Till bokens start

Maria till Johanna, Uppsala den 9 januari 1888

… Nu skall vi gå till Krikortz om en liten stund, Vendela är ej rätt frisk, hon fick i går kramp i bröstet som tog henne hårdt, men hon är i alla fall uppe. Sofie reste den 4. Samma dag som vi hade vårt främmande, och huru litet det än är, är det ändå alltid något att ställa med, kom först Elisif helt oväntadt, och det var ju mycket passande och bra att hon kom just då, fast det hindrade mig en smula. Men jag hann röra till en jästpulverkaka och få in den i ugnen… Här var ett sådant yrväder de första juldagarna, så Sofie och jag kunde ej tro att Ni och Kilare skulle kunna vara tillsammans. Men på ditt bref ser jag att ni varit det ändå. Hur gick det på nyåret, kunde ni efter gammal sed komma till prestgården. Jag hade bref från fru Hellman, hon tyckte det var svårt väder… Men nu är tiden inne att gå till Krikortz, derföre farväl. Skulle du händelsevis träffa fru Hellman så säg att jag börjat på kragen och skall med all flit fortsätta, så hon skall snart få den. Jag undrar om ni har något främmande i morgon på Antons födelsedag… Framför till Anton min hjertliga gratulation på hans födelsedag, jag tänkte skicka ett kort, men brefvet blir då för tungt, så jag kan ej, ty jag har ej mer än ett frimärke …

Krikortz bor tydligen i Uppsala nu?

Johanna till Maria, Lekeberga den 5 februari 1888

Bästa syster Maria!
Jag har nu stökat öfver med middagsrustningen och Anton har kommit hem från kyrkan. Der var inalles med presten och klockaren 10 karlar och 3 qvinnor, icke mycket att elda och hålla gudstjenst för tyckes det. Jag har icke varit i kyrkan på länge nu emedan det varit så kallt och jag i vinter har haft så mycket hufvudverk. Icke tror jag det länder en till så stor skada att icke gå dit heller för predikans skull. Man kan sitta hemma i sin varma kammare och läsa en mycket vackrare predikan. Icke kan orgelnisten med sitt spel locka en heller. Karlen är i och för sig mycket stel och klumpig. Men som det nu är kan han neppeligen hålla sig varm hvarken om händer eller fötter. I dag hade pastor Hellman med sig en herr Lind som spelte orgel mycket nätt och trefligt sade Anton. Hade jag vetat det förut, skulle jag gått till kyrkan och ökat antalet af kvinnorna. Ty jag tycker mycket om att höra vacker musik, synnerligast på orgel. Tack för ditt sednaste bref. Du har väl nu kommit igång med dina herrar och fått fullsatt öfverallt både kring borden och i rummen. Det är just icke roligt men nödvändigt för att kunna lefva. Då är det ju bra att få så många som möjligt. Vi sträfvar med våra 3 flickor och herrar. Ibland förefaller det bra tråkigt, men så går det för sig igen. Den stora Agda är icke mycket road af arbete och stillasittning och afskyr all läsning. Men hon får väl foga sig i sitt öde och göra som vi brukar. Pauline, förr Hinnerson nu Ruckman, har skrifvit hit och vill inackordera sig och sina två barn här på ett år för 800 kronor. Hvad säger du derom? Jag betänkte mig en vecka, sedan skref jag och lofvade henne att få komma om hon ordentligt kan betala för sig. Det kanske icke är värre att ha barnen här än två flickor. Hon skall väl sköta med barnen sjelf, bara jag gifver dem mat och rum. Jag har ännu ej fått svar på mitt bref ehuru det kommer att gå. Stina är klen af sig, härjar lika som när jag så länge var sjuk härom året, orolig och ifrig på allt vis är hon också, så det går nog ej så lätt för henne att bli återställd. Hon och jag voro vid Wärnsta i söndags. Det var ovanligt trefligt och ogenerat. Herrn var vid ett godt lynne men frun var sjuk, hade hufvudverk så hon måste ligga på soffan. Men vi kunde sitta och språka vid henne ändå. Fram emot kvällen blef hon alldeles bra, men då skulle vi resa hem förstås. Det var ett grant månsken men 19 grader kallt då jag kom hem hit half tolf på natten. De båda minsta barnen äro verkligen söta och vackra. Den lilla minsta borde väl varit en gosse förstås, men det var nu ingen råd med. Flickan var mörk och hade mörka ögon. Lik Dickson, och det var nog bra det åtminstone. Jag håller på med mitt stora arbete. 48 alnar breda mellanspetsar och lika många alnar uddar går icke så lätt att knyta och träda. Anton hjelper till att knyta och Anna Norström att träda på dem. Hon är så flitig, att icke jag en gång kan mäta mig med henne deri, om jag också kunde få sitta stilla lika mycket som hon gör. Icke är det något lifligt umgänge med Brotorpare och oss. Emma har lärt sig att spela kort nu, så hon är bäst belåten att sitta hos sina herrar. Israel Laurenius har varit der sedan långt före jul, och hon spelar hellre kort med dem än hon språkar med oss fruntimmer. Hon blef förfärligt förgrymmad öfver att icke blifva bjuden på Erikssons begrafning. Han dog av slag, hastigt. Frun var i staden som vanligt och hushållade för barnen. Emma hade haft Stina att ställa i ordning sorgdräkt åt sig. Hon tänkte väl det skulle blifva så trefligt att få visa sig för Carlskoga-borna i all sin glans. Men det blef intet af. Anton och Lilliebjörn måste gå dit och trösta henne. Syster Anna rådde henne att skicka efter Ulla Hansen, emedan hon var rädd att ligga ensam i den delen af byggningen. Det gjorde hon och det blef en stor lättnad för den stackars Ebba S-g att hon slapp henne på några dagar. Ulla lärer vara rigtigt elak och svår hos henne. Hon och hennes piga får upptaga hela sin tid med att laga mat och passa upp henne. Så intet kommer Ebba att rosa den marknaden. Jag har haft bref från Alrik. Han talte om att han var bjuden på bal till landshöfdingen i Vesterås. Jag undrar om han fick roligt. Han tyckte det var så trefligt hemma under julen. Vi ha nu kommit öfver den värsta vintermånaden hvad mörkret beträffar, men kallt brukar man kunna ha i februari. Vi ha vår sköna kamin som verkligen är förträfflig, den värmer upp både stora och lilla salen. I förmaket eldar vi endast när det är mycket kallt, eljest blir det också varmt af den. Vi sitta der och arbeta om kvällarna emedan det blir för varmt i lilla salen. Vi har kaminen ståendes der. Jag har nu skrifvit detta i två repriser, det är nu kväll, kl. slår tio. Jag skall väl göra som de andra, gå och lägga mig, ehuru jag icke känner mig sömnig särdeles. Hjertliga helsningar till eder från syster Johanna.

Fru Mathilda Eriksson har skolhushåll i Örebro för de fyra egna barnen och deras kusiner, inalles 10 ungar som mest.

Israel Laurenius är en bror till Johannes. Enligt Åke Pettersson på Fjugesta gård köpte Israels och Johannes pappa, Lars Larsson på Brotorp, Gysta av Nils Gabriel Roth 1862. Israel brukade gården till 1877 då Åkes farfar Jonas Pettersson köpte gården på auktion i Vretstorps tingshus för 57 100:-. Efter Jonas, sonen Birger och hans son Åke, är det nu Åkes son Bo som äger Övre Gysta.

Förutom Åke och Solveig på Fjugesta Gård har jag träffat Åkes bror Lennart med hustru Anna när de ägde Stäringe. Lennart är död, ett barn äger Stäringe och Anna bor i lägenhet i Fjugesta. Jag håller kontakt med både Åke, Solveig och Anna.

Det har funnits ett Nedre Gysta också, som Helge Petterssons son Stig ägde. Men husen brann för längesedan och Stig bor på Oxelgården i Fjugesta. Ett syskonbarn till Stig äger gården. Jag har träffat Stig flera gånger och bland annat fått en gammal, halvt uppbränd, hembygdsbok som han tyckte att jag skulle ha på grund av några rader om Nils Gabriel.

”En fosterlandsälskande och behjärtad man, N.G.Roth, hvilken arrenderade Riseberga gård på 1830-talet, blef den förste, som på ett mera djupgående sätt vårdade detta vackra och dyrbara minne från vår medeltid, därigenom att han under åren 1830-32 lät verkställa gräfningar kring och i ruinerna och lät bortföra den jord, som hopats öfver klosterhusets och kyrkans grundmurar. Detta arbete, visserligen ej genomfördt så långt, som önskligt hade varit, särskildt med afseende på klosterruinernas framdragande i ljuset, skall dock alltid förvara åt honom eftervärldens tacksamhet och erkänsla”.

Maria till Alrik, Uppsala den 4 mars 1888

… Syster Sofi är ännu qvar i Stockholm. Elisif har varit sjuk i skarlakansfeber och difteri. Moster samt Fanny har varit aldeles afstängda från verlden och skött henne. Morbror, Frideborg och Ansgar har bott dels på hotell dels hos vänner och bekanta …

Nils Adalrik till Alrik, Uppsala den 28 mars 1888

… På mariebebådelsedag var jag uppe hos svåger Magnus der Elisif låg sjuk efter difteri mm, så att jag ej höll på att slippa in. Sophie Roth var ännu qvar der och de ha måst skicka bort både Frideborg och Ansgar. Magnus sjelf bodde ej hemma, emedan han som lärare kunde sprida smitta …

Sofie har varit i Stockholm i ett halvår för att lära sig binda böcker. Hon bodde mest hos broder Magnus, men hann även med att hälsa på syster Maria.

Maria till Alrik, Uppsala den 6 april 1888

… Fru Clementin Ruckman har i dagarna, eller också skall hon snart, flyttat till Lekeberga med sina två små flickor och inackordera sig der, till börja med för ett år. Hur tror du det skall gå med farbror Anton och små barn. Det passade väl bäst de bodde i rummet innanför salen, men Liljebjörn låter ej rubba sig …

Alrik arbetar nu på bank i Stockholm men har för litet att göra på banken och för litet att leva av.

Maria till Alrik, Uppsala den 27 augusti 1888

… Du skall gå till morbror Magnus och höra efter om han ej kan skaffa dig någon gosse att läsa med. Var bara ej försagd. Man måste ju försöka på alla vis för att få sin utkomst … Hilda kom hem på torsdagen och hade med sig 2 burkar sylt från Kil. Konrad hade en vacker antimakasser från Anna. Knypplad, med schagg i ett kors tvärsöfver …

Maria till Alrik, Uppsala den 17 september 1888

… Jag har setat och skalat äpplen hela f.m. till soppa, de äro så små och dåliga i år, jag har skrifvit till moster Johanna och bett henne skala och skicka mig, mot ersättning naturligtvis. Jag mins ej om jag skrifvit till dig att Marie Anne Roth fallit ner ur ett körsbärsträd och brutit af armen och haft mycket ondt deraf. Maja Wigström har varit vid Kihl en månad för att andas skogsluft. Hon har lungsot och skall vara mycket klen. Agnes Bruse har varit der hela sommaren och hjelpt moster Sofie binda böcker och trycka kort mm …

Johannas almanacka

30/9 1888 Stina och Marianne här.

18/10 1888 kom Sofie och Marianne en stund.

22/11 1888 kom Marianne och Gerda hit.

Marianne är nu 16 år.

10/1 1889 mycket fremmande, all ungdom utklädda till bondbröllop, lifligt.

Lilli till Sten, Hjelmarsberg den 28 februari 1890

… Ifrån John Roth kan jag helsa dig, han var ute på Hjelmarn o åkte skridsko ett par aftnar nu i veckan, då jag språkat med honom litet. Såvidt han visste så mådde de bra hemma hos hans anhöriga …

Sofie till Sten, Kil den 27 maj 1890

Min käre snälle Sten!
Pred:12:1
Det var då en riktigt kär present du gaf mig på min namnsdag, då jag fick ditt porträtt och ditt bref, tack! tack derför. Jag tyckte det var ett utmärkt kort, och likt dig, efter som jag kommer ihog. Du har väl blifvit så stor nu ja nästan som Alrik. Huru tycker du om ditt arbete i Botaniska trädgården blir det ej tröttsamt? eller kanske du mår väl utaf en sådan sysselsättning. Ibland kommer åt ungdommen lust att göra långa fotvandringar. De som bo i södra delen af landet de hafva lust att se huru det ser ut i norr, och de som bo i norr, vilja se efter huru det kan vara i söder. Tänk om en sådan lust komme på dig. Du och Bertil och några till, promenerade hit neder, och såge till dina gamla mostrar, det skulle vara bra roligt. Men du är kanske så upptagen af ditt arbete att du ej har någon ledighet. Jag är också upptagen dagen lång med mitt bokbinderi, och det tillkommer litet emellan mera och mera böcker som skall bindas om eller lagas, så intet går det ut med den saken, det tror jag. Jag är väl litet långsam kanhända, men så är det rätt tröttsamt, och jag orkar ej gå på värre. Vore nu några böcker du gerna ville hafva inbundna så skulle det vara mig ett nöje hjelpa dig eller Bertil dermed. Du kunde skicka med tanterna Krikortz. Helsa så mycket din pappa och Bertil från din tillgifna moster Sofie. P.S. Pännan som jag skrifver med är så förskräckligt dålig att jag riktigt skäms för min kluddiga skrifvelse.

Sten är trädgårdselev i Botaniska trädgården i Uppsala sedan 1889.

John till Sten, Kil den 7 augusti 1890

Min käre kusin
Jag skall tala om för dig att jag är hemma nu och att vi har pingstlof 4 dagar. Du ser så förnäm ut på porträttet att jag ej kände igen dig. Vi hafva nu bara 3 dagar kvar sedan får vi sluta. Jag får ej flytta tror jag, huru går det med Bertil han får kanske höga betyg. Vi hafva sådan storm att träna blåser ikull och blommorna falla af träden. Helsa alla från din högt tillgifne John Roth.

