jag träffar honom aldrig hemma och möter jag honom någon gång i staden så är det alltsammans. Till Sophie skulle jag väl skrifva och tacka för hennes bref; men jag har er på så många olika ställen att jag inte hinner skrifva så många bref och om hon är hemma så är hon kanske belåten med en hälsning och Johanna likaså. Huru må Stina och Anna? Från Maria fick jag bref i går, hon har så mycket herrar att tas med säger hon. Skicka medföljande bref till deras bestämmelse och hälsa alla bekanta och vänner från Eder lydige Janne Roth.

Huru mår Fru Wetter.

Magnus till föräldrarna, Uppsala den 29 januari 1855

Bästa föräldrar!
Tusen gånger ber jag om ursäkt, som ej förr än nu fullgör den kära skyldigheten att önska en god ingång och en god fortsättning av året 1855. Det är i mångahanda måtto, som denna goda fortsättning måtte tillämpas, för närvarande är den dock företrädesvis i ett afseende önskansvärd, jag menar trefnaden i det nya hemmet på skifferberget. Med denna min önskan om den gamla familjens nya trefnad går hoppet att så skall ske hand i hand, jag wet, att hvar två eller tre af oss äro församlade, der känna wi ingen tomhet, der lida vi ingen brist i andligt hänseende, och är detta sagdt utan högmod eller upphöjelse af oss sjelfva och andras nedsättning, men det är så och det vore illa om det ej vore så. Den yttre omgifningen är dock af ofantlig vigt, äfven i detta afseende är jag lugn, då jag minnes den vida synkretsen öfver odlade fält, ofärdiga mossar, landtliga gårdar och den närbelägna kyrkans ram af snart grönskande träd. Men den dunkelgröna granskogen har vikit tillbaka, han som förr var så nära, att skuggan kunde göra regelmässiga turer från tilja till tilja på salsgolfvet. Han har nu stigit ett långt steg tillbaka öfver Hidingekärren och står dyster och otillgänglig på höjderna ofvanför Granhammar och Magerheda. Och hvad angår de närmare resterna deraf, som betäcka skifferberget och omgifva landswägen åt Svartkärr och Korsgatan, så äro de antingen neddammade eller sumpiga. Men trakten har andra behag. Ehuru jag ej så, som från den fordna stentrappan på Gystakullen, kan njuta af solens vandring öfver de vestliga bergens kullar och hennes slutliga strålande fall bakom en guldglänsande förlåt, så har jag nu till ersättning en stor vue öfver hennes uppgång och Fagerlidshöjderna begränsa nu horizonten. Wi se ej mera de vestliga bergen, det är sorgligt, men vi bo nu istället på deras första från Knistaslätten uppstigande afsatts och wägen öfver Vreta, Apeltorp och Moen till deras första klippväggar är gin och romantisk med sin ståtliga skog, sina skummande bäckar och sina fagra lunder af hassel, rönn och ek. Det är sannt, att wi ej mera kunna lustvandra i Solbergshagens svala park och drömma på ruinerna af det forna klostret, men wi ha i wår närhet en annan minnesrik valplats för andra strider än dem, som utkämpades i klostrets celler mellan kropp och själ, en valplats för Sverker och Eric, för Göther och Svear, för Christne och Hedningar, och derom vittna ännu i dag Lanna Högar. Det är emedan jorden har blifvit gödd af ädelt blod och, kanske heldre, emedan grunden är skifferhaltig, som vegetationen der är så rik, att den kan äfven derutinnan mäta sig med det gamla Riseberga. Hvad är det likväl, som det nya hemmet saknar och som fanns mer i det gamla? Utom det nätta och välombonade envåningshuset med sina luftiga rum, utom Sibirien och andra välkända localer, utom skogsparken med sin geografi, Massachusets, och hagen med sina alidyller, så är det wäl de 14 åren som gått fram deröfver med ömsom rosor, ömsom törnen i sina spår. Ett fjortonårigt dagligt umgänge är en mäktig häfstång för bekantskap och vänskap och har såväl i egna som i andras ögon bundit ihop familjen med godhet, hvilket band blir än starkare, då wi ju hafva sjelfva framtrollat wårt gamla hem ur en sten-backe. Kanske blir detta ock händelsen med det nya och början är ej olik. Men jag skulle vilja omvända min öfversta fråga, spörjande: Hvad är det likväl, som det gamla hemmet saknade och som det nya har mer? Jag wet knapt, om ej det, att Westernerikes pulsåder, såväl den varande som den blifvande, nu slår sina svartblå krokar närmare, om ej det, att wår tids Jerusalems skomakare, posten, nu betar sin fåle tätt invid vår port och i första hand täljer sin saga, om ej det slutligen, att pappa skall lyckas i sitt lifs sträfvan att finna en guldklimp i skifferberget. Och vare detta mitt hopp om trefnad på skifferberget och bergning utur detsamma min Nyårsönskan till det nya hemmet! Jag vill tillägga några få ord om mig sjelf och om Upsala. Hälsan är god, humöret dito, man arbetar och trifves, dagarna rulla undan som ärter på ett halt golf, jag bor nu tillsammans med Sander, 3 tr. upp på en vind, en angenäm local, den herrligaste utsigt öfver domkyrkan, hvaröfver en nedgående sol sprider sin ”gloria Deo in excelsis”. Ibland får man sig en galopp eller en vals å Gillet såsom i går, Carlsbalen. Bergsh. Tham är ännu sjuk o huset är mera tråkigt, jag går der af pietet och vana en gång i veckan och får mig emellanåt en söndagsmiddag. Förresten är allt sig likt. Wi skola gömma talet om tentamina och studier till nästa gång, då jag kan hafva mer att säga derom. Sommaren är ännu ett rosenrödt fjerran. Hur må alla i hemmet, det war längesedan, före jul, jag hörde något derifrån. Maria trifves ju bra? Janne skrifver också hugnesamma saker, vi ha skäl att vara nöjda. Hur mår colonien på Rosta, den är tyst af sig. Är det annars något märkvärdigt? Pappas kalkaffärer, Sofies juldanser, Mammas..............., Mammas är allt och den alltid tillgifna sonen Magnus.

Janne till systrarna, Götheborg Den 30 Jan 1855

Käraste Systrar!
Som ni ser så begagnar jag samma utväg som sist nemligen att slå två flugor i en smäll för jag tycker verkeligen att ni, med så lätt communication, kunna skicka till hvarandra mina breflappar dessutom slipper jag att skrifva så mycket och rabla opp ett och detsamma och som Maria sist fick bref så är det nu din tur syster Anna.

Marias bref mottog jag i Söndags och dagen förut inhändigade jag ett från Mamma så jag har aldeles färska nyheter; Mamma talar om deras julnöjen i Knista, hvaraf jag ser att ni haft eller rättare de haft en ingalunda ledsam Jul: Baler vid Östa o Löfsta och Kalas i prostgården m.m; Maria talar om sitt Willingsberg; fina herrar och sitt enformiga lif med Jacob Anrep och dr Lundblad äfven gör hon sina reflexioner öfver skillnaden emellan en Sanna Bal och en Bal i Götheborg och för att gifva eder en liten öfversigt deraf så måste jag väl korteligen söka beskrifva en af de sednare. Som jag i mitt sista bref nämnde hade jag ett fasligt hufvudbry att skaffa mig någon Dam till den utsatta tiden (Jag förmodar att Anna läst mitt förra bref till Maria) och fick efter mycket besvär recommenderad mig en mamsell Lange (det skulle Gud bevars vara mycket fint förstår ni) som låfvade komma; men hvarken hon eller någon annan från Masthugget kommo; de skylde på de gamla fruarna som gjorde sådan svårighet att följa med – Nåväl detta såg då faseligt ruskigt ut, och Balen höll verkeligen på att blifva instäld men vi togo mod till oss och gingo dit (ungefär 30 styrmänner och skeppareämnen).Nå – musiken kom, saln lagades i ordning. Men nedslagna och förargade gingo vi arm i arm i den stora rikt upplysta salen och funderade verkeligen på att gå ut på vägar o stigar och hämta tillhopa hvarjom och enom som ville deltaga uti vår fäst, då vi plötsligen blefvo störda i våra öfverläggningar genom Omnibusens ankomst som medförde icke mindre än 6 stycken på en gång och litet derefter en annan kalesch med några till och innom en timme hade vi 15 stycken prägtiga damer i mycket granna costümer, men alla voro från Staden. Nu stod glädjen högt i tak, nu börjades conversation, kurtis och presentationer till höger o venster. Först bjöds The och så speltes upp (vi hade 4 goda musikanter) och så dansades allt hvad dansas kunde. Jag blef snart bekannt och dansade hvarenda dans; det var visserligen många som blefvo utan; men det brukades med mycken fördel att låna af hvarandra så man behöfde aldrig vara förlägen. Flickorna dansade visserligen ej så utmärkt väl, men dock öfverhufvud jemt, så att jag redde mig bra med allihop. Ymnig tillgång på Punsch och vin och Flickorna höllo sig inte heller för goda att ta sig ett glas så allt gick mycket muntert men äfven ganska ordentligt till väga. (Det var blott 2 fruar såsom förkläden). När vi nu alla voro jemnåriga, jemlika och uppspelta så kunna ni väl förstå att vi hade om icke just aldrig så roligt som på en Sanna Bal, dock så trefligt som kunde begäras här i Götheborg. När Damerna här ute i Masthugget sedan hörde huru roligt det var så narrade de några Herrar att ställa till en sådan Bal till och hvartill vi skulle inbjudas såsom en sorts ersättning för deras oartighet; men ingen af oss gjorde dem den äran. Balen försiggick i Lördags och lärer ha varit mindre treflig i anseende till trängseln. Men nog nu om denna. Många andra högst löjliga tillställningar har jag varit på och haft roligt nog ibland, det är eget nog att studera sig in i deras seder och bruk och som jag icke har svårt att ställa mig in med dem och rätta mig efter deras svårigheter så har jag blifvit mycket populär och är det någon liten tillställning så ska de då prompt ha fast i Styrman Roth som jag nu tituleras. Ja jag skulle kunna skrifva en hel bok om mina äfventyr och roliga tilldragelser, men jag har verkeligen så ondt om tid (Du kan väl begripa att läsningen upptar mycken tid och sedan mina nöjen och då blir ej mycket öfver till brefskrifveri). När jag kommer hem härnest så skall ni få pumpa ur mig alltsammans för det är minsann inga farliga saker. –

