Livets träd

Oljemålning – triptyk – av
STIG BORGLIND
i Församlingshemmet, Lindesberg

Trädgårdsgatan i Lindesberg är fortfarande en idyll. Där finns lummiga trädgårdar, och intill Församlingshemmet står Kristinaeken sedan mer än 300 år – stor och kraftfull. Församlingshemmet byggdes i början av trettiotalet och invigdes 17 december 1933. Totalt gick byggnaden till 77390:-, och byggmästare var Emil Vedholm från Fornaboda. Biskop Billing förrättade invigningen – men hade inte möjlighet att då inviga den oljemålning, som den här uppsatsen skall handla om – Livets Träd av Stig Borglind – ty den var då ännu inte på plats.

I protokoll av 30 mars 1933 i Kyrkofullmäktige meddelades, att GERDA BLOMBERG, Kullen, Lindesberg, lovat ”bekosta en konstnärlig dekorering av fondväggen i stora salen i Församlingshemmet. Motivet till konstverket utgöres av ’livets träd’. På båda sidor om detta träd finns olika symboler, så t ex syns ett gammalt grekiskt tempel och i skissens högra kant det himmelska Jerusalem, duvor mm. Det är konstnären Stig Borglind som i stora drag framställt ifrågavarande motiv. Målningsarbetet skall utföras på duk och inramas av tre fält och varje fält avdelas medelst lister. Styrelsen mottager med stor tacksamhet den erbjudna gåvan och beslöt att till Gerda Blomberg uttala ett varmt och vördsamt tack för det storslagna erbjudandet”.

Bakgrunden till att just Stig Borglind kom att få uppdraget var den, att Gerda Blomberg och Stig Borglinds mor var syskon, födda Smitt, och helt naturligt på grund av att Stig Borglind redan skaffat sig ett mycket gott renommé som grafiker. Han hade vid besök i Lindesberg 1924–1926 gjort fem synnerligen vackra grafiska bilder, bl a med motiv från Brogården, bryggeriet och Dalkarlshyttan. Det finns i bilderna från Brogården och bryggeriet en innerlighet och känsla för miljön och dess värde som gjort dessa bilder kända och synnerligen uppskattade bland dem som förstår att uppskatta grafik när den är som bäst.

Att Gerda Blomberg, som var en dam med väl utvecklad förmåga att förstå och uppskatta konstnärliga kvaliteter, gav sin släkting Stig Borglind det här uppdraget skall vi således vara henne mycket tacksamma för. Ja, svensk konsthistoria skall vara tacksam, ty Livets Träd är den enda väsentliga målning som finns utanför släkten, och helt säkert var det endast Gerda Blomberg som kunde förmå konstnären att ställa upp för ett så krävande arbete, speciellt som han var det lilla formatets mästare och här skulle möta problem som han tidigare inte arbetat med.

Livets Träd var säkert enda tänkbara motivet för Borglind. Om Rembrandt är känd som ”ljusets konstnär”, likaväl är Stig Borglind den som bättre än de flesta i Sverige skildrat det svenska landskapet och då särskilt träden. Han hade däremot synnerligen svårt för figurer – människor. En lustig händelse är det att den grafiska bilden ”Brogården i Lindesberg” också har en figur med, en badande kvinna. Eljest är det ytterst sparsamt med mänskligt liv i bilderna. Konstnärskollegan Arnberg hjälpte honom med målningen och figuren på denna.

Den stora salen i Församlingshemmet har efter en renovering, ledd av Jerk Alton för något år sedan, fått blått tak, som skall ge oss intryck av himmel. Rummet är inte speciellt vackert, och helt klart är att utan Stig Borglinds målning skulle det vara erbarmligt tråkigt. Nu lyfter hans målning rummet upp till höjderna. Jag har under min konfirmationsläsning suttit många timmar och beundrat målningen. Vad man på protokollprosa sagt om den är en faktisk beskrivning, som stämmer väl överens med vad det handlar om. Protokollföraren var kyrkoherden i församlingen Valter Westling. Han har också i Bergslagsposten skrivit om målningen, och det kan vara av intresse att läsa vad han har för uppfattning, varför ett referat, som återgivits i ”Mitt i Byn”, nr 3, årgång 2, följer:

Livets träd är den dominerande bilden i tavlans mittparti. Biblisk natursymbolik har f ö i rikt mått givit konstnären tankar och idéer som i en växlande mångfald möter blicken och talar till den som rätt kan lyssna. Målningen är eljest inte lättillgänglig. Men det förhållandet ökar blott ännu mera intresset för den och fängslar på ett säreget sätt betraktaren. Den gömmer i sig icke så litet av mystik, kontemplation och tankedjup, liksom den även konstnärligt sett har ett ovanligt djup, som hjälper att föra tankarna bort från det nära liggande och leda den uppåt och inåt.

Motivvalet är i viss mening ovanligt, särskilt om man tänker på den plats för vilken den avsetts. I dylika fall är man mera van vid bilder till de bibliska berättelserna. Men denna målning är snarare ett försynt och stilla tal. Man liksom känner inför den att konstnären velat säga något. Och han har i hög grad lyckats därmed. Den dräkt, vari han klätt sina tankar är sådan, att den tvingar till begrundande. Den skall avlyssnas, genomtänkas, betraktas. Och skulle det inte lyckas en och var att så tyda den, kan den också stilla och vackert tiga och ändå skänka omedelbar ro och andakt i sinnet. Eller också öppna för känslor som vardagen ofta låser in och stänger till om, men vilka skapar högtid, när de får komma fram.

