Till bokens start

Maria till Johanna, Hesselby före den 15 januari 1865

Min käraste syster!
Tack för Ditt bref med beskrifning på huru Ni tillbringar Er dag. Rätt trefligt i mitt tycke. Det är blott så ledsamt att Janne skall vara sjuk, jag vet att han är kinkig då, och dessutom är det ju tråkigt då man vet att en annan lider och derigenom blir nedstämd och sorgsen. Det är väl af nöden att han håller en sträng diet då hans mage är så dålig. Till sirapen han trakterar sig med skulle han hvar morgon taga en thesked rifven rabarber, det skall vara så bra för envis förstoppning. Jag har just skickat efter sådant för att experimentera med Lovisa som har samma fel och till stor del derföre aldrig är annat än sjuk. Jag längtar så efter våren och gläder mig åt då ni skall komma. Du bereder väl Anna på att det är så dåligt tapetserat och ser rigtigt förfallet ut, så att hon ej alltför mycket blir frapperad då hon kommer hit. Vi kommo som du af mammas bref ser, hem från Hellby måndagsqväll. Tisdags förmiddag var Ehrensvärds här och bjöd oss dit på afton och vi reste. I går onsdagen var Augusta här hela förmiddagen och Agnes skjutsade henne hem på middagen. Det är nu så fasligt väl emellan Augusta och Agnes. Hon står så i gunsten och det är till och med fråga om att Maria Bäckgren skall komma till Harbonäs och betala för sig. Men min enskilda öfvertygelse är den att det aldrig kommer att bära sig. Men som jag en gång sagt, det bryr jag mig ej mer om huru de ställa i den saken. I dag är det Julias namnsdag och jag skall be Nils att Agnes får resa öfver en stund. Hon har på förmiddagen sytt en hvit halsduk med spetsar omkring åt henne. Jag skulle också vilja ha litet linnesömnad för Agnes räkning. Det är svårt att ha arbete åt henne. Om qvällarna virkar jag spetsar, breda mellanspetsar, som jag tänker få 50 eller 60 öre aln för. Det skall bli skönt få litet penningar, men jag tror de komma att gå åt till bomullsgarn som sedan skall bli klädning af. Nils gladde mig med att han på en auktion vid Qvarsta köpte kartun till en klädning, och det i sällskap med Kastengren som har tyget om hand. Men när jag frågar frun efter det så är det blott nettelduk och det passar sig ej att ha i hvardagslag, ljust och rätt vackert är det. Jag har nu två så vackra hyasinter som lucktar utmärkt skönt, flera lackvioler och en törnros. Lovisa har skrifvit till sina föräldrar, och jag vill be er afsända brefvet med något bud. Det är ledsamt att Edert yttre rum skall vara så kallt, här är det rätt bra, visst ingen öfverdrifven värme men så eldar vi ej heller mer än två gånger om dagen och det med granved som sprakar till den grad att sedan Anna tänt brasan är det nästan omöjligt att få någon ro. Jag är nyfiken att få höra om Er matta blir vacker, jag tror det gula garnet färgades medan jag var hemma. Nej nu ger jag mig ej längre ro, hellsa alla och skrif snart, hur är det nu med syster Sofies tänder, ursäkta slarfvet. Syster Maria.

Anna-Lisa till Maria, Kil den 15 januari 1865

Min käraste Maria!
Allt godt på det nya året önska vi eder alla så hjertligt. Gud låte det kommande året bli för oss alla ett godt år, det nu framfarna har vist för oss varit ett godt år, vi ha haft hellsan och haft lycka och trefnad i allt. Ett serdeles rikt och fruktsamt år har det ock varit. Vi som ej kunna räkna på att få sälja något, har ej ont af de låga spanmålspriserna, utan tvärtom är det just för oss fördelagtigt. Men jag undrar mycket huru det förhåller sig med er, ni ha väl svårt att få sälja något som ligger så långt ur vägen. Lagårdsprodukter har varit ett serdeles högt pris på här nere, men vi ha Gudskelof ej behöft köpa något ännu. Vi hade i går afton främmande af Ödmans ifrån Gysta. De äro alltid så vänliga och artiga emot oss, så vi bjödo dem hit för att få språka med Janne. Hvad tycker du att det är hans fulla allvar att lemna Gysta i vår och resa till Amerika, det står ej till att öfvertala honom. Han har redan varit vid Brotorp och sagt upp sitt goda arende, som han hade 4 år qvar på ännu. Han har under de 6 år han varit vid Gysta samlat 6000 som han nu skall använda till respengar och att köpa jord för. Gysta arendet har ej varit så dåligt då han kunnat lefva så öfverdådigt som han verkeligen gjort, föda sin stora familj, och ändå lägga ihop 1000 om året. Arendet är 1000 Banko, du minnes hvad morbror Erland klagade på Gysta att han blef ruinerad derpå. Nu är Gysta i ordning, det skulle varit en liten nätt egendom för eder, men ni ville ej stadna här på orten. Häradshöfding Valdenström som bor där och som reparerat rummen, tycker så om Gysta så om det skulle säljas köpte han det straxt. Men de vilja ej sälja utan ta en ny arendator. Nu är meningen med detta bref att litet förbereda Lovisa på denna sorgliga nyhet. Mor Ödman och alla barnen skola följa med. Jag frågade hur de ville med Lovisa. Ödman svarade att hon skulle få göra som hon sjelf ville. Men mor Ödman ville gerna ha Lovisa med, de räknade på att få så mycket hjelp af henne. Men om Lovisa ej vill följa med, tycker jag det är stor synd om henne. Tänk på huru många svårigheter de gå till mötes innan de kunna få en bostad. Du får lof att tala mycket vid Lovisa härom. Hon får snart ett bref ifrån sin far, det kan vara godt att litet ha tänkt på detta förut. Jag tycker det är så besynnerligt och otroligt att jag knapt kan tro att det blir något af, men nog säger han det bestämt. Det dröjde länge innan han kunde öfvertala mor Ödman dertill, men nu följer hon med, dock mycket ogerna, för barnens skull, som de ej vilja skiljas vid någondera. Det är en karl från Bjurkärn som öfvertalat honom dertill. De skola flytta till Minnesota, där ett stort nybygge af svenskar är förut. Gud hjelpe dem som så öfverdådigt kastar sig i faran och ej veta hvad de gå till mötes. Stackars lilla Lovisa, hon var alltid så rädd för de många böckerna som handlade om Amerika, huru hon än gör blir det svårt för henne. Jag har nu skrifvit hela mitt bref fullt om Ödman, men Johanna skulle skrifva om annat. Flickorna är i afton bjudna till bergsfogdens Edströms för att träffa flickorna Asker som äro där på besök. Vi ha varit mycket borta i julheljen fast ej några stora kalaser varit. Janne är nu Gud ske lof bättre, fast ej så frisk att han varit något ute än. Johanna är ock bättre, du kanske vet att hon haft ont i hallsen. Vi vänta i morgon flickorna Asker och prästgårdarna, sedan komma våra pensionerer och då börjar vår arbetstid och det är nog så godt det som att vara borta för ofta som vi nu varit. Lars som legat sjuk i reumatisk feber är nu så mycket bättre att han äter i köket men orkar ej något ännu. Hellsa så mycket till Nils och flickorna från Din Mamma.