Maria undrar storligen öfver att jag har så väl reda på tilldragelserna i hemorten att jag kan så väl beskrifva Ebbas halsförstopning; men ni kan väl begripa att Tusculum är ett aldeles för betydelsefullt ställe att så lätt kunna glömmas, och jag har lika bra reda på dem nu som när ni bodde der och skrefvo mig till om saker och ting. Dock är det hvarken Hofsten eller Bergman. Den sednare är väl för gammal och alvarsam att bry sig om sådanna barnsligheter. –

Inte mer för denna gång utan hälsning till alla på Rosta m.m. från Eder tillgifne
Bror Janne

Mina ögon äro mycket svaga och jag orkar snart ej mera att se. Det är verkeligen det enda som bekymrar mig och för hvilket ingen botfinns.

Janne till Maria på Willingsberg, Götheborg den 4/5 1855

Kärälskeliga Syster!

Tack mycket för ditt sista bref med inneliggande Augustar, som jag vid tillfälle skall besvara.

Examen är nu slut efter att hafva stått i 3 dagar. Vi hafva utstått en svår kamp; men den är lyckeligen ändad, våra betyg få vi i morgon Lördag, men som påsten dessförinnan går, så kan jag icke vänta med brefvet till nästa påstdag. Jag har anledning tro att jag har ett högt betyg; men vet ingenting blott att jag obehindrat gick igenom. Jag tror jag är den 8de i ordningen af allesammans. Om du läser Handels- och sjöfartstidning så får du se alltsammans annars så skall jag skrifva derom. Nu är här sådant bråk och stoj oppå examen så jag har ej möjlighet att skrifva så ordentligt som jag ville; men bättre nästa gång. Då vi fått våra betyg fått sexat afdruckit skålarna skall jag beskrifva alltsammans. Ja du nu är det fråga om de här påstötningarna; jag behöfver pengar om jag skall komma öfver till England ty här är ingenting att göra och du lofvade ju att dra försorg derom, ställ nu på bästa sätt men snart; ty jag vill ut. Han vet nog sjelf att ej så litet behöfs för en Englandsresa och Logis m.m.

Farväl käraste Syster. Skrif med omgående hvad han sade så att jag må hinna att skaffa mig andra utvägar ty jag vill ej besvära pappa om allt.

Nils Gabriel till Maria, Lanna den 23 december 1855

Min kära Maria!
Jag fick tag i närlagda bok medan jag väntade på mamma som skulle läsa predikan för oss, och som den egentligen är sänd för din räkning tänkte jag bäst vara att den får följa med andra som troligen är från samma håll. Mamma kommer ej tillbaka ity hon har och har haft gummor omkring sig hela dagen dels för att köpa mjölk dels för att begära medicinska råd. Alla skall fägnas och talas vid. Stina-Lisa vill ej blifva bra hvarför hon skickades till doktorn fårsi hvad han kan göra, det vore illa om hon blefve liggande dels för hennes famillie dels för oss, ity hon sköter lagården så väl att vid det stora Riseberga ofta kunde vara mindre mjölk än nu är här. Vi hade bref från Lindberg i går aftens. Han börjar detta bref på ett sätt att vi alla trodde att lille Magnus var saligen afsomnad men slutade med att han blifvit bätre och att vi voro hjertligt väntade till julafton. Magnus Enhörning med fru anlände till Rosta förliden thorsdag. Till nyåret komma vi alla till Löfsta. Hvad vidare blifver utaf med julkalaser får man si, den gamla goda tiden är förbi, man politiserar nu istället för att dansa och bygger järnvägar. Kanske när dessa bli färdiga att man åter börjar tänka på gamla nöjen. Hvar månde vi hafva vår Janne, vore han hemma skulle alt någon bal komma i fråga. Han följde då med Bergman till Askersund och upmanade under wägen Wibyborna att ställa till en bal. Han tyckte om deras flickor. Men hvar får han sig nu en sväng, eller hur befinner han sig, det kostar på mig att ej veta någodt derom. Jag läste med mycket nöije i avisorna att med alvar påtänkes att lägga en thelegraff öfver från America till Irland. Vore den färdig skulle jag genast höra efter min Janne. Lycka och glad julhälg och ett godt nytt år önskar Din pappa N.G.Roth. Carl Lindberg Adamsson kom hit i skymningen och förnyade bjudningen till Rosta. Han ligger här öfver natten och Johanna följer honom i morgon till Rosta.

Familjen Lindberg, som vi tidigare träffat på Dalkarlshyttan, bor nu på Rosta och består av Adam, 1805–1882, Maja Enhörning, 1814–1880, Carl, 1838–1897, Magnus, 1843–1880, Maria, 1845–1931, Henrik, 1848–1919 och Elin, 1852–1903. Minst ett av barnen måste ha funnits på Dalkarlshyttan när Maria var där. Konstigt att hon inte alls nämnde dem.

Anna-Lisas och Majas bror Magnus, 1820–1901, och hans hustru Sofia Åhrberg, 1828–1919, bor på Västanfors i Västmanland.

Deras bror Erland, 1817–1869, med hustru Lina Becker, 1825–1913, bor på Löfsta.

Goda Föräldrar och Syskon!
Ett år, ett helt år har nu förflutit, sedan den sista skymten av de gråa, kala bergen i Götheborgs Skärgård försvann i horisonten och den ilande Stimbåten förde mig nya och kommande öden till mötes. Jag har under denna tid farit mycket omkring, sett mycket, erfarit mycket, både godt och ondt, stundom öfverflöd stundom brist ifrån det ena intrycket till det andra, det är så de irrande sjömännens lott och vi, åtminstone ej jag, beklaga oss ej deröfver; sedan man en gång blifvit van dervid, finner man ett underligt behag deruti och föredrager detta lif framför ett enformigt ehuru sorgfritt och godt lif på landtbacken. Jag hade många gånger tänkt; ack! om jag hade en hop med pengar så skulle jag en gång slå mig i ro och aldrig mer ströfva omkring på det oroliga elementet; men Gud nås jag tror ej det blefve något af äfven om jag hade några styfver; mitt enda sträfvande numera går ut på att skrapa ihop blott så mycket att jag kunde köpa mig ett litet fartyg, hemma i Sverige kostar det ej så mycket, jag hade då något som jag kunde kalla mitt eget och behöfde hvarken krusa Redare eller Skeppare. Jag skulle fara verlden omkring på min lilla skuta och försöka att njuta ett så obekymrat lif som möjligt, detta torde allt ligga något aflägset, men en gång skall det väl ske, jag är viss derpå. Det enda som gör detta flackande omkring något sorgligt är, att man så sällan får några underättser från det kära hemmet; det är blott i drömmen och tankarna som jag ser o talar med eder, jag får nöja mig med blotta minnet af det förflutna och hoppet att en gång återse eder alla friska och raska, dock icke länge torde det dröja innan ni ser eder Janne der oppe på Lanna backen; en af dagarna kommer jag, det är säkert, och tar kammaren på östra gafveln i besittning, mycket skall då pratas och ni skall få höra en lång historia om mina äfventyr, som jag icke genom bref kan tillfyllest göra reda för, väl vetande huru de stackars illa skrifna brefven gå igenom många händer, som jag just icke vill berätta allting för. Som ni se är jag nu uti Algoa Bay, men då ni läser dessa rader torde jag vara, om vinden och lyckan äro någorlunda gyndande, om icke just i London åtminstone ej långt derifrån, ty vi äro destinerade dit. Här är ingen ordentlig påstgång utan de snällaste fartygen taga med sig brefven och en Bark vid namn Matanza har fått den hedern att föra hem mitt bref till London hvarifrån Styrman låfvade draga försorg om dess hemförskaffning. Om ungefär 5 veckor hoppas jag vi också blifva klara att lemna här. Barken har således så mycket försprång att mitt bref kan hinna hem och svar kan hinna tillbaka till London, som jag vid min ankomst dit får inhändiga i min bostad som kommer att blifva uti Sailors home Wells Street, hvilket således är min adress. Det är länge sedan jag fick edert sednare bref uti New York af den 10 Juni och mycket har sedan dess kunnat passera hemma. Jag kom just hem från en tur nedåt Savannah och Filadelphia då jag på vinst och förlust sprang opp till Mr Smidt, genomletade hans breflåda och till min stora glädje fann edra kära rader, mycket tack för dem, de äro snart sönderlästa så mycket har jag studerat dem. Huru jag sedan traflade omkring i New York och besåg dess vackra omgifningar och derpå skeppade vi ett skepp öfver till London samt huru jag lemnades der känner ni ju redan genom mitt bref derifrån af den 2dre December, som jag sände hem med skonaren Salina, men hvad ni icke vet, är att jag sedan mönstrade med Skeppet Baltasara, för att se hvad jag tyckte om Engelsmännen, jag var äfven då simpel sjöman, ty det var omöjligt för mig att få någon styrmansplats. Engelsmännen äro mer nogräknade i det fallet än Amerikanare och en Skeppare frågar genast efter betyg från några Skeppare der jag varit Styrman i sist och som jag hvarken har betyg eller varit Styrman och till på köpet är utländing så kan ni lätt förstå huru svårt det skall vara för mig att utan någon recomendation erhålla den plats jag vill ha men för mig gör det aldels det samma, det är endast för hederns skull jag fikar derefter ty hvad förtjänsten beträffar är det ej så stora skillnader. Vi lemnade London den 9 December hade mycket kallt och stormigt och bedröfligt i 5 veckors tid innan vi kommo ned i bättre klimater. Sedan varmt och godt väder. Jag passerade linien för 9de gången men aldrig haft skönare väder ned genom passaderna, hit kommo vi den 24 mars och hafva troligen att ligga här en god tid ännu innan vi blifva fullastade ty kaffrerna äro mycket oroliga och villja icke låta bönderna i fred köra ned sina foror med ull. Förlåt mitt slarf och mitt brefs ofullständighet. Glöm ej Sailors home Wells str. London.