Stina till Maria, Kil den 23 november 1890

Kära syster Maria!
Det är så länge som jag bordt skrifva och tacka för ditt sista bref, och aldrig har det blifvit något af. Det har varit mycket att bråka med och förändringar för både er och oss. Vi sågo af tidningarna att fru Therese Drakenberg blef död. Det var här stor sorg för flickorna, som nu stå ganska ensamma tycks det. Det vore roligt höra huru de skola ställa, om de tänka ha ett hem sjelfva eller bo hos andra. Kanske de inackordera sig hos eder, ty nog blir det väl i Uppsala de slå upp sina bopålar. Det kunde ju för eder vara lika bra som ett par studenter. Så får ni höra serenader gratis, hvilket ju också kan vara litet trefligt. Fru Wetter stod emot många gånger, men någon gång skulle väl blifva den sista. Sofi och jag voro på begrafningen, den var högtidlig med mycket sång och musik i kyrkan och vid grafven. Hagberg höll liktalet. Pastor Wetter jordfästningen och ett vackert tal ex tempore. Johannes Hedengren sade några ord vid grafven, så det blef talat och sjunget efter bästa förmåga. Kyrkan var klädd, samt ett vackert likrum vid Bärsta, deras egen matsal. En mängd kransar och prägtiga blommor från när och fjerran. Intet kalas förekom. Buljong och pastejer, tårta och gelé, vin och konfekt. Vid kyrkan togo vi afsked och så fingo vi resa förbi Bärsta och masa iväg den långa smutsiga vägen igen. Kommo hem kl. ½ 6 frusna och begifna på mat och varmt kaffe. Mathilda Roman skulle stanna vid Bärsta några dagar, hon reste dit straxt hon fick höra frun var sjuk, och Johanna lär ha blifvit så glad att se henne. Hade hon ej hushållet hos presten nu, skulle hon vara hos Wetter, de hafva alltid kommit väl öfverens. Wetter blef nog tagen af detta. Han hade varit klen sjelf förut på hösten, och man kan veta att detta skulle vara svårt. Mycket vänliga voro de, Mathilda mer än hon varit på länge. Jag måste i en hast skaffa mig en ny svart klädning, den gamla tycktes mig allt för dålig, och så få vi väl lof begagna svart en tid för pastor Hellmans skull också. Det blef i alla fall en kostnad som blir känbar nog då den skall betalas. Vi voro vid Lekeberga i går. Johanna är rätt dålig, har inga krafter, och tål ingenting, men ändå vid temligen kurage. I går var stor musik der. En direktör som stämde pianot hade tagit fiol med sig, och så ha de en ung musikvurm vid Lanna, och så hjelpte jag till ibland, så det var musik hela afton. Jag hade hufvudvärk deraf hela natten och nästan ännu. Emma ställer så prägtigt i ordning åt sig vid Brotorp så hon väntar allt på giftermål, men han slingrar undan tycks det. Lilliebjörn skall flytta från Lekeberga, det var då väl, Anton är så elak vid honom. Jag får ej skrifva mer om Sofi skall få det andra arket, det går ej mer än två i ett bref nu för tiden. Många helsningar till Eder från Syster Stina.

Flickorna Drakenberg som blev föräldralösa var 28-åriga tvillingarna Ida och Louise. Pappa Gustaf, som var bror med Nils Adalrik, dog 10 år tidigare och nu alltså mamma Therese. Enligt 1892 års adelskalender ägde de Hagelstena tillsammans med storebror Carl och lillebror Gustaf. Men det hade de tydligen ingen som helst nytta av? De gifte sig aldrig. Louise dog 1914 och Ida 1945.

Johannes Hedengren är son till Olof Gabriel. Hans hustru Elin är född Wetter, dotter till Johanna och syster till Calle.

Per-Olof Hellman för vars skull Stina ansåg sig böra bära svart klädning dog 13/8 1890.

Emma Silléns ansträngningar lönade sig inte. Johannes Laurenius gifte aldrig om sig. Hans barn var mycket oroliga för att Emma skulle bli deras styvmor. Hon var inte omtyckt, inte så värst ”salongsfähig” i alla sammanhang, gick inte hem hos de andra fruarna.

Sophie till Maria, Kil den 23 november 1890

Min kära syster!
Med Stina skall jag väl också skrifva några ord och tala om det vi varit på Johanna Wetters begrafning. I mitt sista bref skref jag att hon var så sjuk att intet hopp var om hennes tillfrisknande. Jag tror att samma dag jag afsände mitt bref dog hon, fast jag då ej viste det. Emellertid var hon beredd att dö, hon var lycklig i sin Gud och nöjd att lemna detta jordiska. Hennes begrafning var också mycket högtidlig, stilla och enkel. Vi voro få begrafninggäster, de hade väl allt folket till middag förmodar jag. Johannes och Elin Hedengren voro der, Mathilda Roman och kyrkoherden Wetter som äfven jordfäste henne. Så var det kyrkoherden Hagberg med fru och dotter, några kyrkvärdar och vi. Fru Bergman hade jag så när glömt, det var ej många. Likrummet var i deras matsal och klädd med växter och grönt. Det var rikligt upplyst och tog sig väl ut. Naturligtvis var det blott en del af rummet, så mycket som behöfdes. Många vackra kransar, hvaribland en från fru Dickson och fru Sivers en. Vi hade också en helt anspråkslös, bunden af lingonris och vintergröna med ett hvitt sidenband hvarpå stod ”Vi hafva här ingen varaktig stad, utan vi söka efter det tillkommande”. Då vi tågade iväg till kyrkan, efter att först hafva intagit förfriskningar, så tågade allt godsets folk med, och då på vägen träffade vi Emma, jag tror hon hette Norberg och hade varit i Riseberga barnhem. Hon hade tjenat hos dig vid Hesselby och var nu gift med en torpare vid Bärsta och hade 6 barn, men hon såg kry och rask ut. Vi bjödo henne på åka, hon helsade så mycket till fru Drakenberg och alla som kommo ihog henne. I kyrkan var det sång och musik och tal. Johannes sjöng en af Davids psalmer, det var vackert och högtidligt. Hon jordfästade i kyrkan, sedan sjöngs det också vid grafven och Johannes talade några ord till de närvarande om den sista resan som vi alla måste fara, att vi då måtte vara redo. Till sist tackade patron Wetter i några korta ord de församlade som närvarit vid begrafningen och hoppades att ej nyfikenhet utan deltagande för den nu bortgångne fört dem hit. Han var mycket bedröfvad, och jag tycker att du borde, som har så lätt för att skrifva, med några ord uttala ditt deltagande och din saknad. Så gammal vän som du är till dem båda. Syster Johanna är omväxlande än bättre än sämre med. Hon tyckes på sednare tiden varit litet bättre, men icke så att hon kunnat komma hit. Gud alena vet hvad det skall blifva till slut. Helsa flickorna Krikortz att i denna veckan förestår mig ett stort besvär, i det jag skall baka och hafva bestyr för kaffefesten, som blir om lördagsafton. Må ni tänka på mig då och bedja Gud att allt må gå väl. Helsa Nils och gossarna. Måtte ni få vara friska i dessa sjukliga tider. ”Herran är min herde, mig skall intet fattas”. Syster Sofie.

Stina till Maria, Kil den 11 december 1890

Kära Syster Maria!
Å systrarnas vägnar tackar jag för dina senaste bref som kommo så lagom på Anna-dagen. Vi voro just ensamma vid vårt lilla kaffebord, jag hade lagt på några gröna kvistar, öfverlefvor efter en bunden begrafningskrans, Anna hade bakat en skön thekaka, och vi läste dina bref som nyss kommit. Då började hundarna föra ett lif, och der stod verkligen en släde för dörren. Det var fru Ekström från Kvistbro och Elisabeth. Man är rigtigt ovan numera att någon fremmande kommer, så det är just en raritet. Vi höllo allt på med byk annars, men den var ej stor, så vi hade ej många hjelpmenniskor att stöka med, det var inget att tala om. Vi få en stillsam jul ser det ut. Inga julklappar hafva vi, det har ej varit tid, och så tycker Johanna att då hon ej kan orka att tillverka några så är det ej värdt. De småsaker vi kunna samla ihop åt våra ungdomar gömma vi väl till juldagen då vi skola vara hemma och tända vår gran och hafva vår julafton. Stackars Johanna lär ingenstans få komma, de bruka annars vara här en af helgdagarna. Vi skicka dig några saker, brödet blir väl så hårdt i kölden, men du får väl tina upp det igen, det går nog att äta så här före julen. Vi hade ej ännu någon vört, så det är ej vörtbullar, utan bara vanliga söta rågbullar. Vi skulle ha gjort något småbröd, men hinner ej i dag, och så är det just slut på sockret för oss. Vi skicka en liten ost af vår egen tillverkning, måtte den ej frysa så att den blir förstörd. Vi hafva ett litet tunt slädföre på kortare lätta resor, nu rimmar det och ser så vackert ut. Tallarna här midt emot se så bra ut mot löfträden bredvid. Till jul blir det nog halka och barmark, det har så varit nu i två år, man får ej åka på släde till julottan. Du har rätt uti att man mins tillbaka med en viss saknad. Det var nog till en del för att man då ej hade dessa stora omsorger och bekymmer som komma med åldern. Mamma var just ej bland de lugna, men ibland, och isynnerhet förr tror jag, var det ett visst lugn och troligen rätt mycken trefnad. När jag tänker på hur hon kunde hinna arbeta allting fastän hushållet var stort och mycket att se efter. Det var minsann ingen symaskin då, men hon sydde allt ett plagg ändå för hvar kväll, och alla de strumporna sedan, tänk så fort det gick att både spinna och sticka, vi bli långt efter henne i förmåga allesammans. A pro pos strumpor, så skicka vi med ett par ullgarn, hafva ej mera f.n. Det är otvättadt och just skamligt att skicka sådant, men det vet du nog råd för, och färgningen också tänker jag. Vi hafva intet kött att skicka, vi hafva ej slagtat något nu, men taga en anka, de brukar vara goda. Den här gången hafva vi ännu ej smakat på någon, vi fingo sälja 3 häromdagen. Nu hinner jag ej mer, skulle skicka eder ett julkort om jag bara hade något färdigtryckt, men nu få vi ändå önska eder alla en god och glad jul så fri som möjligt från bekymmer och omsorger. Sofi kan ej komma nu, vi hafva varken tid eller råd, det är bekymmersamt för oss ändå, så det vill ej gå med några undvikliga utgifter. Vi hafva ej fått arbeta stort i höst, hållit på med allt möjligt annat. Det var skada att mamma ej skulle få upplefva att Magnus fick ”Wasan”. Det hade gladt henne mer än något annat. Magnus var ändå hennes ”guldgosse”, och på senare tider stolthet. Hon öfversåg med de bekymmer han gjorde dem, såg bara resultatet, och dermed var hon alltid nöjd. Janne var för mamma aldrig det samma, hennes sympatier var för Magnus. Det börjar redan skymma, och jag måste resa till Lekeberga i afton med sakerna. Många hjertliga helsningar från oss till eder genom syster Stina.

Johanna till Maria, Lekeberga den 12 december 1890

Kära Maria!
Tack så mycket för ditt bref, det var ledsamt höra att ni icke har edra rum befolkade som ni önskar, och att ni blifvit bedragna af dem ni haft. Vi ha nu tyckt att det skulle vara roligt och nyttigt för eder att smaka litet af våra produkter, hvarför Kilare och jag salat ihop litet af hvarje i eder låda och skickar nu, måtte det komma fram i oskadat skick. Vi slagtade en stor tjur för några veckor sedan som hade mycket och rart kött. Det var då det var mildväder, derför är köttet rimsaltat, men jag hoppas inte sämre för det. Ett par rara svin slagtade vi för en vecka sedan, så fläsket är alldeles osaltat. Torkade äpplen, saftbuteljerna, den lilla syltkrukan samt korfvarna äro också härifrån, allt det andra från Kil. Den fattiga enkans skärf fattas icke heller, ithy att Strömmamora blef så lifvad när hon fick se huru vi packade ned sakerna att hon gick efter en half flaska söt saft hon hade här i källaren och bad att få skicka med. För se den unga herr Alrik var då jemt så artig och fru Drakenberg så snäll så hon kunde inte annat. Hjortronsylten är egentligen gjord åt fru Dickson så det skall vara rigtig sort hoppas jag. Men som hon tillika har en stor glasburk, förmodar jag att hon icke egentligen behöfver detta, utan att ni har mycket mera roligt af det, hvarför jag tager det från henne. Och som sagt, måtte nu allt komma lyckligt fram, så att brödet ej blir fruset eller köttet för mycket lent. Jag är ännu icke bra, har nyligen legat till sängs ett par dagar igen. Om jag förbättras något, sker det ytterst långsamt, men kanske derföre så mycket bättre. Lilliebjörn har nu flyttat från oss, och det var rätt bra, och besynnerligt är att han lemnar just ingen tomhet efter sig. Anna Norström har också lemnat oss, och det var värre, nu när jag sjelf är oförmögen att deltaga något i göromålen. Hon började just på att kunna vara nyttig nu, och då tog hennes kusin henne till sig, jag menar kyrkoherden i Lillkyrka, Gustaf Norström. Detta gjordes upp i somras och jag fick ingenting veta af Anna sjelf, utan andra personer började tala derom. När jag slutligen frågte henne, var det för sent att göra om. Vi skola i år icke ha några julklappar alls, jag kan hvarken tillverka några eller komma ut och skaffa något. Men Kilare komma hit julafton förstås, eljest blir det väl en tyst och stilla julhelg förmodar jag, men få vi blott vara temmeligen friska går ju allt lätt och gladt. Nu få vi, både Anton och jag, önska eder en fridsam och treflig jul, och helsa alla gossarna äfven mycket. Alrik kommer väl hem förmodar jag öfver de första dagarna, de sedvanliga strumporna får väl stickas efter helgen i stället, det syns på garnet att vi varit deran också. Fru Österbergs olycka gick oss hårt till sinnes. Anton ber helsa Nils att han tänkte på honom Nikolausdagen och talte om att han borde skrifvit, men det blef icke mer. Helsa hjertligt flickorna K-z samt våra bekanta från gamla vennen Johanna Hinnerson.