Moster Maja till Anna-Lisa, Lundby den 14 februari 1865

Bästa Anna-Lisa!
Tack för brefvet, roligt att nu alla äro friska. Vi börjar nu snart att vänta Janne och Johanna hit, jag hoppas att Johanna ej glömt sitt löfte att hellsa på oss. Men så kallt som vi nu har det undrar jag ej på om ingen vill resa ut, och jag frugtar för att vi hela denna månad får behålla vår allvarsamma vinter. Farbror Carl skref och bad mig och flickorna komma till Carlsdahl denna veckan, men det är ju alldeles omöjligt att tänka på en så lång och besvärlig resa som härifrån och till Carlsdahl, då vi för det mästa har 20 grader kallt. Adam som är så orolig skulle väl anse oss alldeles förlorade, och sanningen att säga är jag nu så gammal att jag heldst är hemma när det är kallt, hvarför långresor besvärar mig på vintern. Erland och Lina har varit här en gång efter jul men helt kort. Lina gladde sig åt ditt löfte att få Sofi till sig under Marias läsning. Mamsell Åström tror jag Lina fått nog utaf, och nog tycker jag att hon är en alltför dyrbar person i deras lilla obetydliga hushåll. Men kan du tänka ut någon flicka som kan passa åt Lina och som kan trifvas der? Jag vet ingen. Lindberg har roligt när han har Carl hemma. Det är ej så ofta. Jag tror att han i slutet af denna vecka reser till Stockholm. Vi börjar nu få långa klara dagar, jag har tagit ned min spinnrock, och då vet Johanna hur det ser ut vid Lundby. Du frågar om vi äro så kyrksamma som ni i Nerke. Dertill kan jag med säkerhet svara nej! Anskariusdagen firades i vår socken den påföljande söndagen och körningen i skogen gick den dagen lika bra som de andra dagarna. Jag skickade Anskari lefnad i Fryxells historia till mina pigor att studera och gaf dem ledigt på eftermiddagen, och det var hela herligheten här. Läseriet börjar äfven här rätt allvarsamt gripa omkring sig. Kolportörer äro litet emellanåt här på tragten och predikar. Hittilldags har detta läsande gjort godt, måtte det ej gå till öfverdrift. Tänker Johanna resa till Maria i vår? Jag tycker jag hört något sådant, vore det blott för att hellsa på, eller för att stanna på allvar? Greve Gunnar Rudenskjöld har rest till Vestanfors men grevinnan var ej med, troligen var det för kallt. Grevarna voro ej här men kusk och hästar hvilade öfver här ett dygn. Farväl, hellsa hjertligt till alla de dina från oss alla genom syster Maja. Maria hellsar Johanna att hon hinner ej skrifva i dag emedan hon hjelper tante Anna att baka. Vid Kohlsva väntas fru Gahn med sina barn i morgon. Kommer hon dit så kommer hon väl äfven hit på visite.