I nästa brev berättar Corn. Tr. om ett bröllop i Lerbäck. Cornelius Tratt var Magnus Roths medlemsnamn i ordenssällskapet SHT, vilket min bror Orvar Starbäck kunde upplysa mig om. Bröllopet ägde rum den 1/8 1856 mellan Selma Christina Krikortz och Erik Alfred Sköldberg på Berga. Familjen Krikortz bodde i Lerbäck men flyttade 1857 till Berga. Alla utom Axel som stannade som krögare i Lerbäck. Men han kom efter till Berga 1862. Tant Krikortz var Anna Sofia Sköldberg, farbror Krikortz var Truls Krikortz, ungherrarna Krikortz var Thure och Halfdan, och bröllopstärnan Vendela var en av döttrarna. Halme kyrka var en ålderdomlig benämning på Hardemo kyrka. Att Gustaf släckte sin törst vid S:t Eriks källa måste vara en ren felskrivning. S:t Olofs källa är det som ligger vid Hardemo kyrka. Det odaterade brevet skulle kunna vara daterat ungefär som nedan.

Magnus till Maria, Lanna den 3 augusti 1856

Syster Marjam!
Den förflutna lördagens morgongudinna steg ur sin daggiga bädd med ett klart leende på sina läppar. Jag wet ej om Du, flitiga Marjam, känner denna dame så väl som jag, och Du tör ej veta att hon har ett mäkta känsligt och lättrört hjerta. Det war något sednare samma morgon som Du steg i Pelle Wikanders chäs, som skulle rulla sina hjul på bröllopp. Det hände sig vid samma tid att den olycklige rimmaren Corn. Tr. också steg i en lånt gigg för att också fara på bröllopp. Genom relationers relationer har jag fått weta, att Du lär stå i någon slags bekantskap med nämnde Corn. Tr., att Du skulle resa ned att helsa på honom och andra, och att Du fann den fågeln utflugen. Det war då, och klockan kunde wara vid pass emellan 7 och 9 på morgonqvisten, som den rosenfingrade Aurora fällde några ömma tårar öfver det oblida öde som ej tillät att hennes wän, den olycklige poéten, träffade sin vän, den i Pelle Wikanders chäs nedresande skogsnymfen Marjam. Nu will jag, som är historiens sannskyldige berättare, ej följa morgongudinnan på hennes snart åter uppklarnande himlabana. Ej heller will jag med Pelle Wikander besöka Mosås, Attersta, Ekeby, Gellersta och Östernerike, som är den leriga prosans älsklingshem. Ej heller får jag, huru gerna jag än skulle vilja, med Marjam genomvandra den ljufliga, ljusskiftande och ljumma, rosrika, liljedoftande och silkesgröna dalgång, som bergbäcken skurit till en väg åt sig genom ett pittoriskt landskap. När skall det väl blifva mig förunnat att leda henne, Marjam, omkring till de skönaste punkterna deri: den ”höga udden”, det ”undersköna näset”, ”trohetens ek”, ”Charons färjstad”, ”kärlekshagen”, ”krypin”, ”alamontade eller predikstolen”, och tusende andra onämnda och oförgätliga, hittills mest okända och ovärderade, men snart odödliggjorda orter? Jag skulle wilja följa Marjam på en upptäcktsväg genom den undangömda dalen, men nu är min uppgift att se till huruledes den olycklige poéten Corn. Tr. reste till Lerbäck på bröllopp. För att ej bli för omständlig will jag blott antyda att poéten medelst en ljusgrön paraply-unge afvärjde de tårar som den rosenfingrade Aurora grät öfver hans och Marjams förfelade möte. Poéten trodde det vara ett platt regn. Dito behöfver jag ej nämna att han wid klostret råkade in på åtskilliga poetiska funderingar som warade till Brännarebacken, der Ulla fick en brödbit. Item att han tände en cigarr på Halme kyrkogård undrandes hvad den tjocke kejsaren kunde taga sig till i Upsala på en så pass vacker sommardag, och att han med nyfikenhetens intryck besåg de nya trakterna söder om nämnda kejsarekyrka, Kärr och Hamberga, der han bor, hvars före detta fästmö blef fru i går, Sumpen genom sina korsvägar passande för besvärjelser, Lerbäcksmoen passande för röfveri, m.m. Poeten och Frans åkte friskt på i de sandiga backarna, hvaromkring högstammiga tallar stodo i djupa leder såsom en slagfärdig armé. Slutligen upptäcktes ett långt ladgårdshalmtak, grått af ålder, som wid närmare påseende befanns vara en 3 gånger plöjd trädesåker bakom en skogsdunge. Äfvenledes framskymtade en blå sjöstrimma här och der mellan stammarne. ”Seså!” skrek Frans, som länge warit lite oense med Ulla om ”rörelsen”. ”Jaså!” tänkte poéten då han såg en spets och ett tornur som pekade på tio, en kyrkogårdsmur med sörjande cypresser, en röd grind och en röd gris, en inkörsport och en krog, ”jaså!”. De kommo nu directe in på brölloppsgården som war festligt krattad och pyntad med rena gungbräden, fin sand och löfruskor. Alla dörrar stodo gästfritt öpna. En brokig skara af fina, fladdrande och fräsande, kurtiserande och koketterande, unga flickor och ynglingar vandrade fram och åter, leende, blomsterprydda, älskogsfulla. En lysande af hälsa, en annan af lif, en tredje af skönhet, alla af en hänförande lust att njuta ”den flyende stundens korta minut”. Poeten och Frans svängde om hörnet och som de kommo nyss ur villande ensliga skogen, må man ej undra om de blefvo frapperade af contrasten. En med bandrosor och skarlakans-skärp fantastiskt utstyrd marskalk tecknade med sin staf och från ett hörn af gården frambröto de glada, fulla och jublande tonerna af en fullstämmig messingsqvintett. Poéten hade just ingenting att säga, och Frans tvekade att oskära den fina sanden med ett färskt hjulspår eller att plöja en väg genom den lefvande blomstergruppen, så att han stadnade. Jag hade gjort så med. Corn. Tr. war den först ankommande af de till den dagen inbjudna gästerna, sedan kommo några andra. Jag skall straxt presentera några af bröllopsfolket, sedan först poéten fått dammet ur sitt hår och en frack på sin kropp samt sjelf fått presentera sig för det glada sällskapet såsom en person, hvarken ovärdig eller ovillig att deltaga i alla de förtjusande dårskaper, som pläga wankas på bröllopp. Sedan kom middagen, hvarvid förekom det märkliga vid ett kalas, att matsedelns längd ej var större än gästernas aptit. Frun, Tant Kr., war rättfram och sjöng ut på sitt vanliga godmodigt uddiga maner, Herrn, Farbror Kr., bjöd och stammade, stammade och bjöd. Fru Nyberg, ett oansenligt men charmant fruntimmer, agerade wärdinna. Hennes dotter, ms. Leontine, war blekhyllig, stornäsig men ej ful, såg smäktande ut. Presidentskan med sin silfverlur presiderade artigt. Don Alfredo, långhårig, lågmäld, mild och glad, kretsade som en planet omkring sin fiol. Fru Selma, sjelf ingalunda orörlig, lät de fladdrande mössbanden beskrifva tusende röda ringlar kring sin lilla vigtiga person. Inte fanns det hos dessa två nu en skymt af läseri. Hennes ögon spelade som när en konstnär griper den ena fulla handen efter den andra af perlor ur sitt piano. Hvad skall jag säga om brudtärnorna: Ms Vendela ville gerna locka ungherrar till sina fötter. Jag fruktar att den stackars poéten utgjorde en af de murar på hvilka hon ville skjuta bräcke. Ms Aug. G. war mycket likgiltig och tycktes ej lägga sig vinn om annat än den ena lysande toiletten efter den andra. Fru Müntzing hade intet annat göra än passa opp på sina tre ngt kinkiga barnungar. Men hon såg resigneradt lycklig ut i en tillfälligt förtrolig téte á téte med sin man med hvilken jag emellanåt råkade i religiösa dispyter. Verkligt lycklig syntes den fordna Maria Åberg. Hon utmålade sitt Askersundslif så idylliskt då vi suto på hvar sin sida om ett fat ”studenthafra” att jag kände hon tog sin beskrifning ur hjertat. Ett ord eller två vexlades äfven om Gustawa. Hennes man Placidus blef något upprymd af pounchen på nattsidan och gjorde stora kaprioler i en polska. Minnes jag flere? Den hofsamt tokrolige Nisse Drakenberg. Gustaf B. som kom i krakel med sin brudtärna och ur humör för qvällen. Mag. Klingberg från Askersund, bra karl. Ungherrarne Krikortz äro kända. Mamseller Stavelius m.fl. Den sqvallerintresserade Wigart på Sandbacken med fru, som såg vidlyftig