Min uppfattning avviker rätt så mycket från Westlings. När Westling säger, att målningen inte är lättillgänglig, förstår jag inte vad han menar. Det är ju just det den är. Nåja, de som fått teologisk utbildning är väl hemmastadda i den religiösa symboliken och kan utläsa mycket av den kyrkliga konst som är den vanliga. Nu är det dock ett faktum att allt färre – även teologer – vet något om symbolspråket, och därför känns det riktigt, att vi här fått en målning som talar till oss ALLA. Stig Borglind var mycket intresserad av Grekland och antiken och har gjort många bilder med grekiska motiv. Av den anledningen är det nog inte så underligt att han tagit med en del av den arkitektur han beundrade så mycket. De många hyllningar till svensk natur som Stig Borglind står för och där Dalarna helt naturligt låg honom varmast om hjärtat har, vad gäller ljuset som bryter ner över trädet, många paralleller. Det vardagliga med sådd och skörd finns med i många av hans bilder och här i Livets Träd har han fångat en fåraherde i vila med fåren rofyllt liggande runt om sig. Tempelruinerna med sina ovanligt höga och smala kolonner har dock sin förebild från Afrika, där Stig Borglind också var på studieresa. Bilden är en hyllning till skaparens verk – det som representeras av naturen och det som de människor han skapat kan åstadkomma, när de rätta förutsättningarna finns. Vad den gyllene staden Jerusalem står för, vet väl alla. Det ljus som tränger ner genom trädet ger en tredimensionalitet och ett liv åt bilden som visar Borglinds mästerskap. Carl Larsson fick se ett av Borglinds förstlingsverk och sade då, att han förlänade träden en religiös stämning! En textremsa med orden ”Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer, en blomma doftar och ett ax sig böjer” är nog en sammanfattning av hela Stig Borglinds skapande. Bättre än någon annan jag läst. Ovanför texten finns en blomstergirlang, där många av Bergslagens blommor finns och där några av markens kryp också gömmer sig. Stig Borglind hade i ungdomen tänkt sig bli biolog men konstintresset tog överhanden – men livet igenom stod han naturen nära och trängde djupt in i dess väsen.

Att konstnären hade svårt för människor och djur kan man nog ana/förstå om man tittar noga, ty vid fåraherden låg en hund som målats över – den blev inte bra

Målningen är i behov av en rejäl rengöring. Det vore väl en bra idé att någon ordnade med en gåva, så att konstverket fick framstå i all den prakt som det kan förmå … En uppgift för Konstföreningen måhända. Eller kulturnämnden? Eller kyrkan?

Stig Borglind hade i bör jan av trettiotalet – som de flesta andra – det mycket besvärligt med ekonomien. Han var även osäker på om hans konst skulle komma att uppskattas och ge honom möjlighet till en dräglig existens. Carl Larsson, som han beundrade, hade vid samtal med Stig Borglind varnat för konstnärskallet – det var ju så att även han hade det mycket bekymmersamt med ekonomien, trots ära och berömmelse. Nu var Carl Larsson en ”slarver” med pengar, och det kan man inte beskylla Stig Borglind för att ha varit … Gerda Blombergs insats var således dubbelt betydelsefull. I en besvärlig tid fick Stig Borglind ett uppdrag som var hedersamt, och den ekonomiska ersättningen gav säkert råg i ryggen. Helt säkert är, att Stig Borglind efter 1934 kom att allt mera uppmärksammas och framstod i slutet på 30-talet som en av de ledande grafikerna i Sverige tillsammans med flera andra dalkarlar – som sedermera benämns Falugrafikerna –Axel Fridell, Hans Johansson Norsbo, Bertil Bull-Hedlund och Helge Zandén.

Gerda Blomberg har glatt oss lindesbergare på flera andra sätt än genom den storstilade gåvan i Församlingshemmet. På Bergskyrkogården, där hon ligger begravd, finns över hennes grav en skulptur av Carl Milles, vilket säkert inte många känner till. De mycket vackra fönster som vår kyrka har, är till stor del en gåva från Gerda Blomberg.

Det är av kolossalt stort värde för ett samhälle – en bygd – om en konstnär är verksam där. En konstnär, som kan identifiera sig med folk och miljö. Ett samhälle, där det sedan finns mecenater som kan ge möjlighet till kraftsamlingar som Livets Träd, kan också känna sig lyckligt. Samhällets ansvar är stort i dag, när det inte längre finns plats för sådana som Gerda Blomberg. Ja, det är väl inte endast en fråga om plats – det är nog också en fråga om livsstil. Ett samhälle som i allt högre grad satsar på slit och släng och sätter konst och kultur längst ner i behovssammanhanget har det och får det som det förtjänar, vilket inte hindrar att de som tänker annorlunda känner sorg och vemod över utvecklingen. Lindesberg är Stig Borglind och Gerda Blomberg stort tack skyldigt.

Jarl Blixt

P.S. Målningen är nu flyttad till nya Församlingshemmet intill kyrkan – med fin placering. Triptyken blev rengjord och det bekostades av Gerda Ridderström.


[Johan Blixt] [Konst]
17 oktober 2015 / Johan Blixt / johan@jblixt.se