Anna-Lisa till Maria, Kil den 2 april 1865

Min käraste Maria!
Jag vet ej rätt huru jag nog skall kunna tacka dig för den präktiga steken du skickade med Ödman, det var alldeles för mycket. Tack tusen tack derföre. Den var så stor att vi ätit biffstek och kallops på den ett par gånger, och tänka ändå ha den egentliga steken qvar till påsk, Du vet att oxstek just är min favoriterätt. Nu är här ännu så kallt att jag tror att vi utan svårighet skall kunna gömma den. Vi voro just i litet matbekymmer denna tiden ty vi hade så litet mjölk men så kom hjelpen på en gång. Pappa och jag voro resta till Örebro för att helsa på Magnus för första gången sedan deras bröllop. När vi kommo hem hade Ödman varit här med den stora oxsteken ifrån dig, en kruka mjölk ifrån mor Ödman, och så hade en ko kalfvat som vi länge väntat på. Så blef allt bekymmer derföre stillat. Aldrig kunde jag tro, när vi satt vid Riseberga och hade så stort öfverflöd på matvaror av alla slag, att jag skulle så mycket glädja mig öfver en kalfko. Men ju mindre man har desto mer gläder man sig öfver det lilla och är ej olyckligare för det. Ödman var serdeles förtjust öfver Hesselby och dess artiga och vänliga innebyggare, Lovisa gret blott man talte om eder, det var allt bra synd om henne. Gud låte det gå någorlunda väl för dem. Skall det lyckas för någon är det väl för Ödman som är så rask och tilltagsen och sedan alltid har sådan lycka med sig. Hans hustru är nu nöjd och belåten och hoppas på guld och gröna skogar i det främmande landet. Det är omkring 6000 personer ifrån Carlskoga och landet häromkring som skola följa med. Ödman håller på att öfvertala pappa att arrendera Irsta än en gång. Det vore nog bra för oss att få litet mera bete och kunna föda mera kreatur. Men pappa är alldeles för gammal och vill nu likasom förr göra för stora påkostningar med odlingar, diken och byggnader, för att det skulle kunna bära sig. Jag begriper ej huru man skall kunna öfvertala honom att låta bli. Det värsta är att det säkert blir en stor husröta, som pappa finge kännas vid då Ödman vore bortrest. Arendet med utlagorna går till 600 och det är alldeles för mycket säger bror Henric. Jag minnes ej om jag skrifvit till dig sedan vi voro vid Bärsta då gubben Roman tillbjöd Johanna att få följa med Mathilda till dig i sommar. Jag kunde naturligtvis ej göra anant än tacka, men vet ej om meningen var att bjuda henne på fri resa. Gubben Roman skulle ej följa med utan möta Mathilda på hemresan i Stockholm. Detta vore naturligtvis det bästa tillfälle som kunde erbjudas, men det borde vara Anna och ej Johanna, som förr varit hos dig. Men när nu Roman serskilt bjudit Johanna, vet jag ej om det går an att göra ombyte, om det var Romans mening att bjuda på fri resa, som jag nästan tyckte att det lät. Johanna kunde ock ha tillfälle vara längre borta än Anna, som jag har så svårt att vara utaf med. Johanna och Mathilda äro gamla goda vänner sedan Östa-tiden, och Mathilda tycker mest om Johanna, således ser det ut som det skulle bli Johanna. Jag tycker vist att detta är orättvist, men vet ej om jag kan hjelpa det, vi få dock se, det är långt dit ännu.

Gubben Roman är 71-åriga Per Isac, änkling sedan 1860 och omgift 1864 med komministerdottern Mathilda Bergman, som bara är 37 år.

Anna till Maria, Kil den 2 april 1865

Min kära syster Maria!
Tack kära syster för den lilla vackra kragen som du var snäll skickade mig. Du är dig alltid lik, vill alltid hafva någon öfverraskning och festligt för dig. Fru Johansson kom i går hit och frågade om vi ej ville mottaga en ung flicka, 18 år, som skulle gifta sig i höst. Hon ville lära hushållning och väfnadskonst, men när mamma tänkte på att vi skulle reparera och ha sådanna bestyr, vågade hon ej antaga henne före midsommar. Få nu se huru det kommer att gå. Lovisa kom hit dagen efter sin hemkomst. Hon hade mycket förkofrat sig. Såg så fin och ordentlig ut, och vi riktigt önskade våra barn skulle hålla sig så raka och vårdade ut. Tro ej derföre att jag klagar på våra barn. De äro nog så snälla, enkla och barnsliga, att jag tycker mest om dessa än om alla andra barn vi haft. Nu har kon kalfvat och vi finna oss nästan rika med 4 kannor mjölk som vi nu hafva. Vi äro så glada öfver att få arbeta så här bra, vi kunna nu mest förtjena oss medel till Westmanlandsresan, hvarpå vi ouphörligt tänka. I dag var bref från Janne som nu lastadt och längtar ut. Han reser till New Castle, Farväl, kär helsning till Nils, tack för boken, vi läsa den med stort nöje. Din syster Anna.

Johanna till Maria, Kil den 2 april 1865

Käraste syster!
Tack för ditt bref. Ödman kom hem hit med Lovisa och köttstycket dagen efter sin ankomst till Gysta. Lovisa tycktes vara mycket ledsen att lemna er och tårarne kommo henne i ögonen så snart vi rörde på den strängen. Ödman var särdeles belåten med sin resa, han fann allt folket mycket vänligt stämda emot sig, baron Ehrensvärd tyckte han mycket om och ni lefde ju som ett par englar, förklarade han. Du skref och frågade om farbror Roman tänkte följa med Mathilda, det är just det han ej gör, det blir ju så trefligt att vi få komma utan honom. Hvad ditt förslag angår att vara hos dig i augusti, har mamma vist ingenting deremot nu. Såvida ej något oväntat hinder lägger sig i vägen, skall det ske så som du önskar. Jag för min del gläder mig mycket åt att få vara några veckor längre qvar hos eder. Wi taga emot arbete af alla som vill låta sy, för att kunna få litet pengar för oss sjelfva att rusta med. Så till ex. sy vi örongottsvar åt Ingeborg Karlström, ett så grant mönster med en vindrufsklase i hvarje hörn, flickorna sy remserna och jag sjelfva varet, vi ha äfven sytt brudlintyget. Jag har just i dag skickat bort en liten kistningshjerta som jag sytt och som fru Zethreus skall skänka någon af sina vänner. På ett dussin skjortor till hafva vi fått beställning. Jag är bjuden till brudterna på Ingeborgs bröllop som blir i maj. Fru Krikortz är nu öfvergifven af läkare, hon kommer hem i april. Du vet väl att hon varit i Askersund sedan i höstas. Vi äro ofta tillsammans med Berga-flickorna, sednast i går voro vi der. De se ej ledsna ut, men de tycka väl ej det lönar mödan att taga sorgen på förlag. Jag har ej haft något bref från Stina sedan farbror Åhrberg dog, så jag vet ej huru de taga den sorgen, troligen sörjer alla mycket hans förlust. Ödman bad oss skrifva till dig och säga att Landelius allt blef gift i somras, på ett mycket lustigt och hastigt vis, och bor nu i Norrland med sin unga fru. Helsa till Nils och alla bekanta från syster Johanna.