och hofsam ut. Den danske brukspatronen Flor på Haddebo, en gammal Fahlubekantskap, högröstad, pratsam, stor men misslyckad derför, vill gerna taga sin värdighet i akt men lyckas aldrig, en passionerad sångare som man ogerna afhör, lefver dietiskt på Haddebo. På Lerbäck drack han för mycket pounch och kom med möda i sin vagn kl. 1 på natten, en rolig, temligen bildad, nästan intressant karl vid min ålder, men som man kan rulla omkring sitt lillfinger med lite smicker. Se der sociteten, samt några här onämnda, med hvilka Corn.Tr. ej kom i någon beröring. Emellertid slutade middagen som fortgått under musik och skålar. Man skingrade sig. Herrar Flor, Klingberg, Corn.Tr. och Axel Kr. slogo sig ned i en berså att sjunga qvartetter, öfriga roade sig med middag, sofvande, rökande, gungande etc. Frampå eftermiddagen började balen som fortgick temligen animeradt till kl. 12, störd endast af några manquementer. Musikens ohörsamhet mot Hr Axel Kr:s order så att wi ej fingo oss någon cotillon. Lite regn som vätte de dansandes skosulor, då de skulle njuta af fria luftens svalka, som gjorde salongsgolfvet marmoreradt. Lite för mycken pounchning som gjorde de flesta herrarna, farbror Kr. ej undantagen, yra i mössan, grälaktiga, högljudda och odugliga för ordentligt dansande, hvilken fylla likväl ej tycktes störa damernas nöje, följaktligen syntes ej ovanlig på denna gård. Axel Kr. som af gud-vet-hvad ansåg sig förolämpad och åsidosatt, egentl. var det väl pounchen som fått honom åsido, råkade i krakel med fadren, blef spasmodisk, än fällande tårar, än uppträdande med theatraliska gester, än öfverdrifvet munter, än djupt melankolisk. Fruntimmerna voro trötta, utdansade och derangerade. Herr Flor förde en högljudd demonstration med en länsman. Man visste ej om man skulle taga godnatt eller somna på en stol, fara hem eller taga den första lediga säng som bäddades. Slutligen fann jag mig i compangnie med den oerhördt snarkande Nisse Dr. i en bred utdragssoffa och, ehuru denna position var för mig högst ovanlig, försökte somna. Det blef småningom mörkt och tyst och den välgörande Morpheus utplånade balaftonens mindre angenäma minnen. Strålande steg söndagens sol på himmelen, intet moln skymde, det var varmt och skönt då jag lyfte på vår gardin och knäpte på fönsterhaken. Ännu sofs det i de flesta kamrarna, men jag kunde ej trifvas längre hos min compagnion. Emedlertid rullades på den ena gardinen efter den andra och Tant Kr. lätte på salsdörrarna, derifrån ett ljufligt kaffeos kom. Man samlades, nattens olyckor voro glömda och nu skämtades deröfver. En god porter ställde hjernorna i ordning. Det ringde till gudstjenst, folk strömmade till i myckenhet, gästgifvaregården var på samma gång kyrkobacke der alla hade sina hästar och stego ur, stort hvimmel. Aug. G. gjorde sin andra toilett för kyrkan dit hela hopen aftågade, anförda af Nisse Drakenberg, som hade kyrkmin på sig och tre fruntimmer under armarna. I parentes kan jag här nämna om bröllopsgårdens gudaktiga sätt, att sjunga en psalm efter hvarje måltid. Jag gick ej i kyrkan, utan ut i skogen för att se på en sjö och en bäck. Axel och Gustaf följde för att taga sina resp. hästar i ögnasigte, som der gingo på bete. Hur vi avancerade kommo wi till en liten näpen gård, omgifven af vackra ängar, hagar, sjö och med en liten bäck som rasslade i lundarna. Detta war Klockarhyttan och der bodde gårdagens länsman Hacques med fru, idylliskt, anspråkslöst och obeskrifligt lockande. Länsmannen hade ett rätt stort bibliothek af ”belles lettres”, goda cigarrer, och hans fru, som var ung och något fet, fina soffor. Der bodde äfvenledes vännen Klingberg. Länge lågo vi der vid en klar källa i solskenet medan Axel och Gustaf badade i en sump som sedan befanns vara full af ålar eller vara en ålkista. Hemvandring då klockorna började ringa, stor emottagning af söndags-middags-visiter i bröllopsgården. Corn.Tr. kom i ett långt samspråk med en minst 60-årig gammal löjtnant vid namn Sahlstedt, ytterst smal ännu, lång och mager, hvita permissioner och svart frack, ofantligt hög spännhalsduk och ett ofantligt långt pipskägg. Det var ett original, som varit marskalk i sin dar på Tant Kr:s bröllopp. Middagen var treflig, musiken var ännu qvar. Jag råkade fälla ett ord om lämpligheten för bröllopssocieteten att följa oss hemresande herrar på väg, så kunde vi gemensamt göra en utfart till det på hemvägen liggande utmärkt sköna Wissboda. Hvilket emottogs med acclamation. Efter middagen arrangerades ett tivoli ner i lunden med musik och dans i gröngräset, gungning, tal och skålar, hvaribland märktes en af Axel Kr. för musiken, remarkabel för öfverdrifvet tillkrånglade kraftuttryck, hyperboler, nonsens och galenskaper, t.ex. ”Italiensk morgonblick” etc. Kl. var mellan 4 och 5 innan hästarna kommo för porten. Wi herrar som hade egna åkedon bjödo fruntimmer att åka, Gustaf skjutsade för Vendela, jag skulle egentligen tagit någon huset tillhörig, men höll mig till en gammal bekant, Aug. G. Stort krångel vid instufningen af öfver 20 personer. Droskor, ystra hästar, skrik och rop, massäkskorgar m.m. Äntligen bar det af och wi upprörde ofantliga dammoln då vi rullade genom den sandiga Lerbäcksmon med sina högstammiga, pelarlika tallar. Det var ett gladt lebens, skogen genljöd af sång och skratt, hojtande och pisksmällar. Slutligen kommo vi in på den trånga, mest obanade uppkörsvägen till det gamla herresätet, der presidenten Robson i lifstiden roat sig att framkalla ett paradis och fylla det med glada Stockholmsgäster och ett oupphörligt jägtande efter lustbarheter. Så berättade för mig Fru Nyberg ställets historia. ”Halt, halt!” dundrade från första vagnen. Wi voro uppe på en löfbacke och se! Framför oss låg djupt inunder en liten svart skogssjö på hvars andra branta strand trifdes en fyllig rikedom af kastanien och löfverk emot hvilket byggnadens hvita fasad förmånligt och prydligt afstack. Öfver dess tak såg man Tisnaren sträcka sin skogomkransade vattenspegel långt i fjerran. Detta war Wissboda. Wi stego ur deruppe på backen och tågade fram i procession. Kapten Staaf bodde der nu, men var tillfälligtvis frånvarande. Wi spridde oss i nyfiket beskådande grupper genomvandrande den vidsträckta men alldeles förfallna trädgården med sina damm-anläggningar, parken med sina kanaler, rodde på sjön etc., men kunde ej komma opp på altanen, derifrån man skall ha en ypperlig utsigt. Samling i en berså der pounch dracks och på en plan der ”enkeleken” en stund sysselsatte de ungas sinnen. Men tiden var långt framskriden, Corn. Tr. ropade på Frans, Gustaf på Nisse Dr., afskedstagande, tackande och komplimenterande. Wi foro en annan väg ut i skogen åt ”Sumpen” till och Ulla gjorde sin flit med benen. Solen gick ned bakom Halme kyrka då Gustaf släckte sin törst i St. Eriks källa, och det var mest nermörkt då Corn. Tr., vid skiljsmässan från sina reskamrater vid Fjugesta, tände sin sista cigarr. Wid hemkomsten befanns syster Anna wara i begrepp att taga sin nattliga hvila i Cornelii säng, men blef bortskrämd. I dag vänta wi Gustaf och fru Bergman samt kanske Aug. G. hit för att genomströfva dalängarna, kanske för att meta kräftor. Det var verkligen utmärkt förargligt att Du skall välja dina sällsynta visiter härnere så olämpligt att jag ej får något godt af dem. Du får lof att komma hitned någongång ännu medan jag är hemma. Jag tror ej att wi i år få oss något bergspartic. Ingen har tid. Du kunde väl ha hugnat mig med ett bref emellanåt, att jag sjelf ej gjort det, kommer af ifriga sysselsättningar med osthetiken. Än torde jag dröja på landsbygden högst 14 dagar. Jag törs ej skrifva längre, posten kan hvarje stund börja blåsa och då blir det för sent. Adjö. Helsningar Brodern Corn. Tr.