5/9 1934 skrev mormor Sara till sin dotter Sigrid Starbäck och berättade att Anton Hinnersons systerdöttrar Anna och Hedvig Norström hade varit på Kil och hälsat på. De hade varit på Lekeberga, hos Gustafssons, hos Ekelunds och skulle vidare till Sälven som var deras barndomshem. Hedvig var pensionerad lärarinna. Anna var änka efter sin kusin med samma namn, kyrkoherde i Lillkyrka. ”Nu bo hon o dottern i en villa vid Glanshammar o ha stor trädgård hvars alster de afyttra till Örebro, hon var en rejäl treflig fru o systern Hedvig likaså. Hon uppmanade oss ifrigt att komma o hälsa på henne när vi komma till stan, Södra Skyttegatan 8. Det var som man känt dem i alla sina dar.”

Jag blev så glad att läsa att det tydligen gick bra i livet för de där flickorna, trots att deras mamma dog och deras pappa ”bara försvann”.

Men jag ville gärna veta mer, så jag har ”letat på” barnbarn till Anna och fått veta en hel del. Anna flyttade inte till Gustav för att gifta sig, som jag har trott hela tiden. Han hade familj, där hon var anställd. Hedvig utbildade sig till lärare och arbetade i flickskolan i Sundsvall från 1894, då hon var 22 år. Dit kom samma år pappa Oscar, 70 år, och litet senare Anna, 24 år, och de bodde tillsammans i tre år. 1897 flyttade Oscar till Nyköping och 1898 dog han. Då gifte Anna sig med Gustav som var änkling med 9-årig son. De fick fem barn tillsammans. Jag har haft brevkontakt med en sondotter och två dotterdöttrar. De vet inte hur mycket kontakt Oscar hade med sina döttrar under de tio åren som han reste omkring i Sverige och Europa, men ekonomiskt hade han ordnat för dem under hela tiden. Landsarkivet i Uppsala har inte kunnat hitta någon som helst anteckning om honom. I Hidinge församlingsbok återfinns ”f.brukseg. Carl Oscar Norström, åter lemnat upplysning om sig: derför här inskriven och genast afförd till Sundsvall 10/11 1894”.

Johanna till Maria, Lekeberga den 27 februari 1891

Bästa syster Maria!
För dina båda bref får jag så hjertligt tacka dig. Jag är minsann icke otacksam för dem, fastän jag icke kunnat skrifva med trefnad, när jag haft någon obehaglig känsla i högra armen och handen. Så tål jag just icke vid att sitta lutad så långa stunder som att jag skrifver ett bref. Jag får emellertid tacka dig för din vänlighet att tänka på mig. Förslaget att vara hos dig en tid skulle jag icke ha det ringaste emot. Det är bara det att man icke har godt om pengar så man kan göra hvad man vill. Så skulle jag icke nu kunna orka med att göra den långa jernvägsresan. Jag får väl försöka att blifva bättre härhemma så länge. Som det väl hufvudsakligen är reumatism som regerar med mig, så får jag bada och massaga mig så godt jag kan här hemma. Jag kan allt vara ute och gå litet samt åka små bitar som till Brotorp och Kil ibland. Första fettisdagen voro vi vid Kil, den andra här, då bjödo vi Laurenius också. Emma var vid mycket godt lynne, hon och Amy Tideström hjelpte herrarna spela en priffe. Det var vackert månsken om kvällen, så allt gick mycket bra, på släde kunde man också åka. Men Stina låg hemma i hufvudvärk. Herr Schmidt från Lanna musicerades för oss. I tisdags voro vi vid Brotorp, också der på allt sätt lyckat. Larsons i Knista var der samt alla Kilare utom Sofi. Schmidt var också bjuden. Han och Stina spelte mycket piano, herrarna spelte kort, vi fruntimmer pratade. Jag låg som vanligt i soffhörnet, man kan lika bra prata för det. Emma var så älskvärd så hon hade thé till kvällen, den vanliga korflevern samt en utmärkt god efterrätt af äpplen, hvilket var ovanligt. Vi begagna inte efterrätt till middagen, för hvad skall man hitta på efter sillarna? Jag har nu varit ute och gått litet i det utmärkt vackra vårvädret. I våra trakter kunna vi ännu åka på släde. Men ute i bygden är det bart, och alla gärden lysa grått. De stora lönnarna som stodo uppe på gården här, hålla de nu på att hugga ned. Det är nog sant att de numera blifvit fula och risiga, men det blir tomt efter dem i alla fall, och jag får lof tänka på att plantera buskgrupper i stället. Ja nu är det Maria-dagen igen, och jag får gratulera dig så mycket. Du har väl som vanligt ditt kaffebord i ordning. Jag säger nu som sist att det vore rätt roligt att vara med på ett hörn. Ett sådant der kafferep är rätt roligt, om det är rikligt försett med goda saker och med vackra välluktande blommor. Nu kunna väl flickorna Krikortz vara med. I fjol voro de så sorgsna att de icke hade lust med något. Karin de la Croix kommer tillbaka i mars, det blir jag ganska belåten med. Hon har lofvat hjelpa mig på allt sätt med sömnad och hvad som helst. Och så blir det ju alltid trefligt att ha någon till att språka. Vi har setat ensamma hela vintern Anton och jag. Jag vet knapt huru kvällarna ha kunnat gå så pass bra som de gjort ändå, då jag icke kunnat arbeta något att tala om. Men värsta mörkret är öfver nu, och vi ha bara att glädja oss åt vår och sommardagar, då helsan skall komma som menniskorna tröstar sig med. Anton skall fara till Sanna om lördag och betala kravpengar. Jag skall då följa med till Kil, om vi kunna åka på släde. Nu törs jag icke skrifva längre för denna gång. Helsa så hjertligt Nils och gossarna samt öfriga bekanta sammanledes från Anton. Din syster Johanna.

Sten till Maria, Gysinge den 27 april 1891

… Johansson har fått bref från moster Stina, som vill att John skall komma hit straxt sedan han har slutat skolan, det blifver trefligt att få hit honom så jag har någon att tala med på lediga stunder …

Nu är Sten anställd på Gysinge bruk, där någon Johansson är någon sorts förman.

Sten till Maria, Gysinge den 3 maj 1891

… Herr Johansson tänker bedja trädgårdsmästaren att John skall få äta hos honom. Men jag tror ej att trädgårdsmästaren vill hafva flere i maten, han tycker nog att vi blifva ganska drygfödda …

Sofie till Maria, pingstafton 1891

Kära syster Maria!
För närvarande sitter jag nu vid Lekeberga och har god tid, hvarföre jag vill skrifva och låta eder veta huru här står till. Det har varit ganska dåligt med Johanna. Men Gud ske lof, hon är nu litet bättre. Johanna och Stina reste iväg till Enköping. Vi tyckte nog att det var vågat att resa så lång väg och vara så klen. Men resan in till Örebro gick bra, och vi tänkte att på järnvägen skulle det sedan gå bättre, då man ej behöfde hafva så mycket på sig. Doktor Vesterlund undersökte henne och sade att svagheten i armen och hela ena sidan var en begynnelse till lamhet. Äfven det onda i halsen hade sammanhang dermed. Hjelpen för det onda skulle vara att genomgå en jodd kur som skulle räcka i 3 månader. Då de reste från Enköping träffade de på ett fruntimmer hvars man hade haft samma sjukdom och blifvit bättre, hvarföre de nu hoppades det bästa för Johanna. Men resan måtte väl hafva varit för ansträngande eller någon förkylning tillstött. Nog af, en svår lungkatarr blef följden. Vi voro i sanning mycket oroliga, ty hennes svaghet var ganska stor, och vi voro tvivelaktiga om hon skulle gå igenom. Stina och jag voro här i 2 nätter tillsammans. Sedan hafva vi turat om med hvarandra. Jag är här nu, Stina har rest in till staden. John skulle confirmeras på pingstafton och pingstdagen gå till nattvarden. Jag hade tänkt att följa med in till staden och vara med på Johns högtidsdag. Men så kom Johannas sjukdom och vi ville ej fara ifrån båda två. Fröken Karin de la Kroi, som är här vid Lekeberga, är mycket snäll och deltagande för Johanna, vakar öfver henne om nätterna, passar på vid intagningar af medikamenterna och tager sig an en matmors plikter. Johanna har mycket bra med det att hennes jungfrur äro så pålitliga och kunniga, så hushållet går så ledigt. Vi trodde att doktorn skulle ordinera en badresa, men det ville han ej för Johanna. Det var ju väl att hon ej behöfde göra den utgiften. Nu har hon fått lof intaga medicin för att häfva lungkatarren. Så hon har ej ännu tagit något utaf doktor Vesterlunds ordination. Och väl är det att de medikamenter hon fått har gjort henne bättre. Vi hafva en rätt kyrlig väderlek, och löfven på träden spricka långsamt ut denna vår. Det är dock godt att det är så vått och fuktigt, ja det har regnat riktigt mycket, så kommer nu värmen så blir det så vackert. Det är så härligt alla tider på dygnet, ja mitt i natten. Man har tillfälle att gifva akt derpå då man vakar hos en sjuk och måste upp ur sin sömn flera gånger på natten. Foglarne börjar så tidigt att kvittra och sjunga och bäcken brusar och sorlar. Johanna fortfar att förbättras, Herran vare tack, ehuru hon ligger till sängs och ej just mycket orkar. Hon hostar upp mycket slem och är lättare i bröstet derföre. Förut riktigt det kokade.

Sofie till Maria, annandag pingst 1891

Nu hafva Krikortz lemnat sitt gamla kära Berga och det är så tomt att tänka på att der få vi aldrig se dem mera, och icke flickorna heller. Men i denna verlden är ingenting varaktigt utan idel obeständigheter. Endast hos Gud finnes en varaktig lycka och den som funnit sin tröst och del i Gud, han är trygg i alla lifvets skiften. Måtte det lyckas för Krikortz på sin nya plats, måtte de få vara friska. Ebba Sköldberg blef bättre, ehuru hon är svag och måste gå och lägga sig emellanåt. Godt att hon kunde komma upp och få kläda på sig. Prosten Morenius skulle komma ned i sommar och helsa på sina gamla vänner i Knista. Nu är det ej många qvar om nu Ebba gått bort och Johanna så dålig. Anton är till kyrkan, Karin skall gå med bref till Lanna, och jag ville gerna skicka mitt med, hvarföre jag nu måste afsluta det. Johanna helsar eder så mycket hvaruti jag äfven instämmer. Genom ett bref från Johansson hörde vi att han skulle komma till Uppsala i pingst och då helsa på eder. Kanske Sten då fått vara med? Helsa äfven flickorna Krikortz från tillgifna syster Sofie.

Ernst Westerlund, född 1839, var stadsläkare i Enköping 1867–1886 och praktiserande läkare där till sin död 1924. Westerlunds utpräglade personlighet, skickliga diagnostik och stora inflytande över sina patienter åstadkommo lyckliga resultat spec. vid neurosbehandling. Westerlund, ”Enköpingsdoktorn”, var en av Sveriges mest anlitade läkare. Detta enligt Bonniers folklexikon 1954. Mormor Sara var hos honom år 1912, och Jan Fridegård har skrivit berömmande om honom.

Stina till Maria, Kil den 27 maj 1891

Kära syster Maria!
Så hjertligt få vi tacka dig för sändningen till John. Buskar, skjortor och kragar. Det var på ett hår när att vi i Örebro hade hällt vatten på buskarna för att de skulle stå sig så mycket bättre. Lyckligtvis blef det ej af. Nu är de planterade der den gamla boden stått. Skjortorna voro mycket välkomna för John. Han har växt ur alla sina gamla, och de nya tycks aldrig blifva något af. Nu har John gått och läst, jag var inne i Örebro. Det var nog högtidligt och vackert, men stämningen stördes för mig af att ha Marianne med i alla vändningar. Hon hade lemnat sin plats och gick nu och hade ingenting för sig och ingenstans att bo. Nu är hon här igen. Så den glädjen att ha henne borta varade ej länge. Johanna är nu något bättre, men ändå så svag att hon ej kan resa sig i sängen, eller sitta uppe det minsta. Jag hoppas ändå på doktor Westerlunds medikamenter. Bara hon någon gång kan få börja med dem. Denna svåra lungkatarren kom just särskilt på. Om i följe af resan eller något annat, är ej godt att säga. Sofi och jag få vara vid Lekeberga turvis. Nu är Sofi der, i morgon skall jag väl dit igen. Jag skulle vara hemma och se efter så mycket, och så fick jag hufvudvärk och fick ligga hela gårdagen. Vi sätta bort all vår tid med detta. Arbete hafva vi fullt af alla slag, och intet blir färdigt. Man blir så ängslig att tänka derpå. Vi fingo i dag veta att Larsson och Esther Wats skulle resa till Upsala. Vi ville så gerna skicka dig något, men hade intet annat i en hast än smör och ägg, måtte det komma rigtigt fram. Smöret blir ej så bra, ty det kernas nu och hinner ej arbetas om. Så hade de ej hemma af det rätta saltet. De se aldrig efter sådant der, förr än det är alldeles slut. Du kanske får arbeta om smöret, så blir det nog bra. Här börjar blifva så vackert nu. Det myckna regnet har gjort gräset så grönt. Göken gal och svalorna svirra. Man sätter och sår af alla krafter. Det är så sent allting i år. Få se om någonting hinner bli färdigt på den korta sommaren. Vi behöfde så väl rusta upp litet här i byggningen. Men jag begriper ej huru vi skola få råd dertill. Om vi hade någon inackordering som betalte bra. Inte något fruntimmer, utan barn som någon ville blifva utaf med och ha på ett godt ställe. Anna Holm är bra att ha, emedan hon betalar ordentligt, och vi ej krusa för henne. Men hon är förfärlig ibland då jag är borta. Hon grälar så gränslöst att ingen kan förstå det som ej hört henne. Och så öfverfaller hon allt med hugg och slag ibland. Så nog tål det vid att ha bra betalt. Så är hon älskvärd nog ibland, läser högt för mig och arbetar litet, men det är skof vis. Om hon inte vore galen, vore det en duglig flicka, bättre gry uti än Marianne. Det blir nog bra roligt för Esther Wats att besöka Upsala nu. Så roligt kanske hon aldrig mera får. Serenader och festligheter, det kunna de nog behöfva, ty de ha just ej roligt hemma. Prosten är så tråkig. Jag besökte Karl Petter Lindbergs då jag var i Örebro. Han skickade bud på mig. Han var vänlig och snäll och tycktes vara road utaf att träffa mig och höra huru vi hade det. Han såg gammal ut, liten och tjock. De hade många barn, de sågo trefliga ut. Fruncks 2 st voro ock der, en ung flicka som var så lik Maria. Karl Petter påstod att Maria var mägta stolt öfver att få heta Majorska. Nu hinner jag ej mer. Många helsningar från oss till eder alla och ännu en gång tack för hvad du skickade. Det skall bli roligt höra hvad du tyckte om Johansson och hvad han sade om gossarna. Förlåt slarfvet beder syster Stina.