Johan Boman till Johanna, Köping & Lundby den 19 april 1865

Msäll Johanna Roth!
Mina skjortor har jag nu bekommit och di passar bra. Med Henrik Lindberg sändes liqvid per återstående, samt en ny beställning, ett pakett innehållande 2 stycken wäf hörande till Gustafson och Andersson vid Kohlsva, som önskade det Msäll R. skulle köpa weck och ombesörja dess förfärdigande. Penningar 50 R. skall Henrik lämna för uppköp af weck och öfrig material samt arbetslöner för sömning etc etc. Wänskapligen Joh. Boman.

Lovisa Ödman till Maria, Kil den 24 April 1865

Snälla Älskade Frun!
Så mycket mycket får jag tacka för Fruns vänliga bref, det var så kärkommet så det kan Frun aldrig tro, jag har läst det så många gånger att jag snart kan det utantill. Tack för att Frun var så god och skickade mina småsaker men jag har ännu ej fått dem. Att Patron har porträttera sig, jag är så innerligt glad och tacksam att få hans porträtt och om jag sedan kund hoppas att få Fruns. Nog skall jag försöka skrifva, så att frun skall få veta min adress om Frun vill vara så god och skrifva till mig. Jag är nu vid Kiln jag kom i går och skall gå hem i afton. Nu har auktionen varit hemma och allting sålldes utom 2 stolar och ett bord. Frun Jonsson helsar så hjertligt, jag skulle tala om för Frun sade hon att Jonsson ämnar inte öfvergifva hustru och barn utan vill blott tillskynda dem en bättre lott. I nästa vicka kommer vi troligen att resa. Fruns tillgifna Lovisa. Var så god och skrif snart till mig.

Anna till Maria, Kil den 7 maj 1865

Kära syster!
Ja nu är förlofningen gjord och Johanna helt förnöjd. De voro in till staden i går och växlade ringar samt besökte Magnuses. Alla är glada, mycket glada, såvel hans slägtingar som våra, endast jag vore belåten. Men jag tycker Johanna är så glad och för sig med en sådan värdighet att det är lust deråt. De träffade Wilhelm Hinnerson i staden och han bjöd dem till Kofve nästa måndag, sedan Johanna varit brudtärna hos Karlströms. Vår resa upp till Dig går nu om intet men nu kommer Ni ned, så roligt det skall bli. Bröllopet blir vist i augusti. Mamma ville det skulle vara innan skolan börjar, så Magnus och Erland Herlén kunna få vara med. Lovisa Ödman har i dag varit här för sista gången, de skola resa om tisdag och hon var här för att be att få låna vår vagn till Wredstorp. Om tisdag blir också begrafning efter gubben Hoff, som nu har blifvit död. Att Augusta Bernhard är förlofvad med Knut Sillén, vet du väl redan af, i annat fall har du ju nu fått många nyheter. Vi hålla nu på att brädslå byggningen och skola i veckan sätta upp en förstuguqvist. Doctor Hofberg har gjordt ritning till den, och blir den ej så vacker så blir det ändå beqvämt att få skydd mot regnet som nu alltid slår in. Nu är mamma vaken och de unga tu sitta och prata. Janne är i England och vi vänta honom hem i medio af maj. Här regnar och gräset grönskar. Farväl, mamma skrifver och jag skall gå ut och prata med blifvande svågern. Helsa Nils så mycket. Ack vad roligt att ni kommer hem i sommar. Din syster Anna.

Min kära Maria!
Jag skrifver på den tomma sidan af Lovisas bref, på det att brefvet ej skall bli för tungt. Af Annas bref ser du nu att Johanna blifvit förlofvad med Anton Hinnerson. Det skedde på hennes födelsedag den 4 maj. Gud låte detta nu vara till hennes lycka, nu är hon vist glad och lycklig, han är en genomhederlig och bra man och blir säkert också en god man, blott hon nu kan uppfylla sina pligter som en god hustru. Du kan ej tro huru orolig jag varit hela denna tiden innan det blef afgjort men är nu nöjd och lugn. Nu få vi mycket att tänka på denna sommar, huru vi skola kunna ställa till bröllopp och allt som skall vara. Vi hålla nu på med en repartion och som du väl vet ha vi ej större tillgångar än att allt går åt till det. Anton har tillbjudit att brölloppet skulle stå vid Selfven, och som där är ett sådant öfverflöd på rum och allt kan jag ej inse hvarför ej det skulle vara lika bra som på ett Hothell i Örebro, för här hemma är omöjligt att tänka på något. Allt detta skall jag skrifva om en annan gång, kan nu ej skrifva mer ty Anton är här. Johanna var med honom till Örebro där ringarna vexlades hos Magnus. Fanny är sjuk, Soffie är hos dem. Johanna träffade Wilhelm Hinnerson i Örebro. Han var vänlig och artig och bjöd Johanna till Kåfö om måndag när hon ändå är i Örebro för Karlströmska brölloppets skull. Lovisa Ödman har nu varit här och tagit afsked för sista gången. Om tisdag resa de till Götheborg. Pappa skall skjutsa Ödman till Wredstorp. Det är så synd om Lovisa så jag kan aldrig få säga. Gud låte det nu gå väl för dem. Jag tror ej det blir så många som flytta som förut varit sagt. Nog tror jag att Johnson blir qvar hemma. Förlåt detta slarfviga bref, jag ville ej skrifva förr än nästa påst, men flickorna ville nödvändigt att jag skulle skrifva straxt och nu är det så godt som ogjort ty jag har ej skrifvit om något rigtigt. Nu hoppas jag att du kommer hem i sommar på bröllopet, ty flickorna kunna nu omöjligt få tid att resa till Dig, som Johanna annars tänkt få göra. Johanna skrifver sjelf till nästa post så får du väl bättre reda än jag nu ger.