Nils Gabriel till Maria, poststämplat Örebro 23/1 1857

Adresserat till Mademoiselle Maria Roth, Åtorp, Sund, där Maria var anställd hos mamma Anna-Lisas kusin Sten Erland von Hofsten och hans andra hustru Charlotte von Schantz. De hade sju barn i åldrarna 13–1 år, fyra från första giftet, vilka samtliga var Marias sysslingar.

Min kära Maria!
Jag börjar nu blifva tämmeligen återstäld efter min sjukdom, som fastän jag ej låg emellan lakan ändå rätt alvarsamt anfäctade mig. Men med krafterna går det långsamt, jag måste gå ytterst långsamt, och blir ändå trött och varm, men det blir väl bättre. Jag kan ej begära vid mina år att förbättringen skall gå fort. Det värsta är att jag är så darrhänt, och äfven börjar jag höra illa, åldern nalkas med stora steg. Hvad jag längtar efter sommaren då Magnus och Janne komma hem och alla mina snälla flickor, jag tycker hvad jag skall njuta af att se alla mina snälla och goda barn omkring mig, kanske för sista gången alla. Jag hoppas då att vi skohla kunna opgöra någodt som kan bereda mera lugn på ålderdommen än den närvarande sysselsättningen som är så oroande och bekymmersam. Jag har flera förslager men vill ingenting förändra eller göra innan jag för eder alla framstält mina åsigter och hört edert omdömme derom. Kanske blifva utsickterna framdeles bättre. De närvarande för kalken äro bedröfliga, ty varan på backen ökar sig emedan afsättning aldeles saknas. Jag lät fråga på jernvägsbyrån häromdagen om kalk kunde få afsändas på jernvägen till Nora. Jag fick derpå det uppmuntrande svaret, att om den släckes o fylles i säckar så skulle de emottaga och afsenda den. Ej nöjd med detta svar skrifver jag till direktionen för jernvägen, och fick i går svar från residerande direktören Les Milles, men det är på engelska. Flickorna stafvade och bemödade sig på alt sätt att få reda på innehållet, de kunde oplysa om åtskilligt men hufvudsakliga innehållet blef olöst. Jag hade brefvet med mig i dag på morgon och for till Östa. En mamsell Öhrström som är där trodde flickorna skulle kunna öfversätta det, men det gick intet. Henric föreslog derför att lemna det till Hofsten som skulle komma till Östa till middagen. Så skedde och jag skulle i afton få hemta besked. Jo pytt ock, Hofsten kunde ej oplysa om mer än flickorna, men lofvade att taga besked deruti från byrån, hvilket jag nu äfven kan göra sedan jag blifvit så pass bättre att jag kan utan olägenhet komma in till staden. Detta är kalkbekymmer men som står i förbindelse med penningbekymmer. Där ingen inkomst är kan naturligtvis ingen tillgång finnas på pengar. Våra kalksendningar äro icke obetydliga men de betalar intet. Man kan af alt detta icke uppmuntras utan snarare förtvifla om en lyckad utgång. Så långt har det likväl icke kommit. Jag hoppas att alt skall gå bra ty här har aldrig varit bättre eller lofvat mer än nu, blott jag kan afsätta, derpå hänger det. Om ett år hoppas jag att jag skall hafva ett annat anseende. Jag skulle derför vilja föreslå dig att du ännu dröjer ett år hos Hofsten. Han värderar dig, skulle eljest icke ökat lönen så ansenligt. Mina förhållanden eller min ställning är då äfven på klarare foth, hvarom jag skall uplysa dig i mitt nästa bref. Det är ej dermed så illa som Hofsten tycks tro. Hvad det skall blifva för en välsignelse att få en dotter i huset, med dina ädla och rättskaffens åsigter om världen och dess förhållanden. Gud velsigne dig – altid din h=p

ser det ut som. Jag kan inte få det till något annat, hulda pappa???, ja, jag vet inte.

Anna-Lisas bror Henrik, 1825–1897, och hans första hustru Emma Augusta Örström, 1831–1857, bodde på Östa. Jag har fått kontakt med Henriks sonsonson Georg som berättat litet för mig om Enhörningar. ”Henrik var karrostudent, 13 år när hans pappa dog och 18 år när hans mamma dog. Efter mamman ärvde barnen en del hemman, gårdar hörande till Villingsberg. Erland bodde på Löfsta och Henrik på Östa”.

Magnus till Maria, Lanna den 14 september 1857

Käraste syster Maria!
Jag tackar för sist. En resebeskrifning öfver wår resa till lands, sedan vi skiljdes vid Sund, är jag dig skyldig. Janne lär wäl i sinom tid uppvakta med sina äfventyr till sjöss. På landbacken går det som du vet säfligt till, ehuru man inombords kan förarga sig till döds öfver usliga bondkampar, istadiga skjuts-bönder m.m. Wi höllo på att stekas på landswägen första hälften, andra hälften kom åska och störtskurar och wi woro i begrepp att drunkna. Dito hotades wåra lif af den utefter landswägen löpande telegraftråden på hvilken blixten lopp fram och åter som Ratatoski i asken Ygdrasil fordomtima. Omsider hunno wi till Xtinehamn välbergda och njöto ett hyggligt mottagande. Fruntimmerna och Hjalmar woro ute på seglats och lustparti, kommande hem först sent. Dagen derpå skulle Janne egentligen resa, men öfvertalades af Karin att stadna qvar till onsda’n. Emellertid besågo wi kyrkan, i parenthes sagdt stadens fåfänga, men utan tvifvel en vacker fåfänga. Huru mycket bättre hade ej likväl de derpå offrade summorna kunnat användas. Liksom wår herre behöfde granna hus att bo i! Staden är alltför näpen men ej bygd på hälleberg. Kl. 10 f.m. satte wi oss, Karin, Hanna, Janne, Hjalmar och undertecknad i en segelbåt på wäg till Gustafswik. Det är ett hemskt farvatten dit, fullt af blindskär, mudderpråmar, osynliga stränder, wass, prickar och sattyg. Winden war slapp och omkastlig, Gustafswiks brygga är en lerpöl. Herresätet sjelft är rätt magnifikt men utan environger, ett palats utan park, en vinterträdgård utan någon sommardito, ett herrskap utan barn, prakt utan wärme, ett lif utan framtid. Det bästa war Henrik Blomcreutz och en wermländsk husmamsell. Wi bjödos saft med is, omogna päron och en skön champagne cognac.

Hemvägen gynnades af en middagsbris, gladt humör, fosterländska sånger, chörer och solos. En liten Tranbergska sjöng på naivt sätt några enkla kärlekswisor. Wi flöto floden uppför för en ljum men tillräcklig kåre. Scenen, omgifningarna oberäknadt, war lite napolitansk. Wi spisade sedan en välsmaklig kalfstek. Efter lång wäntan på häst for jag kl. 5 på min hemwäg. Jag tänkte hinna till Björkborn före mörkret, men det blef ej af. Det är en oerhört backig wäg till Högåsen, opp och ner. Eländig häst-krake, mörka och dystra skogar, här och der en storartad utsigt öfver sjöar och alltmer svartnande skogsmassor. Der långt i fonden ligger Björneborg, men jag ser det ej. Bodaln är en afgrund. Här går länsgränsen, der wägen till Klara källa. Det blir allvarsamt mörkt, månen dröjer på krogen. Ljus tändes i de sparsamma stugorna. Dimman förvandlar kärren till romantiska, holmrika sjöar. Der ryker en milas raktuppstigande molnstod. Jag tog det först för Bergakungen. Här är i sanning en björnskog. Aldrig föreföll en wäg så lång som den till Högåsen, som är ett uselt ställe, men med bra hästar. Nu kilade jag af med nya krafter utefter Karlskoga och Möckeln, som jag ej såg en gång. I Brickegården war kl. 10 ½, för sent att resa till Björkborn. Snart bar det åter af oppför Sommarbrickan och deroppe återfann jag månen som ej dernere syntes för dimman. Min skjutspojke berättade sin historia och wägens hemska saga. Han fantiserade wäl på natten. I Lekhyttan war kl. 1 f.m. Madam Brunström snarkade. Men häst fick jag genast och kort derefter smög jag mig osedd och ohörd i min wäntande säng på Lanna. Då war kl. närmare tre. Adjö. Helsningar brodern Magnus.

Karin och Hanna är Ann-Katrins styvdöttrar. Karin blev så småningom mamma till min mormor Sara. Hjalmar är Ann-Katrins biologiska son, som så småningom blev apotekare Hjalmar Hellman i Arvika.