Marias make löjtnant Frunck har tydligen stigit i graderna.

Sten till Maria, Gysinge den 4 juni 1891

… Jag har ej träffat herr Johansson på så länge så jag vet ej alls när John skall komma, hvar han skall bo, eller hvar han skall äta …

John till Maria, Kil den 11 juni 1891

Snälla tant Maria!
Jag får så mycket tacka för alla rara saker som jag fick. Både kragarne o skjortorna passade mycket bra. Tant får vara snäll och ursäkta mig för att jag dröjt så länge med brefvet, men jag har så svårt att komma mig för att skrifva. Jag går nu hemma o har goda dagar. Det blir väl värre när jag kommer upp till Gysinge. Där blir väl att arbeta efter timme kan jag tro. Just nu kom Elisabeth Ekström från Qvistbro hit. Hon brukar komma o spela hvarje torsdag. Hon bjöd oss alla på en utfärd till Westanbytorp att dricka kaffe i gröngräset. Nu är vår önskan att det må blifva vakert väder. Fast tant Stina ville gerna att det skulle komma lite regn, för nu börjar det blifva tort. Vi hafva alla tänkt på huru roligt det skulle vara om tant Maria o Bertil komme ner till midsommar. Jag har en skolkamrat med mig hit ut som heter Konrad Karlsson. Vi hafva tänkt att göra en utfärd långt bort och taga med oss matsäck för ett par dar. Det skulle vara åt Kilsbergen. Helsa alla från tants tillgifvne John.

Sofie till Maria, Kil den 11 juni 1891

Nu har John ej mera att tala om, hvarföre jag skall afsluta brefvet. Tack för ditt sista bref som jag vist ej har besvarat. Det var till Sofiadagen. Tack för buskarna, som jag hoppas skall komma sig före. Johanna är litet bättre, kan gå uppe något litet, men hennes hela ena sida är svag, armen orkar hon ej lyfta sjelf och benet är svagt att gå på. Nu har hon börjat att taga in utaf den medicin docktor Vesterlund ordinerat, och hoppas vi att hon utaf densamma må blifva bättre. Grufligt roligt vore det om du kunde komma ned och helsa på oss här. Johanna skulle blifva så glad, vi hafva talat derom. Johanna sade att vi hafva ju så godt om utrymme för eder både här och vid Lekeberga och ni vore så innerligen välkomna, Nils, du och Bertil. Ja, tänk på saken, och låt det sedan komma till verkställighet. Hur är det nu med flickorna Krikortz? Jag har ej på så länge hört något från dem. Jag har hållit på att skrifva i tankarne till dem många dagar, har så mycket att tala om. Skall baka till en kaffefest som skall blifva midsommarafton i bönhuset, Anna Nilsson får jag till hjälp. Många kära helsningar från oss alla till eder, hälsa äfven Krikortz från din tillgifna Sofie.

Sten till Maria, Gysinge den 14 juni 1891

… Jag skref till John i början på veckan för att få veta när han kommer hit få se om det blifver före midsommar. Johansson vet ej heller när John kommer …

Sten till Maria, Gysinge den 18 oktober 1891

… I går afton var jag på en nykterhetsfest i skolan. Det var ganska roligt. En fick höra musik o dricka kaffe, hvilket kostade 25 öre. John var också med. Han har gjort sig illa i sitt öga, så han har varit till doktorn i dag. Han sade att det skulle baddas med kallt vatten. Herr Johansson har olycksfallsförsäkrat honom, jag vet ej för hur mycket. Jag vet ej heller om han kommer att få äta hos Nords framdeles …

Sten till Maria, Gysinge den 18 november 1891

… John stackare hafver gått och hyflat sig i fingret på hyfvelmaskin i snickarverkstaden. Så han går nu med armen i band och kan ej göra något. Det blifver ju rysligt tråkigt i längden. Som väl är, är det på vänstra handen han gjort illa sig. Men jag vet ej på hvilket finger. I alla fall är det af vid första leden från nageln räknat. Det är bara skinnet som håller det tillsamman. Doktorn tror ej att biten kan läkas fast, utan får lof att tagas bort …

Att morfars finger inte gick att rädda, har jag sett med mina egna ögon.

Johanna till Maria, Lekeberga den 23 november 1891

Min kära Maria!
Först och främst vill jag hjertligt tacka för brefvet. Som du väl vill höra hur jag nu mår, måste du veta den sorgliga sanningen, att jag inte als är bättre. Som ingen bättring blef af Westerlunds ordination, utan det måste verka skadligt i längden att ta in så mycket gift, har jag upphört med detta och tagit in piller en tid, som väl åtminstone äro oskadliga. Men nog har jag undrat om elektricitet skulle vara bra. Sorgligt att vara bunden vid soffan på detta sätt. Nu kära syster har du väl mycket sträfsamt, ovan som jungfrun är. Men det är ju roligt att du får Marianne till dig i jul. Stina har varit här för att få Hilma till hjelp med en klädning. Så fick Stina sin gamla hufvudvärk på qvällen, så att vi voro just lika deran. Men dagen efter var Stina kry igen, och då foro hon och Hilma till Brotorp för att hjelpa Emma Sillén sätta upp gardiner. Det skulle nemligen bli främmande der. Ebba Sköldberg kom just samtidigt på lördagen. I går voro flera inbjudna, deribland Anton och herr Höög, fast det nu blef Smith i stället som reste. Vi ha nu nyss slaktat, och jag har tänkt skicka en smakbit. Men det fins ej någon lämplig låda, hvarför du får vara snäll och skicka till oss den der gröna präktiga lådan. Du får den tillbaka till julen. Det vore så bra om du läte syltburkarna och några långa saftbuteljer som ju finnes följa med. Det gör mig ledsen att Nils Drakenberg har så ondt i bröstet. Jag har tänkt att det var mycket dumt att du ej fick någon honung i somras. Det berodde på glömska, och det skall komma med det andra i jul. Som du mins, så bestämde jag mig för att flytta ut i förmaket. Men ännu har det ej blifvit af. Våra vänliga helsningar från oss till Nils och Bertil. Din syster Johanna.

Som jag nu haft det nöjet att vara tantes sekreterare, vill jag passa på och inflika några ord. Först vill jag tacka fru Drakenberg för den vänliga rekommendationen. Nu har jag varit här tillräckligt länge för att veta att jag skall trifvas utmärkt på Lekeberga. Hur skulle annat vara möjligt, då tante och farbror äro så vänliga och öfverseende. Måtte jag också kunna göra någon nämnvärd nytta. Vördnadsfullt Hilma Westerlund.

Johan Bernhard Wetter till Maria, Bärsta den 20 januari 1892

Gamla kära vän!
Det är visserligen sent önska dig en god fortsättning på nya årsskiftet, men då jag skrifver till en gammal väninna, kan jag ej underlåta sända dig, din käre man och dina barn ett godt sådant, rikt på Herrans välsignelse och frid! Anledningen till min skrifvelse kan du väl förstå, då du varit snäll tagit Marianne i ditt hem. Hon delgaf mig detta då jag träffade henne i Gnesta då jag var hos Hedengrens. Hon nämnde hon skulle betala lika som hos fru Keventer eller 200 kr per år? Är det så? Jag skulle således redan skickat 1sta qvartalet. Men då jag ej med bestämdhet vet beloppet och ej heller med visshet din adress, vågar jag det ej innan jag får svar härå. Jag hade trott Marianne skulle skrifva mig den. Nu har jag genom Elin, som haft bref från henne, fått veta att det skulle vara Nedre Skolgatan, men ej husnummer. Hoppas detta må komma dig tillhanda!? Så fort jag får svar skall liqvid skickas. Hvad jag såsom hennes nuvarande förmyndare beder dig, så säg mig uppriktigt hvad du tycker om Marianne. Fru Keventer sade mig att hon var snäll, dugtig och villig. Väl om jag kunde få samma vitsord från dig!? Var god säg Marianne att jag, genom Elin, betalat hennes skulder i Gnesta. Nemligen till fru Keventer för en månad kr 16.66, dessutom skuld till A. Keventer kr 9.17 och till C E Larson enligt räkning 35.27, hoppas hon ej måtte hafva några flera? Marianne har bedt mig få en bestämd årlig summa för sina behof och detta kan nog vara det bästa. Hur mycket det bör anses blifva är en sak att tänka på. Jag vill nu ej yttra mig deröfver, då jag först vill se huru hennes räkning kommer att stå, och jag får höra ditt omdöme. Jag har ej hunnit uppgöra hennes räkning, då jag nu först för några dagar sedan fick reda på hennes skulder i Gnesta. Hushålla måste hon om det ej skall gå in på kapitalet. Men mer härom då jag får se ställningen. Jag är mycket böjd för att göra mig qvitt förmyndareskapet, men har ej velat göra det af skäl, som jag ej anser mig behöfva orda om. Men att det är besvärligt handhafva andras affärer vid mina år, förstår du väl. Som du vet skall Marianne vara förlofvad med en bryggare i Gnesta. Hon har dels skrifvit till mig dels talt med mig derom. Om de ännu ej vexlat ringar vet jag ej. Jag kan naturligtvis ej känna mannen, sades mig att det skall vara en bra och skötsam karl. Väl om så vore! Hurudana hans affärer äro, har jag ej ringaste reda. Men han som alla andra behöfver nog en bra och huslig maka som förstår att med hushållning och omtanke sköta sitt kall. Godt hon kom till dig, som vet hvad hushållning vill säga. Lyckligt om han blefve en god make. Äro de ännu ringförlofvade? Hoppas du sjelf och de dina må vara friska! Det är sjukliga tider öfverallt, mest af den i hela världen gående influensan. Här har varit bra nog, men nu på några dagar har flera här insjuknat. Anna och Alma och äfven Carl har haft en släng deraf, ehuru ej ännu åtminstone så svårt att de behöft intaga sängen. Jag har hittills undsluppit den, men har ondt av reumatism, synnerligen i högra armen och axeln. Men godt det ej är värre än det är. Vid mina många år får man ej begära det. Jag får likväl vara tacksam mot Herran, som förlänadt mig en god helsa. Må jag kunna vara det, så som jag borde, ville och skulle! Nu kom posten. Innerliga helsningar till eder från barnen och din gamle vän J.B. Wetter.

J.B. står för Johan Bernhard. Elin, Anna och Carl är hans barn. Alma Pettersson nämns lite då och då på Bärsta. Johan Bernhard hade en syster som hette Gustafva Wilhelmina Pettersson som dog 1867 från flera små barn. Dottern Alma uppfostrades hos Johan Bernhard på Bärsta, där hon tydligen blev kvar hela livet.

Enligt ovanstående verkar det som om Marianne var först hos fru Keventer och sedan hos Maria. Men jag tror att hon var hos Maria även före Gnesta. Jag hade mycket trevlig när- och brevkontakt med Mariannes dotter Lisa Sandin, 1885-1991, hennes sista år. Hon berättade bland annat att mamma inte gick i någon annan skola än fastrarnas, att hon blev gymnasistflamma i Uppsala och hade så att säga kul och att hon gick i fru Keventers hushållsskola i Gnesta, där hon ju träffade Frithiof och förlovade sig med honom i oktober.