Nils Adalriks syster Ida Drakenberg till Nils Adalrik och Maria

Mina kära syskon
Bäst jag trodde att nu har jag så wäl utredt allting för eder, skrifvit både långt och vidt och bredt, ja så kom Johannas bref i måndags och satte mig i stor förvåning och glädje med, ty om jag känner Johannas karakter, efter den är lik Marias, så skulle hon wäl ej tagit detta steg utan kärlek för Anton Hinnerson och då är wäl för handen all lycka och glädje af denna förening och wår Herre will wälsigna dem och goda Maria blir säkert både glad och ledsen, ty sviken blir wäl Du i Dina förhoppningar om systrarnas uppkomst till Dig och Johannas hjelp under Stens varelse hos eder. Men glad blir Du öfver de Dinas fröjd att få henne så nära sig och i en god ekonomisk ställning. Vi tordes ej dröja med asken till Mathilda utan skickar den nu, och jag har lust ge er en förteckning på hvad den innehåller. En pepparkaka och en butelj vin att dricka Johannas skål i samt på er bröllopsdag eller när ni sjelfva åstundar att tömma ett glas, pepparkakan håller sig länge mellan stenkärl eller tennfat. Strumpor från Hedda och din ullpåse, tråd af tre slag, ett par barnböcker hvaraf den ena kan komma Stens gossar tillhanda, litet småsaker till julklappar åt er, men som är bäst öppna och använda nu, litet päron till en efterrätt och på botten säckmärken. Wäl om ni friska och glada finge plocka upp alt detta och sedan få glädja oss med att alt wore lyckligt framkommet. Den så mycket omtalade kylsalfvan fick ej rum som wäl betyder att än ett bud kan fås före den tid den bäst behövs. Tänk om det blir ni som kommer ned och är med på Johannas bröllop, men derpå är wäl för långt att tänka ännu. Dock har Johanna det redan i kikaren och jag tycker också jag ser en skymt utaf er, men törs ingenting hoppas ännu. Tjocke Pehr Anton som ni i somras nojsades om med Johanna, eller rättare hon skämtade öfver honom och Anna Morenius, men så där oförtänkt händer det. Nej nu god natt älskade mina syskon, jag har haft wårbak i dag bestående af 4 tjog bröd, lördagsbröd och hvardagsskorpor, till vi i nästa vecka skall byka, blir gott hafva detta undangjordt. Eder alltid tillgifna wän och syster Ida.

Gratulation till vännen Anton vid hans förlofning med Johanna Roth

Mel. Lilla vackra flicka om du vill etc etc.

Du bror Anton just och ingen an är en mycket säll och lycklig man som har lyckats vinna en så präcktig qvinna sök upp hennes make om Du kan. Du må tro hon är ej någon gås som är rädd för kalfvar uti bås och blir kräken sjuka vet hon kurer bruka bättre än båd Du och jag gunås. Och i köket hon ej krusar för att deltaga då man korfven gör och med pigor lata som blott stå o prata Du skall se hon skaffar sig gehör. Och när fremmande Du bjuda vill må Du tro att hon kan laga till mycket fina rätter dock på smöret nätter men så mycket som ho’ ä’ go’ till. När Du trött från gärdet kommer in tar hon mot Dig visst med glädtigt sinn ty hon gifver sorgen jemt o ständigt korgen han får aldrig lof att slippa in.

Sätt Dig då hon säger hvila nu skall jag för Dig spela kära Du då framlockas toner som till högre zoner svingar tankarna helt hastigt ju. När hon så har spelt sig riktigt trött går hon till Dig leende så sött hvad Ni sedan göra det får ingen höra ty hon kanske då skull blifva stött. Ja hon är en riktiger klenod derför var mot henne öm o god att ej sorgen finne väg till hennes sinne ty då sättes ned det glada mod. Alla hennes goda sidor jag ej uppräkna kunde på en dag derför Du får sluta det ej hjelper pruta utan fortsätt Du jag är för svag.

Några enfaldiga tankar satta i rim vid underrättelsen om syster Johannas förlofning af en ökänd vän

Mel. Lilla vackra flicka om du vill etc etc.

Att vår fröjd beskrifva inte går när ert lilla kort vi skåda får hvarpå det står skrifvet hvem Du här i lifvet valt till vän för många många år. Och det valet ingen klandra lär ty Per Anton är en rasker kär som har godt om pengar och så vackra ängar att man just i dem kan blifva kär. Ja den nyheten han kom så tvärt att min Mia rodnade så bjert utaf glädje bara satt hon der o ”dara” som ett asplöf en septemberqväll. Nå hvad är det kära lilla Du skrek jag nu och frågade min fru är det något illa nej min gubbe lilla så hon sad och räckte fram er tu. Men nu nog jag målat glädjen stor som ännu ej lagt sig det jag tror hos Din bror och syster som nu sår och yster och bekymmer har om trädgård stor. Och helt visst jag mig nu önskar att vig jag vore som en liten katt jag mig då skull svinga upp till någon springa der jag såg Dig smekas af Din skatt. Nå hvad tror Du då jag skulle se jo hur kyssar sig mångdubblade å jo mycket mera kunde väl passera som kan hända just förlofvade. Jag då stundom äfven höra fick musik som öfver all beskrifning gick ack så sköna toner säkert millioner deraf tjusas skulle i en blick. Tänk hvad glädje och hvad lycka stor Du beredt åt gamla far o mor att i bygden kära äga Dig så nära det dem fröjdar mycket som jag tror.