Det finns en odaterad icke undertecknad liten lapp som Magnus skrivit. Någon ledning hade jag av att Anton inte var gift och att Henrik levde upp igen. Men min gamla kyrkokörsledare i Knista och f.d. ordförande i hembygdsföreningen Sigurd Paulsson har hjälpt mig med dateringen. Kronprinsen övernattade natten mellan den 7 och 8 oktober 1857. Så jag daterar helt enkelt den lilla lappen:

Magnus till NN, Lanna den 9 oktober 1857

I morgon resa wi på hushållsgille till Edsbergs Sanna, der kronprinsen behagat i nåder hvila natten mellan onsdagen och torsdagen. Jag tycker hvad moster fru Bergman haft för bestyr och Gustaf sen. Ant. Hofsten har varit på våra orter. Wi ha spelat whist många aftnar och wira. Ant. Hinnerson är mycket spelsjuk och mycket giftassjuk, hans spekulation i Filipstad har visst gått öfverända, ty han suckade häromdan och undrade hvar han skulle få sig hustru ifrån. Henrik lefver upp igen, är glad och lustig som i gamla, goda tider. Kommer hit ibland på förmiddagarna och stadnar qvar hela dagen. Reser till Gustaf och smakar på cigarrer som förr, sjunger och har opptåger för sig. Om inte det förskräckligt otäta taket vore samt de glesa väggarna och den i ruiner fallande kakelugnen på mitt rum, skulle det ej vara otrefligt att tillbringa en winter i Hidinge. Nu får det väl vara, synnerligast som jag måste dit upp till Upsala. Konsten blott att komma dit, när allt kommer ikring torde jag bli infrusen. Nu ha vi regn och höstligt mörkt och smutsigt, inga promenader. Jag har lagt mig till ett par Lunkentus’ stöflar och spekulerar på er kanal och på att bli landtbrukare. Skall derför fara på landtbruksgillen och lära mig veta hut. Adiö.

Henrik Enhörning miste sin första hustru 1857, troligen när de fick dottern Anna den 19/2. Men han börjar tydligen repa sig, även om det dröjde tre år innan han gifte sig för andra gången.

Magnus till föräldrarna, Stockholm den 19 november 1857

Bästa föräldrar!
Så är jag då nu åter här och har lemnat Upsala, kanske för ett år. Der war allt gammalt och want, här är allt nytt. Der war ingen gata, intet hus, knapt en vrå och knapt en menniska mig obekant. Här känner jag ett par tre gamla kamrater, Sander, Oldenburg och Bohmark och min nya bekantskap, fru Ekberg, verdinnan i venstra flygelns tredje wåning, Malmskilnadsgatan nr 34. Jag wet att hennes man är eller har warit garfvare och att hon hyr ut möblerade rum och är en treflig och förekommande person, det är allt. Min lilla lokal utgörs af ett godt rum, wälbonadt och wälmöbleradt, som kostar månadtligen 23, inbegripet städning och eldning. Det sägs wara ett moderat pris. Det är något mörkt ty husen midt emot äro något höga, och jag har intet hopp att sol eller måne skola blicka in genom rutan. Jag får nöja mig med att se, hur dessa himlakroppar belysa de höga fönstren i wåningen midt emot. Godt! I Upsala war något stökigt innan jag kom derifrån. Jag måste taga med mig en god del af mina böcker och så fick jag mig en hel packe af mina många dervarande vänners välönskningar. Wi sutto något länge uppe den sista natten och drucko afskedsglas, jag höll på att försofva mig och har knapt ännu hemtat mig från kopparslagare och olust. Det var ett ständigt ”triumferande”, ett Upsala-uttryck, deruppe och det tycks som mina vänner gerna welat hålla mig qvar. Nå, här är då lagom af detta slag och är detta förhållande bestämdt till studiernas fördel. Nu ser jag knapt ett bekant ansigte på hela dagen och jag lengtar ej att göra nya vänskapsförbindelser. De komma wäl småningom af sig sjelfva. Prof. Carlson har proponerat mig att bli docent under honom om disputationen lyckas, och derom är nu frågan. Jag har ej ännu börjat mina besök på riksarkivet men förmodar att det sker i morgon. Det blir en aldeles ny sysselsättning. Förut har man läst i trykta böcker, nu är det fråga om svårläsliga handskrifter. Förut var det ingen konst att af en författares sammanhängande och klara framställning göra sig en bild af en ifrågavarande sak. Nu blir det frågan om att ur fleres skriftliga uppsatser och officiella dokumenter som stundom blott i stympadt skick qvarfinnes och oftast måste sammanletas ur olika samlingar olika arkiver, bilda sig en åsigt, egen uppfattning af det värde att den förtjenar offentliggöras. Detta är svårt och fordrar nog tid, arbete och förmåga. Men jag bekänner att jag med ett visst nöje motser dessa mödor som i början väl skola hafva nyhetens behag och sedan, när jag kommer in i dem, utan tvifvel i och för sig sjelfva skola lifva intresset. Jag kommer nog framdeles att redogöra för af hvad slag och beskaffenhet de komma att blifva. Här är ett wådligt spring efter miss Lydia Thomsson, dansösen. Alla karlar äro galna, parketten är hvarje afton fullproppad, det är omöjligt att få en biljett, då redan innan jag kom alla platser för hennes vistelse voro upptagna. På det viset blir man bragt ur frestelsen att förstöra sina pengar på theatern, en frestelse som är stor då de ensamma aftnarna bli något långa. Jag skall gå på arkivet under hela den ljusa tiden af dygnet och går och äter min middag kl. 4. Att sedan sitta sällskapslös hela qvällen, läsande eller skrifvande såsom i dag, går nog an det också, men ombyte förnöjer. Om det inte vore så långt, fore jag bestämdt bort någonstans öfver julen, jag menar nu egentligen hem. Men 20 mil i köld på bondkärra har för mig något oöfvervinnerligt afskywärdt. Kanske far jag på ett ryck till Upsala. Om Thamen bjöde mig skulle jag fara. En vacker dag torde jag gå och helsa på Karl Johan Hofsten, liksom jag borde göra min uppvaktning hos Lektor Tham på Karlberg. Dit kan det wara en lagom förmiddagspromenad. Jag känner visserligen ej wägen men en solskensdag då nyfrusen mark knarrar under skon och rimfrost hänger i träden skall det bli ett nöje att söka vägen ditut. Här är ju en gudomlig natur hvart man går, och jag har ej glömt att klättra i bergen. Nu medan jag har så god tid om aftnarna och godt om nya intryck i den nya staden skall det bli ett nöje att skrifva. Då man har fullt opp af vänner att mundtligen utbyta tankar med skrifver man mindre. Men jag anhåller att emellanåt få en epistel från hemmet. Hvar håller Janne nu hus och hur går det med hans sjöaffärer? Han torde komma att tillbringa julen hemma eller kanske i Christinehamn der han trifs så bra. Om I wiljen hugna mig med några rader emellanåt så är min adress: Malmskilnadsgatan nr 34. Eder Magnus Roth.