Sofie till Maria, Kil den 3 februari 1892

Min kära snälla syster Maria!
Tack! Innerligt tack! för trefliga sammanvaron hos eder. Huru mycket har jag ej tänkt på eder och undrat huru du nu mår. Om du blifvit något starkare och om du fått något utaf dina herrar att hushålla med. Min resa hem har gått bra, Herran till pris. Jag har ej fått någon influensa eller något annat ondt, mer än det lilla jag hade i fötterna. Då jag nu är hemma har jag i det närmaste botat äfven det genom att taga större skodon. I Stockholm sammanträffade jag med Alrik två gånger hos Magnuses. Det var mycket snällt af honom att komma och helsa på mig. Jag förmodar att han redan skrifvit och talat om det. Då jag nu var i Stockholm och sammanträffade med prostinnan Morenius, ville hon att vi skulle fara på spårvagn till en skicklig massör och fråga för Johannas räkning om han kunde göra något för henne. Hon skulle då naturligtvis komma upp till Stockholm och han göra sitt försök. Men det blir så dyrt att jag har ej vågat sagt det åt Anton. Han ville hafva 4 kronor i timmen. Stina och jag voro i går till Lekeberga. Johanna väntade oss dagen förut då Anton var borta till Hageberg. Vi voro ledsna att Johanna och Hilma skulle vänta oss förgäfves. Johanna var glad och förhoppningsfull. Hon kunde flytta den sjuka armen, och tyckte att hon hade mera känsel i den. Elektriciteten som hon tagit och som Hilma kan gifva henne har varit välgörande. Det ledsamma är att den snälla Hilma nu skall resa ifrån Johanna. Hon har fått bref från Östhammar, att hennes mor är sjuk och behöfver hennes hjelp. Hilma har varit mycket vänlig och hjelpsam mot Johanna, och det blir mycket tomt efter henne. Johanna bad mig fråga dig efter en flicka som du hade förslag på, eller om du kunde veta någon som kunde efterträda Hilma. Johanna tänkte på Marianne, ifall du skulle hafva ledsnat på henne. Men jag fruktar det ej skulle vara mycken hjelp för Johanna. Den som skulle komma till Johanna skulle sy, laga och stå för huset och vara hennes högra hand. Sjelf kan hon ju säga huru hon vill hafva det, och det är godt att få fråga då man är osäker. Angående Marianne, huru finner du dig med henne? Har herr Liljefors varit hos eder och har det blifvit någon förlofning utaf? Har du fått något bref från herr Vetter, och hvad sade han om dyrtidstillägget? Har du fått någon mer inackordering? Nu måste jag sluta, ehuru mycket mera vore att säga. Helsa Nils, Bertil och Marianne. Herran gifve dig helsa och krafter och något att röra dig med i penningaväg. Helsa Krikortzes från din tillgifna syster Sofie.

Stina till Maria, Kil den 7 februari 1892

Kära syster Maria!
Det har länge varit min mening att skrifva till dig, men det blef uppskjutet som du nog är van vid. Måtte du vara frisk nu, vi voro så oroliga att du var så dålig. Utom den plågan att vara sjuk, så är det ändå så svårt för dig att vara ifrån allt. Man kan godt förstå att du behöfver både kropps- och själskrafter för att kunna hålla ihop edert hushåll. Skulle det inte vara bättre för eder att sluta med de billiga inackorderingarna och istället taga någon ”litet underlig” person, som betalar bra. Sofi säger det lär vara godt om sådana der borta i Upsala. Ansvaret är stort, isynnerhet i staden, men så är hushållet ej så stort, våningen behöfver ej vara så stor, och man har väl litet mera i behåll för egen del. De der oförnöjda, litet betalande inackorderingarna, göra allt lifvet så surt för en, så man tycker sig kunna föredraga allting annat heldre. Vi undra så mycket hur det går med Marianne. Hade den föreställningen att det skulle vara rätt bra att kunna mer nu för tiden, och att det var särskildt mot oss hon tyckte sig böra vara stretig och ovänlig. Men Sofi hade ingenting fördelaktigt att säga om henne, och vid Gnesta hade hon heller ej gjort sig omtyckt. Fru Elin Hedengren var bekymrad öfver att hon ej ville arbeta och hålla sig litet ordentligare. Kan du nu ej få någon nytta af henne, utan hon bara vill gå ut och spatsera, som vid Gnesta, var det ju för illa att vi någonsin lade oss uti hennes flyttning, och att hon kom till dig. Kanske det vore något annat ställe der uppåt hon kunde komma till. Vill inte fru Öhrn ha någon flicka att lära hushåll? Vi äro bra intresserade att höra hur det går med förlofningen. Kanske det kommer kort en vacker dag, eller står i tidningen. Pastor Lindgren här var nyligen upp till Gnesta, och han hade att berätta om förlofningen. Så det är inte vi som har talt om det. Att de ej skrifva det i tidningen eller på kort gör ju ingenting. Men nog vore det bra godt om det blef något utaf, och Marianne finge ett eget hem. Hon blef kanske en utmärkt husmoder, sådant har man sett exempel på. Det är bra svårt för Johanna om Hilma W skall resa nu då hon just tagit hand om massage och elektricitet. Hon kunde naturligtvis ha skäl att blifva ersatt för sitt arbete. Och det blefve hon nog också om hon bara ville vara kvar. Slägtingarna tycka väl att hon borde ha något, och det är ju billigt. Hilma har varit snäll och vänlig samt jemkar med herrarna. Det kan vara svårt nog ibland. Hvem man skulle hitta på åt Johanna i stället är ej godt veta. Det borde vara någon som förstode massagen. Kanske man borde annonsera. Vi skola väl tala derom i afton då vi komma till Lekeberga. Jag kan ej skrifva mer. Brefvet blir för långt. Helsa Marianne så mycket. Måtte vi få höra att du blifvit frisk. Hjertliga helsningar från oss till eder genom syster Stina. Mycken tack för allt besvär ni hade med John.

Sofie till Maria, Kil den 15 februari 1892

Kära syster Maria!
En sorglig anledning föranleder det snara svaret på ditt bref. Ja, tack derför. Mycket har nu blifvit förändrat vid Lekeberga. Johanna är icke mer, döden har skördat sitt offer. Hon utandades sin sista suck i lördags afton kl. 8. Stilla såsom hennes lif varit. Hon sjuknade samma dag som Hilma reste. Vi viste ej att Hilma hade rest, förrän Anton på onsdagen kom och ville att någon utaf oss skulle komma med till Lekeberga, medan Johanna var sjuk. Det brukade hon så ofta blifva, så hvarken Anton eller vi trodde att det var så illa. Stina hade ett arbete som hon ej kunde fara ifrån, ty det var broskande, det var något i tryckväg. Jag följde med istället och var hos henne till det sista. Hon hade sin sans ända till slutet och kunde tala fast mycket otydligt. På lördags morgon kom Emma Sillén. Hon viste ej att Johanna var så klen utan kom för en afär med Höög. Johanna kunde då helsa på henne. Anton skjutsade hem Emma och for till doktorn för att hemta honom. Men han följde ej med utan gaf medesin just samma slag som vi hade och som jag gifvit henne. Efter mycket långt uppehåll hos doktorn och väntan på medikamenterna kom Anton till Kil, åt middag der, och Stina skulle följa med, men kunde icke. Hon var så sjuk i hufvudvärk att hon kräktes då hon skulle sätta på sig. Anna följde då med. Kl. 5 kommo de till Lekeberga. Jag hade tittat och väntat att de skulle komma. Johanna hade frågat flera gånger om de ej syntes. När de då äntligen voro framme var ej mycket tid qvar. Hon tog in en thesked af medikamenterna, men det var för sent, ingenting kunde nu hjelpa henne. Ett förfärligt roslande i bröstet och halsen hade det varit hela föregående natt och hela lördagen. Jag stog der så hjelplös. Kunde ej göra annat än bedja till Gud och uppmana henne att göra detsamma. Att han måtte få gifva henne sin frid. Ja! Ja! sade hon i en stilla bortdöende viskning. Gud vare hennes själ nådig. Stina fick ej träffa Johanna, och det kostade mycket på henne. Anna gick hem på söndags morgon vid 8 tiden. Vi hörde klockorna ringa så högtidligt. Jag var med henne ett litet stycke på väg. Stina mötte henne på vägen. Hon hade försökt fara oaktadt sin hufvudvärk. Nu är Stina qvar vid Lekeberga och skall resa till staden i morgon med Anton. Begrafningen blir om tisdag eller onsdag i nästa vecka. Vore kärt, mycket kärt, om du kunde komma ned till den. Det blir i all enkelhet, men nog skall det blifva middag. Ja, kära du, det blir mycket tomt efter Johanna vid Lekeberga. Jag undrar hvem som skall komma dit? Många kära helsningar till eder alla och till flickorna Krikortz från syster Sofie.

Alrik till Maria, Stockholm den 28 februari 1892

Goda Mamma
Nyss hemkommen från min i allo lyckade resa vill jag nu i korthet berätta litet därom för mamma. Strax efter det jag skickat iväg mina bref till Lekeberga o Hjelmarsberg för att annonsera min ankomst, fick jag pappas brefkort med underrättelse om att Johannas begrafning blifvit uppskjuten en dag. Jag brydde mig dock ej om att ändra min resplan utan for såsom ämnat var från början, härifrån redan på söndagsmorgonen. Ida o yngsta Karl voro nere vid stationen för att taga emot mig, de hade båda fått reda på, att jag skulle komma, utaf farbror, som varit inne på lördagen. Karl följde med mig ut till Hjelmarsberg der Lilli väntade i spänd nyfikenhet, ty farbror hade endast nämnt för henne, att det skulle komma en främmande herre, och hon hade förgäfves sökt gissa ut, hvem det kunde vara, så hon vardt inte så litet öfverraskad, när jag kom klifvande. De togo alla emot mig mycket vänligt o tycktes finna det trefligt att jag kom. På måndagen skjutsade farbror mig sedan till Vintrosa Sanna der jag bestält häst emot mig af morbror Anton och märkvärdigt nog var den emot precis på klockslaget 5 e.m. som jag begärt, så hela resan gick i ett kör på mindre än 3 timmar. Morbror och moster Stina välkomnade mig vid Lekeberga och tycktes i allo vara nöjda med att jag kom. Morbror var allt mycket nedslagen o sorgsen och tårarna kommo honom i ögonen bara han talte om henne. Han var mycket förtviflad för hur det skulle bli framdeles när moster rest o begrafningen var öfverstånden och allt tyst o stilla, då kommer nog förlusten att blifva ännu kännbarare, ty om han också får dit ett annat fruntimmer i huset kan han ju ändå aldrig få någon som med samma tålamod o lugn står ut med hans efterhängsenhet och prat. Moster var också rysligt nedslagen och synnerligen ledsen öfver att hon ej hade rest med då på lördagen, så hon fått vara närvarande vid dödsbädden. Hon var ovanligt vänlig och sorgen tycktes hafva gjort henne i allo mildare stämd. Med sin vanliga duglighet hade hon styrt och ställt med allt alldeles utmärkt. Moster Johanna låg inne i det lilla s.k. blomsterrummet som var klädt med granar och blommor mycket vackert samt vid sjelfva begrafningen upplyst med ljus. Hon hade ett lugnt och fridfullt uttryck i ansigtet och var ej alls insjunken utan sig alldeles lik om ej den gulbleka färgen hade satt dödspregeln på henne. Hon var vackert svept och en stor rikedom med kransar prydde kistlocket som låg framför kistan.

Tillsammans med några stora praktfulla buketter uppgingo nog kransarnes antal till omkring 20 och deribland en synnerligen stor och ståtlig ”Från Knista och Hidinge ungdom” samt vidare från Garphyttan, Olsson på Riddarhyttan, Fru Hellman, Morbror Magnus, Mostrarne, Victor Hinnerson o fr. Hanson från Hageberg, Baeckströms på Sälven, Höög, Amanda Sjöberg, Hilma Lindström, Fru Sillén, Fru Bergman, Fru Hansson, Fru Dickson m.fl. så nog vardt hon hågkommen med blommor, och det var bra roligt, ty hon lär ha uttryckt den förhoppningen, att hon skulle få blommor, och endast tyckt det vara skada, att hon ej skulle sjelf få se och lukta på dem. Begrafningen var i allo högtidlig o vacker. Hela vägen till kyrkan utom sjelfva stora landsvägen var kantad med granris och sjelfva graven mycket vacker o välklädd. Deremot var högst obetydligt gjort i sjelfva kyrkan utan endast gången upp kantad med granris o sjelfva koret prydt med enar. När de buro ut kistan genom salen spelades Chopins sorgmarsch och processionen satte sig i gång, damerna åkande o de flesta herrarna gående, allt under ringning som upphörde genast vid inträdet i kyrkan, då samma marsch spelades på orgeln. Derefter sjöngs första versen af 452, hvarpå Watz ovanligt hörbart o bra förrättade jordfästningen, hvarefter sista versen af samma psalm sjöngs. Derpå sjöng en manskvartett någon hymn från läktarn, och så uppspelades Carl XV:s sorgmarsch och processionen satte sig i gång till grafven der Kyrkoherden Wetter sade några enkla men kraftfulla ord och sångarne uppstämde ännu en sång. Allt under den klaraste himmel med strålande solsken och fullkomligt lugn så man kunde sannerligen ej önska sig bättre väder. Efter begrafningen var middag, till hvilken äfven sångarne blefvo inbjudna o vid half 6 tiden foro gästerna sin väg. Dagen derpå gingo vi upp och besågo grafven på förmiddagen o på afton gjorde vi en åktur till Hidinge för att lemna tillbaka några lånta saker och öfver Brotorp hem. Der stannade Morbror o Victor Hinnerson qvar till qvällen, men jag gick hem och höll moster sällskap. På fredagen skjutsade Larson in mig jämte en hel del tomma kransaskar. Då skulle äfven Victor H. o moster Stina resa, så då börjar ensamheten för morbror. Han törs ej ligga i sitt rum utan bor i förmaket. Natten efter begrafningen fick han lof att ligga der, ty de kunde ej börja möblera om sent på qvällen, i synnerhet som hans soffa är rysligt tung utan i stället fick jag lof att ligga inne hos honom o till yttermera visso drog han soffan för dörren in till mosters rum, så nog är han fasligt enfaldig och försiktig. I Örebro gjorde jag besök hos Hofstens o Geetes, der jag åt middag o gick derpå ut till Hjelmarsberg. I går afton voro Matilda o Ida ute och stannade qvar till qvällen, så man fick språka om med dem litet. Ida tycks vara mera belåten med sin plats nu och äfven Tante med henne, så man får väl hoppas det allt fortfarande blir bra. Och nu till slut en hjertlig gratulation på Mariadagen. Jag skulle gärna velat skicka mamma någonting, men som kassan är litet ebb får jag nöja mig med att önska mamma allt godt, framför allt att mamma snart måtte blifva fullt återstäld från influensan och sedan allt framgent få njuta af helsans gåfva, så mamma får upplefva många glada Maria-dagar. Många helsningar har jag med mig från alla bekanta jag råkade der nere såsom Ebba Sköldberg, Tante Sillén, Pastor Wetter o mostrarne o morbror naturligtvis så äfven från Örebro o Hjelmarsberg. Genom moster Stinas påstötning tror jag fick jag af morbror Anton åt mamma den schal mamma gaf moster till julklapp. Jag har den här, men väntar att sända den tills jag får något mera bud om ej mamma har någon särskild åstundan att få den nu. Helsa o tacka pappa så mycket för brefven o brefkortet. Helsa äfven Bertil o Marianne, men var dock sjelf mest helsad af mammas ständigt tillgifne son Alrik. Förlåt slarfvet o skrif snart beder D.S. Det dröjer väl ej alltför länge med kläderna?