Dig jag önskar nu så mycket godt som Du önska kan i stort som smått må små Hinnersöner växa upp som böner på en väl omhuldad trädgårdslott. Må med kor och kalfvar samma tur ständigt hos er ligga uppå lur och på gärdet kornet växa högt som tornet så Du hönsen föda kan i bur. Dig jag önska borde mycket mer af allt godt som sig på jorden ter först och främst att Sälfven låge närmre elfven nu på afstånd blott man henne ser. Jag nu önskar att i trädgår’n stor allting annat utom ogräs gror och i den bersåer att ej solen på er skiner då ni dit att smekas går. Du Johanna var nu riktigt öm och ej mer om lilla ”Thore” dröm tänk nu i dess ställe ständigt på Din Pelle och ej heller lilla Anton glöm. När Ni i augusti blifvit ett och Er sällhet hela Knista sett kom då upp åt Norden der den magra jorden allting annat har förutom fett. Och Er möter der ett syskonpar som uppå Er mycket väntat har det skall bli så roligt att så helt förtroligt få rå om er några korta dar. Och till sist Johanna kom o lyss nu jag råder Dig att ta en kyss af Din vän den lilla kors men tag ej illa att jag tokats med Dig lite nyss. ”Thore” = Josef Theodor L-m

Maria till Anna-Lisa, Hesselby den 8 juni 1865

Goda Mamma!
Hjertligt tack för brefvet och med de deri utredda planerna för sommaren. Det var roligt höra huru ni tänker ställa, nog blir det väl besvärligt förstås, men det är ingen råd dermed. Att vigseln skall ske i kyrkan tycker jag om, men det är då en så vigtig sak att få vackert väder och det är svårare att beställa än allt annat. Det måtte bli mycket folk ty jag tänker de flesta af Antons många slägtingar komma nog. Och det är ju för väl att en sådan tillgång på rum finnes både vid Sälfven och Lekeberga. Visst blir det svårt att få det litet möblerat på det sednare stället, man får ej vara så noga vid sådana tillfällen. Finnes det ingen snickare som arbetar med möbler och har något i förlag, som ni kunde få hyra ett par tre dagar. Sängar och sängkläder är värre. Det blir så mycket främmande hos Henric att ni ej heller der kan få låna några. Jag önskar mina kunde stå till tjenst, det vore visst ej mycket, men de skulle väl räcka till några bäddar. Min stora matta skall jag skicka hem med Mathilda så får ni jämföra den med Magnuses och taga den som ser bäst ut. Hade jag blott stramalj så skulle jag sy syster en, men den blir så dyr att köpa. Men ett af mammas förslag faller mig ej i smaken, och det är då ni vill taga Stina till värdinna. När Johanna ej har någon yngre syster så bör hon vara brudtärna, det hindrar henne ju ej att se till litet med serveringen. Men hon skall heta och vara brudtärna. Det vore att åsidosätta henne alldeles för mycket att ej gifva henne den framstående platsen, och jag skulle just känna mig litet stött om Stina ej finge innehafva den förtroendeposten som henne med rätta, framför Hinnersons systerdöttrar, tillkommer. Jag kan nog tänka att det skall vara bråkigt att nu också hålla på med reparation och svårt för penningar. Godt att mamma fick den der inackorderingen. 100 R. hjelpa ändå något till. Ack om mamma kunde skaffa mig några sådana flickor, stora eller små kunde göra detsamma. Agnes blir visst ej qvar längre än till hösten, hon vill ej betala för sig. Nu är hon vid Dalarön. Få se om vi få hem henne till Stens kommer. Nu vänta vi Mathilda. Det skall bli bra roligt att få henne hit på några dagar, eller så länge hon kan få vara från sitt hem. Det var bra sorgligt med mor Ödman, eller rättare med Lovisa, som nu väl ej har så goda dagar. Jag begriper ej hvarföre Ödman promt ville ha henne med, ty i det hela taget var han ju riktigt hård emot henne den tid hon var hemma. Erika Dalholst kunde nog vara bra att ha, men utan betalning kan jag ej taga henne, ty i det hela taget gör jag ju ej med henne, men vill slägten hålla henne med kläder och betala något för henne, så må hon gerna komma, och jag skall göra hvad jag kan att få henne till en duglig menniska. Vi hålla i dag på att klippa fåren och så byker vi. Nils har närmre 30 veckskjortor på tvätten och jag har nu ingen som kan hjelpa mig stryka. Det är tröttsamma dagar och jag grufvar mig just för dem. Greta som jag hade med mig hit, är svår att få från sitt hem, och dessutom jemrar hon sig för allting. Nej nu farväl. Nils förenar sig med mig i hjertliga hellsningar till Pappa och syskonen. Mammas Maria. Har det varit någon underrättelse från Janne och hvar han varit under dessa rysligt stormiga dagar? Jag mins ej om jag tackat Mamma för den rara grytan som helbregda kom med budet från Hjelmarsberg. Tack goda Mamma.

Johanna och Anton gifte sig 2 september 1865.