Magnus till Maria, Stockholm den 23 november 1857

Käraste syster Marjam!
Om förhållandena warit sådana att jag kunnat följa min böjelse, d.v.s. om jag wore rik, då tror jag mest att jag för beständigt stadnat i Upsala, blifvit en gammal öfverliggare och aldrig tagit någon examen. Jag skulle derföre ej blifvit en odugling, ett gammalt vrak, en ofruktbar enstöring. Tvärtom! Jag skulle ha fortsatt mina älsklingsstudier tills jag i dem nått så långt att jag kunnat wara mina medborgare till nytta eller nöje. Jag skulle ha skrifvit böcker, akter af lärdom eller fantasi. Jag skulle kanske ha tagit mig en hustru, bygt en förtjusande villa vid Kihln och der tillbragt mina somrar med att ro på floden och drömma i skogen. Och sålunda skulle jag ha lefvat ett lif efter mitt tycke, icke sysslolöst, icke kräsligt, icke utsväfvande, icke onyttigt. Men, syster Marjam, måhända hade det ändock ej blifvit rätt lyckligt. Ty jag vågar nästan påstå att den sanna lyckan få wi ej såder makligen till skänks utan någon wår egna ansträngning. Wi må lida och strida och öfvervinna oss sjelfva i många stycken innan wi på allvar kunna fästa den flygtiga gudinnan wid wår härd. Länge dröjde jag i Upsala, åratal för länge, det war så svårt att lemna det gamla välkända för det nya ovissa. Det är svårt att öfvergifva en krets af gamla goda vänner vid hvilkas egenheter man vant sig, o som vant sig vid mina, så att wi förträffligt passade tillhopa i allvar och lek, i skämt och bekymmer. Mindre svårt, men alltid obehagligt, är att öfvergifva en krets af materiela förhållanden för det dagliga lifvets behof, småsaker hvilkas lätta och rätta tillfredsställande är nödvändigt för trefnaden. T.ex. om jag behöfver mig en god cigarr, en knapp i mina permissioner, en handske lagad, en bok att låna. Här får jag börja allt från början. Jag måste göra lokala utflygter för att skaffa mig en geografisk öfversigt. Och detta går wäl an, är till och med nöjsamt för en geograf som jag. Men så må jag så småningom göra nya bekantskaper och det är långtifrån roligt. Jag må taga reda på skomakare, skräddare, bokbindare, tvätterskor m.m. m.m. och får söka i oändlighet, begå tusende misstag, bli lurad och skikanerad, innan jag får tag i dem jag tycker om. Jag må lära mig nya wägar till nya bibliotheker, bli client åt nya matadorer, ständigt på gatan gå ängslig att förbise en sådan och underlåta att rycka af mig hatten. Jag måste göra mig till, krypa och krusa, krångla och gå krokvägar, inlåta mig i krumbugter och syssla med krimskrams. Åhå!! Nej tacka wet jag Upsala. Der gick det an att lefva lugnt, ty om inte Mahomet ville gå till berget, så gick berget till Mahomet. Om jag inte skickade bud på min tvätterska så kom hon ändå. Det war ett latmanslif deruppe, ett opraktiskt lif, ett hänsjunkande i theorier och studier. Wi tänkte fasligt mycket mer på Plato eller Caesar eller Karl XII, fasligt mycket mer på ”wara” eller ”icke-wara”, på eqvationer, kombinationer, reductioner och throner, än på hvad tobaken kostade som vi rökte under wåra diskussioner, eller på längden af wår blifvande bokräkning. Min gud, det war ett lif det! Här ser jag att det ”vill blifva något andt af”. Det är redan såtillvida något annat, som att jag kan med sannt nöje offra mina 2 rmt på theatern, blott emellanåt förstås, knapt en gång i veckan. Det är smeksamt för alla mina sinnen. Jag hör åter, och nu i sin helhet, många gamla melodier som legat i öronen sedan barndomen, de stora musikmästarnas mästerstycken. Jag ser mig genom förvillande dekorationer försatt i tjusande landskap eller till medeltidsstäder eller till Egyptens sfinxer och labyrinth. Mitt inre sinne, känslan och fantasin, hänföres af Shakespeare då han går öfver scenen. Stundom röres jag närapå till tårar. Stundom har jag för en vecka nog af det gudomliga löje hvartill jag tvungits. Det är något helt annat än hvad wår fattiga scen i Upsala kunnat bjuda på. I parenthes må jag likwäl nämna att mina luktorganer här i hög grad generas af den fördömda gasen. Men det är en bagatell. Det är äfven här något annat än der i det afseendet att jag måste sätta en ”svart skorsten” på mitt hufvud här och hafva en välblankad stöfvel på min fot såvitt jag vill bemötas höfligt af en vaktmästare, eller på Norrbro i middagsstunden lyssna till vaktparadens musik. Jag må ock hafva en klar blick och en uppmärksam hand, såvidt jag ej vill bli af med min plånbok eller min näsduk eller mitt ur m.m. I Upsala var det ej så noga om min skjortkrage var så ren eller min portmonä låg i bakfickan i stället för på bröstet. Etc. Etc. Jag orkar ej fortsätta olikheterna, ej heller kan det wara så synnerligen af nöden. Nog af: Upsala var i många hänseenden bättre än Stockholm, och Stockholm är i många hänseenden bättre än Upsala. I tidernas längd, ju mer man växer ifrån pojkaktigheter och slyngelår, desto inskränktare blir skolan. Så kommer Upsala, der är allt till en början och länge nog, fritt och frihet och fröjd, fulla känslor och fulla pokaler, broderlighet, jemnlikhet, man är enthousiast för det höga och sköna, för sång, lärdom, disputationer, fantåg, skandinavism, man har sina afgudar och bär dem på händerna, man dömer och fördömer, hurrar och ropar ”pereat”, håller sexor och tal, tar till slut en examen och blir 30 år. Så är det slut med det. Jag tror sannerligen att man sedan börjar komma in i någonting som kallas medelålder, att enthousiasmen lägger sig eller koncentrerar sig kring färre och ädlare stycken. Man funderar en stund innan man säger ja, och stundom händer att man säger nej. Och framför allt, man finner att prosan i werlden har åtminstone lika mycket berättigande som poesien, är vidare andvändbarare och mycket bätre föder sin man. O himmel syster Marjam, här gäller det stadna en stund! Dels är jag trött i näfven, dels skall jag gå ut och äta middag. Dels är ämnet af den beskaffenhet att just den punkt hvartill wi kommit i brefvet torde vara den, just den, hvarpå wi sjelfva befinna oss i lifvet. En vändpunkt således och en verklig punkt. Mon Deiux, aldrig kunde jag tro att vi skulle komma dit, att wi skulle lemna Upsala, att våra idealer skulle ramla, att wi skulle komma ansigte mot ansigte med den tjocka och tråkiga, den starka och öfverväldigande, den sanna och Stockholmska prosan! Godt! Men der äro wi nu, det är säkert. Och är det till wår lycka eller olycka, till wår glädje eller till wår ledsnad? Ja syster Marjam, det är just det som är frågan hvarpå du må söka svaret i detta bref om du kan, eller i något följande. Jag wet det ej ännu sjelf. Det är sannt att du här förgäfves söker den ungdomliga fröjd, det älskvärda lätta sinne, den snara hängifvenhet åt allt hvad stort, skönt och godt är, som der. Du skall här aldrig kunna finna dig i en samling der icke antingen snålheten beräknar utgifterna, eller penning-bekymren nedslå lefnadslusten, eller en lusta af lägre slag sätter färg på samtalet. Der icke beräkningen wäljer sällskapet, och sällskapsfröjden är beroende af anrättningens godhet eller mångfald. Men å andra sidan skall du här ej heller finna i så hög grad omåttlighet, slöseri och lättja, i allmänhet ingenting i öfverdrift som ungdomens sed är. Jag talar nu icke om den stadgade åldern som är sig lika öfverallt, utan om en ungefärligen samtidig ungdom. Om universitetet flyttades hit skulle utan tvifvel det ena momentets öfverdrift något stäfjas och det andras medelmåtta höjas till det bättre. Jag skulle kunna lefva praktiskt på samma gång jag sysselsatte mig med theoretiska studier. Ett-tusende unga mäns bildning och smak borde väl kunna rensa bort litet af egennyttan och den sjelfkära okunnigheten här i Stockholm, på samma gång som de ettusendes öfvermod inskränktes. Men jag tröttar dig med mina spekulationer som föga passa i ett bref till ett fruntimmer, och jag tröttar mig sjelf. Jag försöker förlika mig med Stockholm och nedsätta Upsala. Jag öfvertalar mig att det kära Upsala står på en lägre grad af förnuftighet i sammanlefnaden och att den nykterhet som här råder i vissa afseenden är den sanna. Man bör ju en gång bli en förståndig medborgare, drifva idealerna till skogs, slå sig på eckonomi och blifva praktisk. Välan, låt oss försöka. Jag går på riksarkivet om förmiddagarna och skall, om tillfälle yppar sig, ge ett par lektioner om dagen för att få ett bidrag till lefnadskostnaden. Jag äter middag hos en fru för 25 rd per månad tillsammans med några ungkarlar som svära öfver den dåliga anrättningen och som alla äro mig obekanta. Det qvittar mig lika, eftersom wi skola afwärja allt dyrbart kamratskap. Emellertid är jag rätt belåten med stället för den höga grad af finhet som der råder. Om köttet skulle vara lite segt så tröstar jag mig med min blanka silfverknif och dricker med temlig hållning uselt Stockholms-vatten ur gnistrande kristallglas. Isynnerhet har jag min fägnad åt ett stort antikt urverk hvars långsamma, djuptonande klockslag liknar en herrgårds-triangel. Det är min taffelmusik. Jag har en temligen hygglig bostad för ett rimligt pris, men nog är det 2 gånger så dyrt som i Upsala. Och jag trifs på det hela taget medelmåttigt bra. Men det blir något långsamt om qvällarna, då jag har så högst få bekantskaper. I jul vet jag knapt hur det skall gå till. Jag torde då fara upp till Upsala, eftersom det är för långt att fara hem på vinter-före. Nu skall du inte glömma bort mig utan skrifva emellanåt. När jag är så här ensam har jag ock mera behof deraf såsom du kan se af denna långa epistel. Hvar håller Janne hus nu? Månne i Christinehamn hos sina goda vänner och väninnor der? Eller på Sund? Hur skall han lefva i vinter? Jag fick genom en mag. Frigell, som kom från Rom och for uppför Wenern, helsningar från honom. Du kan gerna helsa till honom och bedja honom skrifva till mig. Han skall nog få svar. Klockan lider mot sju e.m. Breflådan tages snart bort och jag måste afsluta. Jag var nyss tillsammans med Calle Lundmark från Örebro som på hösten varit ute och rest i Tyskland och i går derifrån hemkom. Farväl! Din broder Magnus Roth.