Carl Samuel och Lilli på Hjälmarsberg känner jag. Men yngsta Karl, Mathilda, Ida, Hofstens och Geetes i Örebro har jag ingen riktig koll på. Mathilda kan vara dotter till Sten Erland von Hofsten som ägde Sund en gång i tiden. De är många syskon, bland andra Henrik, som gifter sig med Lilli två år senare. Ida kan vara Hagelstens-Ida, anställd hos dem. Det är mina enda gissningar. Geetes är släkt på alla möjliga sätt med von Hofstens och Drakenbergs.

Amanda Sjöberg är jag lite nyfiken på. Hon bor i Örebro men dyker upp litet då och då både på Lekeberga och Kil, både på bröllop och begravningar och vid andra tillfällen också. Och hon för alltid trivsel med sig. Vad har hon för profession, eller är hon bara en god vän?

Kära syster Maria!
Tack så mycket för dina bref som du får vänta på svar så många gånger. Af Alrik har du väl reda på begrafningen och ställningen med den. Det var ungefär som Johanna sjelf hade ordnat det. Hon ville att hvar och en skulle ha ett mål mat, så att ej någon skulle gå hungrig ifrån henne. Detta var ej sagt i sista stund utan allmänt resonerande. I det sista kunde hon ingenting säga. Ej heller var hon beredd på det då. Hade så många gånger varit så sjuk och kunnat komma sig igen. Så både hon och vi andra trodde ej det skulle vara så nära slutet. Endast Emma Sillén som var der på f.m. sade ”bered eder på att det lider”. Hade bara Stina kunnat komma till henne. Jag hade hästen i ordning och tänkte följa med henne, så hade jag kunnat se efter henne sjelf. Men så kom Anton från doktorn, och då skulle en af oss åka med honom, och det kunde Stina då ej. Utan jag fick hjelpa henne i säng och så åka ifrån alltihop. Och när man då kommer fram står man maktlös och kan ingenting göra. Hon kände dock igen mig och frågade efter Stina och om Anton ätit middag. Vi skyndade att ge in af de nya medikamenten som hon sjelf ordnade med skulle vara i vin. Men sedan var det slut med hennes medvetande, det var kl. 5. Vid 6-tiden skulle vi försöka ge en annan sort, men det kunde hon ej svälja. Gjorde tecken att blifva upplyftad i sängen. Då öfvergick också rosslandet i halsen till ett starkt susande nästan hvinande ljud, som kl. 8 tvärt upphörde. Då i detsamma sträckte hon ut sig och det var slut. Sofi och jag samt båda pigorna Erika och Fina stodo omkring sängen, Anton i rummet bredvid. Han kunde ej vara inne. Hade jag haft min häst skulle jag rest hem till Stina. Men stadnade nu kvar och gick straxt på morgonen och mötte henne vid Ekeberg. Hon var ganska dålig så hon låg hela dagen vid Lekeberga, men Sofi var då kvar. Sedan har hon varit ganska bra under hela begrafningen och resan till staden och allt ordnande. Amanda Sjöberg kom ut med den häst som Alrik hade. Det var riktigt snällt. Hon har sysselsatt både Anton och Stina. Nu är frågan hvem man skall få att förestå huset. Vi tro nog att fröken Österberg skulle vara bäst. Om hon bara kan finna sig här nere i vår stora enkelhet. Jag fruktar att Anton kommer att bli ganska hushållsaktig. Det kan ju ej skada, bara det ej blir för otrefligt. Stina kommer väl nu att stadna till bouppteckningen är gjord, och det blir visst om 14 dagar. Emellertid står vårt arbete stilla här. Sofi har varit upptagen med andra saker, så deras bokbinderi hvilar. Hon får väl taga till med det nu igen. Jag skulle ha skrifvit till Marianne men hinner ej nu utan helsa henne så mycket. Vi skulle ha skrifvit och gratulerat på Mariadagen men hunno ej alls då. Många hjertliga helsningar från oss båda, Sofi och mig, till Nils och Bertil. Det var mycket kärt och roligt att träffa Alrik. Men han kom ej hit till Kil. Det bar ej åt. Syster Anna

Stina till Maria, Lekeberga den 6 mars 1892

Kära syster Maria!
Du har nog länge väntat på bref härifrån. Men jag ville ej skrifva förr än det blef något beslut angående Mathilda Österberg. Mathilda skref först hit. Men då var Anton så obeslutsam att jag måste svara henne afböjande. Så hade vi på förslag hit en fröken Guldbrandsen från Riseberga som vi tyckte skulle vara mycket lämplig. Mot all förmodan hade fröken G-sen fått en idé att resa till sina syskon i Amerika, så hon kunde ej antaga platsen här. Då kom det andra brefvet från Mathilda. Det tyckte Anton så om att han genast bestämde sig för henne i stället för en hushållerska från Örebro som förut varit på Dylta hos baron Åkerhjelms. Hushållerskor kunna vara båd si och så. Han mins ännu jungfru Agrell, som svor efter främmande och ej ville laga till någon mat åt dem. Nu skola vi väl hoppas att Mathilda kan trifvas, och att hon kan jemka mellan herrarna. Anton är ganska svår mot Höög, fast han just inte törs säga så mycket åt honom. Lyckligtvis har Höög ej så skarp hörsel numera. Det är nog bäst Mathilda får veta litet huru ”landet ligger”. Litet glädtighet och godt lynne kan ställa mycket till rätta. Amanda Sjöberg har varit här några dagar nu och hållit målron vid magt. Hon förstår sig så väl på Anton och kan äfven få Höög att dra på mun. Nu har hon rest igen. Har just ej ro att vara länge från staden. Det vore nog bra om Mathilda kom snart. Jag behöver så väl komma hem och kan ingenstans komma. Anton vill inte vara ensam. Han är visst rädd. Han klistrar väl igen dörren till sängkammaren och går visst aldrig dit in. Han ligger nu ändtligen i sitt rum, derföre att der är varmast. Först ville han inte vara der heller utan i förmaket der han lade sina kläder på hvarenda stol. Nu har Kjellman satt ut bouppteckningen till den 16-e. Sedan må jag väl få resa hem på allvar. Det är allt testamente, så vi syskon hafva ingenting att få härifrån. Men det lär ska vara lagenligt att utfärda kallelser till syskonen ändå. Jag tror det blir mera tomt och svårt efter Johanna ju längre det lider. Det är så svårt att se alla saker hon haft intresse för, och veta att hon ej mera fins. För hennes egen skull kan man dock knappast önska henne tillbaka. Hon var allt så svag, trött till både kropp och vilja, som Hilma Westerlund sade, orkade ej stå på sin rätt. Inte var det godt för någon annan att komma någonstans med Anton heller. Han lät henne nog veta huru mycket han kostat på hennes sjukdom. Nu när Hilma reste, tyckte han inte ens att det behöfde vara någon här. Vi trodde det var orsaken hvarför Hilma reste så hastigt. Jag tänkte alltid att vara hos Johanna, men skulle bara arbeta undan en hop af det angelägnaste, så jag sedan kunde vara bättre ifred här. Sofi skulle bara vara mellertid. Det var ändå godt att Johanna slapp att ligga till sängs en längre tid. Nu gick det ju ändå så fort. Hon behöfde ej vänta på döden. När det nu blir sommar och vackert, hade det nog varit svårt för henne att ej kunna gå och sköta sig sjelf det minsta. Hon som ville så gerna gå omkring här öfverallt. Hade lamheten gått öfver till vänstra sidan äfven, som hon allt började tycka, så hade hon ju ej alls kunnat reda sig. Så kostade det allt på henne mycket att ej kunna arbeta, hon som var så flitig och road deraf. Hon sof så lungt och godt i sin kista, omgifven af blommor och grönt, behöfde ej vakna med den evinnerliga hufvudvärken. Man hade knappast velat väcka henne om man också kunnat. Det var ej svårt att se eller vara i rummet der hon låg. Lilla rummet utanför sängkammaren var klädt med granar, enar, stora växter, den lilla hvita bilden, taflor och hvad vackert vi kunde hitta på. Och så kom det så mycket vackra kransar och blommor. Vi lade in dem alla hvarefter de kommo. Vid grafven var så vackert klädt med grönt och små buskar omkring och så den sköna blomsterbädden på kistan. Man tyckte det var en ljuflig lugn fristad der nere. Den ligger så vackert deruppe vid kanten till dalen. Två stora gamla björkar stå straxt nedanför och några mindre granar mellan dem. Man hör bruset af vattnet och foglarne komma att sjunga i de höga gamla träden, liksom här utanför hennes fönster. Det brukade vara så söfvande tyckte hon, och det roade henne att höra de olika foglarne för hvar månad af sommaren. Det var sång vid grafven af en kvartett från Winteråsa, anförd af deras skicklige organist Andersson, som äfven skötte musiken i kyrkan. Du har förmodligen af Alrik hört beskrifning på begrafningen. Det var mycket roligt att Alrik kom. Han höll sällskap med Anton och var som vanligt snäll och artig. Jag fick ej mycket tala vid honom, ty jag hade så mycket att stöka med. Sedan var jag så trött, att jag just var litet slö. Men då allt var i ordning, och han skulle resa, tyckte jag det var så mycket jag hade velat tala vid honom om. Jag plockar igenom en hop gamla bref som väl skall brännas upp. Men det är roligt att läsa igenom en del af dem. Man påminns om huru man fordom tänkte och kände. Och så är det tilldragelser som man alldeles glömt af. Och nu äro så många borta och döda af dem som brefven afhandla och som då voro unga, glada och lifvade menniskor. Jag skulle ha skrifvit till din namnsdag och gratulerat, tänkte på eder hela dagen. Ni hade väl fremmande på kaffe både före och efter middagen. Jag ville dock vänta med brefvet till jag skulle få detta att skrifva om. Helsa Österbergs så mycket. Det var ju rätt eget att Mathilda skulle komma hit. Skada att det ej fick bli till Johanna, det tyckte jag skulle bli så bra. Jag mins bäst Mathilda då hon var en liten flicka med stora blå ögon och krusadt ljust hår och sjöng ”Litet bo jag sätta vill, gård med trädgårdstäppa till”. Helsa Nils, Bertil och Marianne från tillgivna syster Stina.

Johanna och Anton Hinnersons lilla rara gravkulle ligger till vänster om Drakenbergska stenen på Hidinge kyrkogård.

… Alrik skref en utförlig beskrifning på moster Johannas jordfästning och måtte den hafva varit mycket högtidlig, ej att undra på, ty moster var ju så omtyckt af alla som hade någon beröring med henne …

Nils har varit anställd i flera år på Säfsjöströms bruk.

Sten reste i april till Tyskland som ett led i sin trädgårdsutbildning. Breven mellan Sverige och Tyskland är många. Här endast utdrag:

Sten till Maria, Entritzsch den 11 juli 1892

… Ja, nu är det åter den 16 juli snart och mammas sextiondeförsta födelsedag. Jag får på det hjärtligaste gratulera mamma och önska allt möjligt godt, ja jag finner ej ord som jag vill, men mamma förstår mig nog ändå, må vi ännu i många år få behålla mamma hos oss frisk och sund och må landtluften göra mamma riktigt stark och duktig så att mamma med nya krafter kan börja den gamla visan i höst igen, må mamma bara ej förtaga sig, så att mamma blifver sjuk igen, det är bäst att vara försiktig. Ja, den som bara kunde vara vid Kil med, det skulle allt vara rysligt roligt, där hafva vi ändock haft våra roligaste och härligaste stunder, och de komma aldrig mera åter, men det får ändå lof att gå, det måste. Mamma är väl ändå bra ensam nu när varken Bertil eller jag är med och moster Johanna är borta. Den som bara kunde få bada så lätt som vid Gysinge eller Kil, men det är så långt här så det tar en hel evighet … Hur är det, har moster Anna några grankottspotatisar qvar än? Är John hemma eller är han borta? Skall Marianne komma tillbaka till mamma i höst? …

Bertil bor och arbetar nu i Stockholm hos Myrstedt & Stern.

Bertil till Maria, Stockholm i juli 1892

… När skall Marianne resa hon var väl glad att jag reste. Vet mamma att den första bekanta jag såg så var det herr Liljefors …

Bertil till Maria, Stockholm före den 16 juli 1892

… Eftersom det om lördag är mammas födelsedag får jag på det hjertligaste gratulera mamma. Det vore allt rysligt roligt att få vara hos mamma der nere, men nu får man allt stanna der man är. Jag hoppas att resan gick bra och att inga obehag störde den. Det blåste väl inte så att ni blefvo sjösjuka heller … Det är väl vackert der nere som vanligt. Helsa John att han kan gerna meta några kräftor åt mig och skicka dem hit det vore förfärligt godt … Mostrarna mår väl bra kan jag tro och har som vanligt fullt upp med göra. Tanterna Krikortz mår väl också bra och kommer väl och helsar på litet emellan … Klas var nyss in och talade om att Hans har blifvit alldeles förtjust i Marianne och har diktat följande vackra vers, Fröken Marianne Roth, hälften stängel, hälften klot …

Krikortz har ju lämnat Berga och flickorna Krikortz finns i Uppsala, vad är det nu för tanter Krikortz som Bertil skriver om?