Käraste syster Johanna!
Tack för bref som jag likvisst bra länge fick vänta på. Jag vet ej huru Du kunde förmoda att jag skulle skrifva ytterligare, då jag tackade för ”angenäma vistelsen” från Hjelmarsberg. Straxt jag kom hem från Nerike skref jag ock hem till Kihln. Men äfven de måtte vänta på flera bref, innan de ämna hugna mig med några rader, ty jag har ännu ej hört ett ord derifrån. Och icke nämnde Du något om dem, men just derföre hoppas jag de må väl och att Pappa blifvit bättre sen bröllopsbråket väl var öfver. Roligt är det att höra att Du finner Dig så väl i Ditt nya hem, och icke allenast med hemmet utan ändå mer med Din man. Och det är väl ej mer än tillbörligt förstås, att man allt mer och mer lär sig älska och värdera den man skall ha till följeslagare hela sitt lif igenom. Man måste så göra för att sjelf finna tillfredställelse och förnöjelse i sitt nya stånd. Äfven gläder det mig att höra att Du fann så mycken vänlighet på Din resa i Westmanland. Det är väl så långt till Riddarhyttan, att Ni ej så fasligt ofta kan komma att umgås, men i alla fall är det mycket kärt att se sig bemött med vänlighet af nya slägtingar. Wi, som ännu är temligen stationära, har också i höst rest mer än vanligt. För någon tid sedan voro vi på besök hos Advokatfiskal Hörstadius på Bredsjö. Vi har nära 6 mil dit, så det var ingen ”nästegårds” visit. Wi åkte i sällskap med Kastengrens, åt middag på Dahlkarlsbo på bortvägen och på Heby, der de gammalmodiga möblerna finnas, på hemvägen. Vädret var vackert ehuru kallt och resan rätt angenäm, 3 dagar voro vi borta. Och i förra vickan voro vi för första gången på visit till Aspnäs som ligger midt emot Harbonäs på andra sidan sjön. Det har varit ett gammalt kloster, som en tid bebotts af St Birgitta. Kyrkan är ännu till det yttre väl bibehållen men begagnas nu till wedbod. Den ligger midt på gården som ett gammalt monument efter lengesedan förgågna tider. Stället hör till Gysinge men arrenderas af en gammal gubbe Gripenstedt. Hans andra fru har varit på Kolsva och hette då mamsell Bergenström. Hon har flera gånger varit på Lundby och hade mycket väl reda på ställningar och förhållanden. Men det var allt långt före Din tid hon var der. Emellertid var det en mycket vänlig och gästfri menniska och måtte dertill vara en riktig matgumma. (Ett anskri går att Harbonäsare komma). Det var mamsell Julia Hedenström som nu på alvar flyttade derifrån sedan Augusta fått Agnes syster till hjelp. Måtte det ej bli bara ledsamheter af, jag är så glad att jag ej haft det minsta med den saken att göra. Lisen är nu på Harbonäs och helsar Dig att Du just är en ”latmagga” som ej skrifver oftare. De fråga jemt hur du trifs och hur Du har det. Hon reser till Stockholm till jul, obestämt är det ännu huru Augusta gör. Hon vill gerna, men tycker sig ej ha råd. Adolph är, som jag kanske talade om men Du torde då ej fästa Dig dervid, i Stockholm eller rättare på Långholmen på commendering, och kommer ej hem för än fram i januari. Och reser ej Augusta upp, så har vi gjort upp att hon med barn och blomma äter sin julgröt här, men mycket kan förändra sig innan jul. Jag har i dag så bråttom och skrifver derföre så slarfvigt, vi klippa får, tjerna, och huspigan skall nödvendigt sitta i en väf, så Agnes och jag får vara pigor sjelfva. Så hoppades jag ändå få på första snön göra en liten tur till Harbonäs i afton. Men jag torde ej hinna, och ovisst är om Nils vill skjutsa mig. Jag delar Din åsigt att det måtte vara bra behagligt att bara behöfva säga till och så få allt uträttat. Jag får både tänka, säga och göra sjelf om det skall bli något af. Men Gudskelof att jag är frisk så går det nog. Nej, nu har jag ej ro längre. Nils och jag förena oss i hjertliga hellsningar till så väl Anton som Dig. Var nu ej för långsam med att skrifva och nämn något hur de har det på Kihln, ty jag kan nog tänka att vi ej ofta kan få bref derifrån. Är Janne på hemvägen ännu. Hellsa äfven Ottilia då hon träffas. Din syster Maria.

Fritt ur Ann-Katrins dagbok/Släktträff i Stockholm 1866

15/6-15/8 1866 åkte faster Ann-Katrin i Kristinehamn, hennes Hellman, Carin samt Alfhild Tranberg till Stockholm för att roga sig. De träffade Magnus Roth och Nils Adalrik Drakenberg, som talade om att Nils Gabriel var så dålig, att Anna-Lisa inte ville åka ifrån honom. Annars hade hennes mening varit att få hälsa på dottern Maria. Men Hinnersons och Anna var i Stockholm och träffade släkten och tänkte senare fortsätta till Maria och Nils Adalrik . De var ”hemma” hos Hellmans och drack kaffe och spelade piano, och en kväll träffades samtliga på Djurgården, även Magnus. De åkte ångbåt för 25 öre per person, lyssnade på Alpsångarsällskapet och drack kaffe på Hasselbacken, Hellman bjöd samtliga på allting. Några åkte ångbåt därifrån och några hyrkuskvagn. Hinnerson hade förliden höst sålt ett par präktiga grå hästar till en hyrkusk som fick ett gott pris, därför blev han bjuden att åka gratis hur mycket han ville medan han nu var här i Stockholm.

Anna-Lisa till Maria, Kil den 2 december 1866

Min käraste Maria!
Tack för Ditt längesedan bekomna bref. Tiden går så fort, att man ej vet ordet af förr en månad är förbi, och så snart ett år. Nu äro vi snart vid julen igen, med dess mångahanda syssler och bestyr. Nu i vickan har Janne kommit hem frisk och glad som vanligt, han har dock varit sjuk i Köpenhamn. Han har i år haft dåliga frakter, så han har ej förtjent så mycket som vanligt, men är ändå glad att han och skutan kommit helbregda hem. Få se huru länge han kommer att sträfva med sitt mödosamma och litet lönande arbete. Nog är han bra glad då han får komma hem, fast vi ha så trångt och besvärligt. Vi ha här nu ett klingande före, så Janne och Anna reste i går till Örebro, för att köpa upp det vi behöfde till julen. De kommo ej hem i går, utan skulle ligga vid Selven öfver natten. De andra flickorna ha rest dit till middagen i dag, så pappa och jag äro ensamma hos barnen. Du skall tro vi har 8 stycken, så det är ej godt att lemna dem ensamma. Vi ha ett bråkigt och besvärligt lif på ålderdommen, men jag ser ej någon annan utväg, att vi skulle kunna berga oss. Och så länge Anna ej tröttnar, komma vi väl att fortfara med vår skola. Det är så många andra som ha större bekymmer än vi, så vi böra vara tacksamma så länge vi få ha som det är. Pappa har på detta sista år tagit utaf ganska mycket. Han kan nu nästan aldrig vara ute, så det är högst orätt att ha så mycket främmande arbetare, men det är ej så lätt att få honom att afstå derifrån. Det är ej gårdens skötsel jag menar, utan grufarbetet som jag så gerna ville ha ställt på något annat sätt. Detta gör mig så mycket bekymmer, och vi får väl lof att göra någon förändring dervid i vår innan Janne reser. Få se huru pappa då är, bättre eller sämre.