Janne till Maria, Göteborg den 11 december 1857

Käraste min syster Marjam!
Du väntade väl förgäfves förliden påstdag på bref ifrån mig, förlåt det, jag hade så mycket att bestyra om så dagen gick, och så emot qvällen var jag för uttröttad att luffa den långa vägen till staden med bref. Det är väl roligt min kära syster att få heta kapiten och länge har jag eftersträfvat det. Men nog är det mycket bekymmer förenat dermed och hittills ringa förtjänster, men jag hoppas att det blir bättre. Tiden går fort och i rappet hafva vi julen igen, jag blir nog tyvärr liggande här, och du utan tvifvel på Sund. Våra föräldrar och Sophie lära på det viset bli ensamma hemma. Det var länge sedan jag tillbragt någon jul i hemmet och Gud vet när det blir härnäst. Men låt oss nu, liksom förra vintern då jag vistades här, correspondera med hvarandra, det är så skönt att få några rader från bekanta och wänner. Götheborg är sig likt, enformigt o dystert. Men så länge jag har min lilla skonert att bestyra om har jag ej tråkigt. Jag är helt och hållet lemnad åt mig sjelf, har ingen att rådfråga och ingen som befaller mig. Jag befaller sjelf förstår du och det är väl ganska roligt men litet kinkigt ibland. Jag lefver på fartygets bekostnad naturligtvis då jag har cassan om hand, men dessa pengar kunna ej räcka i evighet, sen får man vigilera igen. Här är temligen dyrt att lefva och nu måste man ju gå klädd och agera som kapiten Gud hvars. Men vänta någon tid. Då bättre tider komma så skola vi försöka att realisera våra gamla förslager. Om du kommer ihåg dem, och skulle verkligen ha lust att ombyta det behagliga landet mot den bråkiga staden Götheborg. Men jag vet ”friheten är lockande”. Är patron hemma och hvad säger han om skonaren, jag förmodar han har ej tid att ägna en tanke deråt. Jag hade trott att han skulle komma hit ned före jul, men det hörs ej af. Du må tro jag blef ej litet förvånad i dag på förmiddagen då jag var ombord att se Anton Hammarhjelms kusk komma äntrandes upp långsidan med hälsningar från patron som i går anlände hit. Jag blef mycket glad och skall hälsa på honom i morgon bittida, ty stora herrar träffar man alltid på mornarna. Jag får då reda på en hop saker som jag vill veta. Men du kan ingenting få veta om vårt sammanträffande förr än nästa gång jag skrifver och det skall väl ej dröja så länge, men jag väntar dageligen på bref från dig och hemmet. Jag skref hem förliden påst. Hvad tycker du om Nisse Drakenberg? Är han trefligare än Herlén? Hälsa honom mycket från mig. Kommer du så till Christinehamn snart så hälsa till dem. Jag kan inte förgäta hvad mycket godt jag hade af dem medan jag låg der vid Hult. Jag fick säng-kläder, stora långa färska korfvar och paltar till mig skickandes, och Hjalmar trakterade med godt brännvin. Jag trodde ej att faster var en sådan rar gumma som hon är. Men Carin har sin hand mycket deruti kan jag förstå. Här är en vacker höst och jag är mycket ledsen att jag inte med skonaren var rigtigt klar då jag kom hit. Jag hade då genast seglat åt Stockholm och tjänat bra med pengar, god vind hade jag haft och isfritt äfven, men kanske något mörka nätter. Icke mer för denna gång käraste min syster. Skrif snart till din tillgifne broder Janne. Om söndag Lucia med sin ty åtföljande frukost, hvar skall den förtäras? Hos min gamla beskedliga Janson förmodar jag. Hälsning till patron om du så finner för godt samt till hemmet från Janne. Om du skrifver till Anna, så hälsa dem vid Lundby, och bed Anna skrifva.

Familjen Lindberg bor nu på Lundby säteri, 3 km öster om Kolsva. Tydligen har även Anna Roth varit hos moster Maja med familj.

Janne till NN, Örebro & Gysta den 23 Jan 1859

Heders Broder!
Mycken tack för dina bref som jag ganska rigtigt erhållit ett från Calçutta och nu detta från Canton, äfven skall du ha tack för din ordhållighet med att akrifva jag skulle nog skrifva oftare, men som Du sjelf vet jag kan ju aldrig med visshet veta hvar du befinns dock vill jag nu försöka att adressera det på Melbourne i det hopp att du får det – Sedan jag sist skref till dig uti Algoa Bay har jag inte varit med min fot ur Sverige, dock har jag ej varit sysslolös, ty på hösten fick jag ett litet nytt fartyg att föra om 42 läster. Jag riggade på och skulle ut med henne; men som du kanske hört har här uppe i Norden varit en sådan omstörtning uti afärrer att nästan ingenting var att göra för någon alltså intet för mig heller, men för att icke vara syslolös så måste jag segla på Wenern – alltså ser du att jag varit Wenernsskeppare under den förflutna sommaren – Mitt fartyg heter Carl är riggad till Gaffeltopps Skonert och seglar rätt bra. Jag har gjort 7 resor med henne i sommar mellan Götheborg och Wermland. Förtjänsten har varit ringa men jag har varit belåten och icke haft ledsamt; det är så ljuft att vara sin egen herre; mina redare äro BruksPatron Hofsten den ene och en annan Patron oppe i landet den andre och jag gör aldeles som jag vill. Till Wåren skall jag bestämt ut på England, Medelhafvet eller hvart det kan någorlunda bära sig. Roligt om vi kunde råkas och få segla ihop. Denna Höst har varit mycket stormig oppe i norden till och med på Wenern hafva de gått i doppet den ena efter den andra. Jag var illa ute många gånger; men jag har goda grejer och nytt allting. På slutet blef jag innefrusen men kom änteligen klar, men jag kom ej hem förr än straxt före Jul – Här i orten har varit ett sådant rumlande och dansande och çalasande i Jul så jag har aldrig varit med om maken. 7 Baler har jag varit med på och oräkneliga andra hundfröjder, menniskorna äro galna. Andra åter äro sådana läsare så de anse det för synd att äta på söndag. Jag gjorde många lustiga misstag först när jag kom hem innan jag lärde känna, hvilka voro Läsare eller ej –

Någon af dina slägtingar har jag ej sett till, jag har ej seglat på Lidköping i sommar och när jag for hem från Götheborg i Höstas så for jag på jernvägen, ty du skall veta att vi hafva jernväg i gång från Götheborg till Falköping och till du kommer hem så blir hon nog färdig till Götha Canal. Vägen är redan färdig blott fattas att lägga ned rails – derför går man aldrig åt Lidköping när jag skall till Götheborg.

Det är roligt att du har hälsan och någorlunda trifs, att du längtar hem det är ganska naturligt. Har du förskaffat dig några vänner, som du seglar ilag med? Jag har nog många så kallade vänner här hemma; men inga pålitliga. Du o jag vi veta hvad vänskap är så i med- som motgång och vi hafva inga hemligheter för hvarandra, tror du att någon här hemma är så mycket min vän så jag törs anförtro honom något af vårt förflutna lif – nej! – Min flamma gifte sig i somras – jag har ej sett eller talt vid henne mer än en gång straxt när jag kom hem från England, som jag berättade dig i brefvet. Hon och hennes man bor i Fahlun. Han är Bokhandlare, men jag vet ej als huru de ha det. Nu har jag ingenting att skrifva mer om utan önskar blott att detta bref måtte råka dig vid hälsa och välbefinnande och att du snart vänder om till detta land igen. Systrarna bedja hälsa och skrif snart till din tillgifna wän Janne Roth.

Nils Adalrik Drakenberg skrev verser som visar att han var på Sund samtidigt som Maria. Sund ligger i Närke, mycket nära Värmland.

Nils Adalrik till Maria, Sund den 28 februari 1859

Maria-dagen ju detta är, och den bör vara mig mycket kär,
se derför här har du poesi, hvaruti ingen just klok kan bli.

Jag vill nu önska dig mycket godt, båd’ hällsa glädje och annat smått,
och må du snart i ditt enkla bo, få namnsda’n fira i frid o ro.

Må du der finna båd’ sällhet lycka, och lika ömt uti famnen trycka
din vän sen Veris du spelte bra, och alldrig ville nå’n blomma ha.

Då skall din Gubbe fast kinkig nu, bli glad och vänlig emot sin fru,
och alldrig klaga ej heller sörja, fast uppå stöflarne felar smörja.

Han skall ej grina och vara sur, blott han får ta sig en liten lur,
i soffan lilla vid Mias sida, tills klockan börjar åt två att lida.

Sen går han ut på de stora gärden, med sig har han just på den färden,
minnet utaf sin vän den lilla, som hemma sitter o syr så stilla.

Det ej förundrar de smålandsoxar, som der på honom från plogen koxar,
att han så glader och nöjder är, när de besinna hvad han är kär.

När slutligen välling-klockan larmar, han knallar hem till de öppna armar,
som honom räcks af en vän så snäll, som lyckan fört till hans enkla tjäll.

Se så Maria jag ej nu har, ett enda rim i min hjerna qvar,
och gerna du åt min vers må le, men visa ingen det får jag be.

Maria och Nils Adalrik gifte sig 16/7 1861, och bosatte sig på Hesselby i Harbo socken i Uppland. Den övriga familjen bor åter på Gysta.

Carolina Tranberg till Maria, med anledning av giftermålet

Min Goda Älskade Maria!
I Anna-Lisas bref ser Maria orssaken hvarför vi ej kunna som vi önskade göra Maria en visit, den första och den sista troligen. Maria kommer nu att börja en ny verkningskrets. O! Måtte den alltid bli så ”lycklig” som jag är säker Maria sjelf önskar göra den, men våra önskningar och våra bemödanden äro ett intet om ej Gud välsignar dem och det önskar jag af allt mitt hjerta att Han den oändligt Gode måtte göra i rikaste mått. Då vänskap och kärlek i trogen förening, Dig gungar igenom ett afvundsvärdt lif, Min vågade önskan Bönhörelse gif, Och fyll dessa blommors betydande mening. Marias tilgifna Faster Carolina.

Fortsätt till nästa del, 1861–1864
Till bokens start