Nils Adalrik till Maria, Uppsala den 14 juli 1892

… Marianne med sin riddare tågade ned till ångbåten på måndagen i regn och jag förmodar hon ej blef fri för regn på resan till Stockholm …

Nils Adalrik till Maria, Uppsala den 21 juli 1892

… Gustaf skaffade hem en butelj punsch, som han var med och hjelpte oss med. Han är alldeles öfvergifven af sorg efter Marianne och bara skyller på att Uppsala alltid varit så tråkigt, men nu värre än någonsin … Du har väl sett att Malla Enhörning stått brud och att Henrik Lindberg blifvit Vasariddare … Jag undrar om ni är på Lekeberga i dag på Johannadagen … Jag hoppas att det vackra vädret räcker ända ner till Nerike och synnerligast till Kiln och dig, så att du kan njuta riktigt af din dervaro …

Gustaf är den yngsta av de fyra föräldralösa Hagelstenakusinerna.

Nils Adalrik till Maria, Uppsala den 28 juli 1892

… Det var ledsamt att Marianne skulle genom sitt dåliga humör störa den angenäma tillställningen vid Bärsta. Roligt emellertid förnimma att I voren välkomna och att de hade lagat till så mycket rart för Er skull … Gustaf har haft bref från Marianne, hvaråt han var mycket glad, men ej var det möjligt locka ur honom huru hon trifdes vid Lekeberga. Men hon hade sagt att hon snart skall resa till Amerika …

Nils Adalrik till Sten, Uppsala den 28 juli 1892

… Från mor kan jag hälsa. Hon njuter af sin vistelse vid Kihln och hade häromdagen varit vid Bärsta på en fin middag hvaraf hon skulle haft mycket nöje om hon ej plågats af Mariannes misshumör, som var ihållande hela dagen. Ännu vet jag ej när Maria kommer hem, men det blir väl omkring den 13:de augusti …

Maria till Sten, Uppsala den 23 oktober 1892

… Farbror Anton har hållit auction på en del af sina möbler, men ännu har jag ej haft bref från Kil och således ej hört om han fått något för dem. Jag skall ha en piga nerifrån Knista och om ej förr torde jag få bref med henne …

Nils Adalrik till Sten, Uppsala den 23 oktober 1892

… Ja, du har väl kanske af någon af bröderna fått veta den stora nyheten att Marianne nu är förlofvad med sin gamla fästman Frithiof Liljefors, och att de skola gifta sig till våren. Hon är nu hemma vid Kiln till faster Stinas stora förargelse …

Sten till föräldrarna, Entritzsch den 31 oktober 1892

…Nog är det bra komiskt att Marianne gick stad och förlofvade sig med Liljefors igen, sedan hon gaf honom korgen i våras …

Den 8/11 1892 avled Nils Adalrik hastigt och oväntat, och jag tror under sömnen.

Nils till Sten, Uppsala den 14 november 1892

… Vi hade önskat att någon af mostrarna skulle kommit hem, men på deras bref låter det tvetydigt …

Alrik till Sten, Uppsala den 15 november 1892

… Vi hafva bett henne att hon skall försöka att få någon af mostrarna upp hit åtminstone under första månaden, men ännu hafva vi ej lyckats få henne att gå in derpå, ty hon drar sig för kostnaden. Emellertid hafva vi ej ännu misströstat derom, ty mostrarna hafva sjelfva skrifvit och erbjudit sig komma … Mostrarna vilja att hon skall komma ner o bosätta sig vid Kil, men hon tycker allt hon kommer så långt bort ifrån oss alla, och för öfrigt blir stillsamt der …

Stina till Maria, Kil den 16 Dec 1892

Kära Syster Maria!
Hjertligt tack för dina bref – som vanligt äro vi tröga att skrifva – man har så brodtom jemt – Vi skicka litet, det är tomt att ej ha några trallor – men det dröjer för länge att vänta på – Nu går ett bud till Örebro, och då var bäst passa sig – De äkta kopparna är från Lekeberga – och du får dem till present af Hanna Hellman. Hon hade köpt dem, men höll ej särdeles på dem då de ej voro ”antika” – Nu hörde hon att vi önskade något åt dig, och då ville hon ändtligen lemna dessa. Du kan godt taga emot dem, de blefvo ej så dyra – och hon tyckte det var roligt få lemna dem. Vill du skrifva och tacka så tror jag det tages väl, adressen är väl bara Gnesta kan jag tro. Nu skall du ej taga upp de der kopparna i bouppteckningen – de hafva tillkommit sedan. Den som kunde få vara och hjelpa dig, jag har gått igenom det der två gånger nu, och har väl någon erfarenhet. Krikortz äro också vana. Sofi ville gerna resa, men få se om vi få något att resa på. Jag har måst låna mig penningar för att få åt folket till Jul, det är bekymmer jemt.

Vi undra så mycket hur du kommer att ställa för dig sedan – Om du slutar i Upsala så kunde du ju bo här – vi finge nog rum – och arbeta det kan du göra hvar du är – Gossarna kunde resa hit då de hade tid – Bättre vore det vid Lekeberga om bara Anton vore litet trefligare – det skulle väl passa så bra – alla menniskor här tala derom. Pastor Dahlstedt känner Eder, och han tänkte straxt derpå. – Vi skola väl hoppas att Marianne gifter sig i vår, och då kunde vi väl få lugn här. Marianne skulle resa till Gnesta till Jul, men har nu ändrat sig och reser ej förr än efter – måtte allt väl gå, och de blifva gifta. Fästmannen var här för ett par vickor sedan, inte är det någon rolig karl, tyst, stor och trög. Måtte ej något raseri komma på henne, ty då frågar hon ej efter hvad hon säger, och kunde stöta honom ohjelpligt. Hon var så pass ursinnig här för några dagar sedan att vi ej visste huru vi skulle stå ut – Vreden bröt värst ut mot Anna Holm, och vi fingo vakta dem i 3 dagar som de ej kunde vara i samma rum. Marianne är då komplett galen, och så odräglig att det ej är värt tala om en gång – ja du känner nog till det. Ingen som ej haft henne kan veta hurudan hon är – Vi få hem John till Jul – det blir roligt bara inte den andra vore så avundsjuk – Det låter som John hade nytta af sin Karlskogasejour – få se hvad han sedan skall göra.

Du får väl hem Alrik och Bertil i Jul – det blir nog tomt för Eder ändå, och underligt nu första Julen. Så mycket har förändrats för oss på ett år – Förra Julen voro vi vid Lekeberga. Johanna var svag, men ändå uppe och med i salen. Nu är der tyst och tomt. Anton och Höög gå der ensamma. Anton vill ej komma hit, och vill ej ha oss alla dit, så vi få vara hvar för sig – Han ville visst att någon af oss skulle resa dit, men det låtsa vi ej förstå – Vår ungdom stannar helst hemma och få vara fria och ogenerade. Vi skicka en bok som tillhör Hilma Westerlund, skulle skrifva till henne men får göra det sedan. Kan du på något vis få boken till fästmannen, så hon finge den vore mycket roligt. Jag skickar också ett litet paket till fru Holm, julklapp från Anna. Det är mycket svårt numera att få henne att arbeta – modern har skickat med saker som Anna skulle sy åt oss, och det vållar oss otroligt besvär, hon blir så bråkig och odräglig – Nu ha vi en sömmerska som håller på att sy åt henne till Jul – ny svart klänning – Jag måste sy färdigt julklapparna nu i afton och har så mycket annat också – Flickorna skulle stryka gardiner – Hinner ej mer – Förlåt mitt slarf. Många hjertliga helsningar från oss till dig och gossarna – Måtte du få vara frisk och ni få en så god Jul ni kunna i sorgen önskar
Syster Stina

Stina Roths annotationsalmanacka från 1893

Det var inte lätt att göra utdrag ur den. Allt kändes lika angeläget att bevara för framtiden. Men jag nöjer mig med att ange månad istället för varje datum.

Januari: Skjutsades jag af gossarna med skridskor och kalk till Brotorp på f.m. Där dracks champagne och åts bakelser. Rustade med band m.m. till begrafningen dagen derpå. Sofi och jag på Agda Waetters begrafning i Wintrosa. Vi åkte på ån hela vägen. Voro vi bjudna till Brotorp, vi gingo dit på ån. 2 sadelmakare och 2 arbetsgubbar och verksamhet på alla händer. Sofi borta på egen hand till Kvistbro bönhus. Anton här till middag, vi hade färsk lake, den var god.

Februari: Började sälja kalk till Granbergsdalens m.fl. Jag och Marianne till Riseberga på en stund. Drucko kaffe och pratade om kalk. Marianne till Knista med ull som lemnades till färgaren för att spinna och färga till sofföfverdrag. Granbergsdal här efter en kalkfora igen. Vi gingo ner till Brotorp för att höra litet från den yttre världen. Det var förskräckligt mycket snö att komma ned till ån. Man fick arbeta sig varm i 20 gr köld. Anna och jag till Lekeberga, arbetade oss genom snö och köld. John kom hem från Karlskoga på kvällen, gick på sparkstötting. Gick från Karlskoga klockan ½ 2 och var här ½ 7. Det var sarvigt på vägen så det gick ej fort. Reste John, Marianne skjutsade honom till ofvan Lekhyttan. Kom Mariannes fästman. Musikfest för de nödlidande i Norrland. Sofi och pigorna der. Vi arbetade någorlunda som vanligt, de förlofvade voro för sig sjelfva, vilket de troligen helst voro.

John gick i Karlskoga praktiska skola.

Mars: Förgylde böcker, fick sedan hufvudvärk som var ovanligt svår och långsam. En och annan vårfogel börjar kvittra då solen skiner. Stark sydvästlig storm, föret nästan slut på landsvägarna, Marianne kom hem med Sanna-skjuts i mörker och storm. Vi satte upp täcke åt Marianne. Tant Beata från Kvistbro kom på morgonen för att sticka på täcket. Fru Ekström kom på e.m. Kom Olle Hofberg på påsklof, bakning och stök. Kom John hem fram på afton. Ungdommen Pettersson från Gysta här. Olle hade bössa med och det smälldes värre.

April: Reste John till Hasselfors. Hade mycket bestyr och oro för en bok som John glömde kvar. Kom slutligen en Karlskoga-elev och tog den med sig. Arbetade på täcket. Kom Marianne hem från Gnesta, tog häst i Wretstorp. Flickorna Friman kommo båda två och spelade. Sofi och jag till Lekeberga och hemtade kött som vi köpt. Direktör Andersson och herr Schmidt här för att stämma pianot. Speltes fiol och mycket piano. Marianne gick till Karlskoga.

Varje dag är någon eller några på Kil och får pianolektioner.

Maj: Jag reste till Karlskoga för att vara med på afslutning i Praktiska skolan, samt hemta John. Reste hem på natten. Var hemma ½ 2. Rätt trefligt. Byggmästar Hamlin från Örebro kom hit för att hjelpa oss snygga opp till bröllopet. Började laga taket till vårt rum. Jag till Östabacken för att råka sömmerska och skräddare. Stökigt inomhus för reparationernas skull. Började stöka igen och flyttade ur rum och i rum, varmt och vackert väder, började grönska oaktadt torkan. Kom Anna Öster för att sy, byktes åt Marianne, mycket stök, göken börjar gala. Björkarna börja slå ut. Vi reste till Örebro, Marianne och jag, vi hade Kröflahästen och det gick fort och bra, jag lånte pengar på Folkbanken. Vi eldade på fallet, det var vackert och lugnt, speltes dragspel för elden. Reparationer och bråk alla dagar. Kom Bertil Drakenberg, John hemtade honom i Knista. Jag reste till Örebro med Anna Hahn, hennes mor mötte. Handlade på torget i staden. Sprang hela dagen och reste ut i regnväder och åska. Amanda Sjöberg följde med ut. Vi hade 2 vagnar. John körde den ena med packningen. Stor och allmän brådska. Brudgummen, hans mor, en herr Törnblom samt Alrik Drakenberg kommo från Wretstorp. Anton, Magnus och Gertrud Bergman här på kvälln, rätt trefligt och språksamt tack vare ungherrarna, mycket vackert väder.

26/5 Mariannes bröllop med bryggar Frithiof Liljefors. Kyrkvigsel och afton tillbragt här på Kil. En särdeles lycklig och glädjande tilldragelse och väl värd att tacka Gud för. Sedan alla rest och kommit till ro började det dagas – vi voro glada och tacksamma att dagen var förbi.

Bertil Drakenbergs brev om bröllopet

Kära Mamma!
Tack så rysligt mycket för grattulation och ylletröjorna, de äro rysligt sköna att ha för de äro inte så varma som de andra. Ja, nu har jag varit på Mariannes bröllop och det är riktigt tråkigt att vara hemma igen, men det får väl ge med sig. Det var så skönt att vara på landet så att det kan mamma alldrig tro. Nu är det väl bäst att börja från bör jan och gå till slutet. Jag reste härifrån kl. 8 förm. och var i Örebro kl 3 på middagen, det var rysligt treflig väg mellan Stockholm och Tillberga. När jag kom till Örebro uppsökte jag Hofstenarna för att få sätta in min kapsäck hos dem. Och när jag kommer dit skall der blifva stor middag för Hjälmarsbergarna som voro inne allesammans till och med Augusta för första gången på nya stället. Der voro först alla Hofstenarna själfva jemte farbror Carl Johan, Benkt, Stina och Janne. Det var tant Mathilda som bjöd på middag och det var en finare sådan. Först buljong med sparris så jös garnerad med kräftstjärtar och schampinjonsås, grisstek och tunga med färsk gurka, till sist syltade plommon och krikon och maränger, två sorters vin, scherry, portvin. Efter middagen kaffe, sedan gingo vi ungdommar ut och gick och jag gick ned till posten för att höra när posten skulle gå dan derpå, den gick kl. ½ 9. När vi kommo tillbaks igen fingo vi punsch och apelsiner. Lilly och Mathilda spelte litet acateremeng hvarpå vi fingo supén bestående mest af öfverlefvor från middagen och straxt derpå bröto Hjälmarsbergarna upp och jag följde med ända till Almby kyrka, der jag vände tillbaks till staden, ty jag låg i farbrors rum. Klockan ½ 8 var jag vid posten och fick gå der och vänta 1 1/4 timme innan jag kom iväg, jag var ensam som skulle med, så det gick mycket bra. Han åkte en väg som jag aldrig åkt, förbi Carlslund, Gräfve och Tysslinge kyrkor. Vid Lanna fick jag byta om skjuts, den var värre att komma med, för vi voro tre stycken som skulle till Knista. John var och mötte med Pontus. När jag kom till Kil var klockan 3 och då var det riktigt skönt att få lite mat isynnerhet som jag inte ätit något förut på dan. På afton kom tant Sillén med en herr Holmlin, kusin till tant Bettys man, han är byggmästare och skall komma till Kil i sommar för att bygga till ett rum åt kökssidan som skall blifva sal och en korridor till köket samt bygga om verandan. Han arbetar själf med. På tisdag morgon kom moster Stina upp och väckte mig kl. 5 och så arbetade jag hela dagarna ända till fredag middag till ungefär 2 timmar före vigsel. Då var allt färdigt och i ordning. Det var en hörnsoffa i salen som var gjord af den der lilla soffan i förmaket och en ny del, den var mesta arbetet på, och så den der gamla som moster köpte vid auktionen på Berga med ett draperi på baksidan, derför att den stod snett ut på golfvet, ett draperi öfver pianot af den der röda biten med tofsarna, och så en hoper gardiner. Vi åto en tidig frukostmiddag. Sedan skildes var och en åt för att kläda sig. John och jag gjorde oss inte så brått utan vi gingo ned till ån och hemtade oss tvättvatten. Jag har alldeles glömt att tala om att de har rett in vinden ofvanpå, spänt väf på väggar och tak. Möbler voro, ett bord framför fönstret, på hvar sida om det ett par stolar, och så sängarna, det var riktigt bra. Kl. 3/4 på 4 reste vi till kyrkan. Bruden mycket upprörd reste i första vangen med svärmodern och Amanda S., i nästa vagn alla mostrarna, och jag på kuskbocken. Så kom John som körde för fästmannen och hans goda vän, John såg riktigt olycklig ut. I och utanför kyrkan var det alldeles tjockt med folk. Kyrkoherde Ekström vigde dem och gratulerade dem å allas vägnar så att ingen gick fram och grattulerade i kyrkan. Marianne var mycket upprörd, men svarade högt och tydligt, hon var vid ett utmärkt humör. Hon var utmärkt vacker i sin gulhvita dräkt, hennes blombukett bara rosor och penséer, med långa hvita band. Vi fingo sitta mycket länge och vänta utanför innan alla hann blifva i ordning, men så voro vi också trätton vagnar i en lång rad. Två stora brudgranar voro resta i början af skogen och två vid grindarna vid Kil. Under det vi voro i kyrkan hade en af dem blåst omkull och en drängdrummel hade passat på att hugga toppen af den. Men lyckligtvis fanns en i beredskap som snart blef rest. Alrik och Bergman hade rest före och stodo på verandan och togo emot oss. Agnes Larsson var värdinna. När alla voro i ordning och införda i förmaket bjöds på kaffe med dopp, ej mindre än 12 olika sorter. Spritskransar, pepparkakor, mjuka pepparkakor, långa och runda skorpor, en stor saffransbulle, sockerkaka med sylt emellan, judebrön och små hårda kringlor, mera kommer jag ej ihåg.

Deltagare i Mariannes bröllop: Pastor Ekström med fru och en svägerska 3, Pastor Vatz med fru och en doter 3, herr Larsson med fru och en doter värdinna 3, fru Bergman med son värd och doter 3, herr Vetter med doter, stel som vanligt 2, Fru Sillén men inte fröken A. Laurenius 1, 2 fröknar Pettersson, 2 fröknar Lindström från Qvistbro, farbror Anton, herr Schmidt, herr Törneblad, fröken Eriksson från Östa, fröken Sjöberg, herr Gustafsson från Hidinge, fru Liljefors, nära nog glömd, 8 stycken hemmavarande med brudfolket = 35.

Ja, jag får det bara till 34 jag, och jag saknar mamsell Åkerblom i uppräkningen. Törnblom? Törnqvist? Törneblad? vad heter karl’n egentligen? De enda jag känner av allesammans är fröknarna Pettersson på Gysta samt de 8 hemmavarande. Morfar John och hans kusin Bertil är båda födda 1875 och har nu blivit 18 år. Bertil jobbade med möbler i hela sitt liv och var en mycket duktig tapetserare. Han jobbade i många år på Myrstedt & Sterns AB i Stockholm, men sina sista år på NK. Bertil blev bara 51 år gammal.

Fortfarande maj i Stinas almanacka

Skickade efter Ebba till middagen. Hon var stött att hon ej var bjuden till bröllopet, så det var ej roligt. Regn och kallt, Ebba kunde ej resa, började dock tina upp något, fortfarande packning av lånta saker. Reste Ebba, regn och rusk, började med begrafningskransar igen. Arbetade och åto vårt bröd i stillhet utom att vi rodde till Brotorp på afton för att byta gafflar.

Juni: Gick till Sanna och telefonerade. Vi voro till Riseberga på visit. De voro stötta liksom Ebba, så det var föga trefligt. Rodde till Brotorp på morgonen och åkte med deras skjuts till staden. Vi badade första gången, ej alls kallt. John gick till Winteråsa och mötte Olle Hofberg som skall komma hit. John och Olle till Gysta. Anna och jag ensamma hemma. En mycket vacker dag. Syrenerna blommar och allt är friskt och grönt. Byggmästar Holmlin kom och vi började gräfva på grunden till bygget utanför salsfönstret, byktes, stök och bråk, mycket folk i maten, dels för byggnad, dels för byk. Sprängdes och kilades och kördes sten från fallet och grufvan, varmt och arbetsamt. Stort möte vid Brotorp, Sofi strängt sysselsatt, Frimans reste hit och roddes till Brotorp. Anton och herrarna Nordenmalm yngre här på kaffe. Jag reste till Örebro för att hemta syster Maria Drakenberg och Agnes Kruze som kommo med båt. Olle var med till staden. Midsommarafton. Agnes, John och jag rodde och gick till Lekeberga på afton för att se på majstång. Bjudna till Brotorp, der voro Lewerths från Örebro samt ungdom från Knista. En helt kort hoppdans på vinden. Sofi ute på äfventyr. Maria, Anna och Agnes gingo till kyrkan.

Det står så gott som varje dag att de badade i ån.

Juli: Ebba Sköldberg här, hon hemtades som vanligt, men det ovanliga hände att de körde omkull i Magriabacken, lyckligtvis skadades ingen, skacklarna gingo sönder på vagnen. Reste Ebba på afton. Maria och jag reste till Kyrkvallen och tingade en slåttermaskin. Hemtades slåttermaskinen. Sattes maskinen upp och börjades slåtter dermed. Lagade i ordning 2 kransband. Hade haft brådtom alla dagar med kort till namnsdagarna o.s.v. Pojkarna började meta kräftor. Fingo veta att Drakenberg på Hjelmarsberg dött på lördagen den 29.

Kyrkvallen dit de åker litet då och då var en affär ett par hundra meter från Kvistbro kyrka.

Augusti: Maria reste, John o jag voro med till Örebro. Jag följde med till Almby kyrka på öfverstelöjtnant Drakenbergs begrafning. Der var stor ståt och mycket folk. Till Kyrkvallen och sedan Kvistbro prestgård för att söka tandläkaren, började skära råg. Till Edsbergs prestgård med böcker som vi haft till arbete. Hade mycket brådtom med sorgkransar och band. Tog upp dörren till sal’n från nya rummet. Tryckte kort på f.m. 2 herrar Staaf här straxt på e.m. De voro födda här och skulle bese stället. Fru Elin Hedengren och Anna Wetter här på kaffe. Hemtades jag vid Wärnsta. Vackert månsken på hemvägen. Det var min födelsedag, jag fyllde 50 år. Stök och bråk hela dagen med hushåll och syltning. Hela verandan revs ned så allt måste flyttas. Skars hafre hela dagen, pigorna voro ute och togo upp.

Så gott som varje dag har de någon på kaffe eller mat, eller är själva hos någon på kaffe eller mat.

September: Försummat att skrifva i almanackan, rätt dumt och slarfvigt, vet ej vad vi hade för oss hela vickan, men varmt var det alla dagar. Massagefröken här, hon slutade nu och fick sin betalning, allt för hög i vårt tycke. Nu är dörrar från öfre farstun till balkongen, mycket trefligt och ändamålsenligt. Verandan temligen färdig men utan golf och granlåter. Bjudna till Brotorp på Ebba Sköldberg. Vi rodde hem vid lyktsken, det var roligt. Mycket arbete med böcker åt pastor Kihlstedt i Kräklinge. Till Örebro, John var med, han reste till Gnesta. Mycket brådtom med förgyllning af böcker som skall vara färdiga till marken. Arbetade till sena kvällen. Delade ut penningar till marken. Sanna-marken, vackert väder, mycket folk, vi köpte några småsaker. Hade inget fremmande här utan arbetade med böckerna hela e.m. Sofi och John till Kräklinge med böckerna. Folk hela dagen, såldes rätt mycket kalk.

Oktober: Lades trappan framför verandan, det blef en trefnad. Börjades med grund till gången mellan byggnaderna. Allt arbete försenas af regn. Ån stiger öfver holmarna. Bråk med murning och sotning i spislar och kakelugnar, dam och smuts öfverallt. Sjuk hela dagen och nätterna med. Lades ut grund till gången till köket. Kumlin red hit till John. Fru och Helena Kjellman här på kaffe. Tvättades potatis i vackert väder. Refs potatis i vackert väder. Mycket vackert väder, Sofi hade fest vid bönhuset. Refektoriet vigdes in och gången till köket kunde trafikeras. Började äta i refektoriet. Vackert väder, tvättade innanfönster. Funno det bekvämt och trefligt med nya matsalen, längta bara att den skall blifva färdig. Satte in fönster i stora byggningen. Gjorde räkning med pigorna. Flyttade ned gamla linneskåpet från handkammaren, det hade stått der i 30 år, allt sedan vi kommo hit. Det var rätt besvärligt, måste tagas ut öfver verandataket. Mycket dam och skräp att taga reda på. John reste till Hasselfors och sedan Karlskoga.

November: Helena Kjellman spelade. Snickar Larsson här så det var ett spring hit och dit. Fönsterbågen till verandan hade kommit dagen förut och vi skulle prova in den. Kom snickar Bergsten och började brädslå i verandan, den ser fin och treflig ut. Jag tryckte 1500 valsedlar till riksdagsmansval. Ett drygt arbete. Slutade verandan på f.m. Gjorde sedan dörren mellan refektoriet och lilla handkammaren. I all stillhet. Tänkte på fordna lustra Elisabethdagar. Sålde en gris för 60 kr. Stäldes i ordning till slagt. Slagtedag. Jag sysslade med kransband och hade tandvärk. Kransband hela dagen. Slagten slut. Alla banden färdiga.

December: Sofi hade traktering i fattigstugan. Kaffe här för några följeslagare. Började med skurning till jul. Börjades bakningen. Skickades en låda till Maria och ett paket till Marianne. Rätt besvärligt att få packadt och i ordning. Hade vi bud till staden med ved åt byggmästar Holmlin, svår resa, dåligt väglag. Kom Olle Hofberg och senare John hem. Gossarna ute på ströftåg. Skurades silfver och stakar på kvällen. Julafton, Anton kom till middag, vackert mildt väder och solsken. Vi hade några julklappar. Fingo det stora teköket af Olle samt en taklampa af Marianne. Brådska att trycka kort. Gossarna till Kumlin i Granhammar. Gossarna till Knista på f.m. Ivar Pettersson här på kväll. Årets sista dag, gossarna till Brotorp, vi ensamma och stillhet slutade året, skref många bref, tack och farväl.

1894 den 4 augusti firades slägtmöte på Kil på inbjudan af Fröknarna Anna, Sofie o Stina Roth. Närvarande voro följande:

Doktor Magnus Roth
Doktorinnan fru Fanny Roth född Uhr
Frideborg Roth
Elisif Roth
Ansgar Roth
John Roth
Fru Maria Drakenberg född Roth
Nils Drakenberg
Alrik Drakenberg
Sten Drakenberg
Bertil Drakenberg
Brukspatron P.A. Hinnerson
Kyrkoherden Axel Waetter
Alfhild Waetter
Fru Emma Sillén född Norström

Axel Waetter var gift med tanternas kusin Agda, född Tranberg, som dog 30 december 1892, endast 50 år gammal. De hade en son som dog när han var sju år. Nu har Axel bara kvar sin snart 22-åriga dotter. Familjen har bott i USA, i Örebro där Axel var fångpredikant och komminister, i Eskilstuna och nu senast i Vintrosa.

Efter Tysklandsvistelsen var Sten 1894–1896 på Experimentalfältet, Kungliga Lantbruksakademiens experiment- och försöksverksamhet, på Norra Djurgården i Stockholm.

Maria till Alrik, Uppsala den 28 april 1895

… Af systrarna hör jag att det nu är bestämt att John skall försöka sig på sjön och göra en tur till Amsterdam, han skall gå som kajutvakt, få se hur det kan komma att gå, han tycks då ej ha några anlag för uppassning, men kanske när han är tvungen, att det kan gå för sig …

Fortsätt till nästa del, 1896–1911
Till bokens start