Vi ha i år fått in vår säd god och felfri. Vi få vara glada om vi få till vårt behof, aldrig få vi sälja något. Vi ha nu änteligen fått en kalfko, den som köptes i Sanna-marken, så vi ha hjelpligt med mjölk, men smör måste jag köpa. Du skall tro det går mycket åt utaf alla slag i vårt stora hushåll, vi äro 20 personer dageligen. I morgon skola vi börja byken, vickan derefter slagten, jag har en ko och 2 svin att slagta. Barnen komma ej att resa förrän julvickan, de få ej sina julklappar färdiga förr. Det är ock ett stort besvär med deras julklappar. Det gör att vi alldrig få tid att tänka på några julklappar för vår egen del, utan hvad som skall sys får bli under mellantermin medan barnen äro borta. Lycka att Lavinia Höglund kommer att resa till Stockholm till jul, hon fick just i dag bref derom. Förut hade det varit sagt att hon skulle stadna här, och då blir det ledsamt för henne. För oss är den största glädjen att få vara i ro.

Mamma har främmande af fru Lundström och vill på inga vilkor skrifva färdigt och afsända brefvet, men jag tar mig friheten göra det ändå och hälsa från brodren Janne som nu varit hemma en vecka, gör ingenting utan bara hvilar på sina lagrar. Hälsa Nisse och rolig jul, din broder Janne.

Nils Gabriel till Nils Adalrik, Kil den 4 december 1866

Broder Drakenberg!
Tack för ditt bref! Underrättelserna angående skörden voro bedröfliga. Ni måtte haft mer regn i edra bygder än wi här, hvaröfver så mycken jemmer yttrades. Jag har fått alt godt in, och så mycket jag kunnat önska på de små arealer som jag har att beså. Af rågen har dessa dagar stålsiktadts och vi hafva ett bröd deraf som är det vackraste som jag någonsin ätit. Väl har den också gått till på gärdet, den är där utmärkt vacker, skada att jag ej hann så mer än hälften, 1 ½ lp, ty regnet var sedan så ihållande och jordens läge mot norr gjorde att den sent torkade. Jag skall så vårhvete derpå i vår. Potatisen blef äfven nöjaktig, den gaf 10-de kornet och är särdeles god. Rofvor har jag fått 70 à 80 tunnor hvaraf en vägde 14 pund. Jag har dem förvarade i en jordkoija på trädgårdslandet invid ladugården. De torde väl nu hafva blifvit något svedda af vintren, men de smaka vederbörande ändå förträffligt och gå alt åt under månadens lopp. Jag har aldrig sett en sådan växt på hafren som i år. Det var ej svårt att få strån som voro öfver 2 alnar, och i ett ax räknade jag öfver 100 korn. Jag har ej tröskat deraf mer än för behofvet. Han synes ge väl, men hundradefalt få vi ej i våra dagar. Hafren lär alt gifva bra, ty commersen dermed är ofantlig och betalas väl. 87 öre lispundet får ingen klaga öfver på 6 à 7 fjerdingsvägs afstånd Örebro eller Vredstorp. Rågen betalas med 15 och hvete 21 à 24 ö/p. Jag gläder mig åt denna lantmannens inkomst, ty han får då medel att köpa kalk för och ytterligare öka sin jords afkastning. Egennyttan måste vara med i alt men afunden förvisas åt häcklefjäll. Trädgården har äfven bidragit till visthusets fyllande. Mycket äpplen relatift till trädens antal. Mycket vacker kål. Rötter, morötter, ärter mm. Hallonhäcken har gifvit ganska ymnigt, men jordgubbar lyckas jag ej med. Anna vill nu öfvertaga odlingen deraf, och jag lemnar den utan saknad. Janne kom hem förliden måndag frisk och glad öfver att hafva undgått de svårigheter som så många sjöfarande hafva haft att bekämpa. Men han har derföre ej ledsnat vid hafvet och dess väder. Om jag skulle föreslå honom att stanna hemma skulle han blifva särdeles förvånad öfver min orimliga begäran. Också är ett litet hemman ej mycket att bjuda på åt en viking. Jag får alt vara ensam, och är ej ledsen vid handteringen. Men min hälsa börjar blifva vacklande. Stenplågor hindrar min rörlighet. Och kan en husbonde ej vara med öfveralt och ordna göromålen så går det intet. Jag är nu där och borde blifva aflöst, men hvar finnes efterträdaren? Tidens ynglingar vill tjäna så mycket, och här är bara försakelse att skörda. För att öka inkomsterna har jag funderat på att slå tegel av sand, kalk, röfyr eller skiffermjöl. Teglet skulle endast torka, icke brännas. När en gifven blandning af dessa ingredienser blir ett särdeles godt bruk så bör väl teglet också blifva godt. Jag har öfverflöd af alla sorterna och skall åtminstone göra ett försök. Min granne Bergman har gjort mig ett elakt spratt. Kihl har i alla tider haft sin utväg söderut öfver ett snyt af Kälkestaskogen, som Bergman för några år sedan blef egare till för att derpå bränna kalk. Intet på skogsdelen, utan på en annan teg där tillgång är på skiffer. Bränningen går bra för honom. Men han måtte tycka att det skulle löna sig bättre om jag intet brände något. Derföre har han gjort alt för att förstöra min kalks kredit, och när detta ej hjelper så stenger han den gamla vägen med stenmur och hög gerdesgård derpå, under föregifvande att vägen ej fins på kartan, och att den för öfrigt är honom till olägenhet. Denna ovänlighet af min granne gör att jag får köra 1000 al. längre med kalkstenen för att komma till bränningsplatsen, äfven som alla som vill hafva kalk äfven måste köra 1000 al. längre. Detta arangement af Bergman bereder mig en förlust af 100 rsd på året. Det åtgår nemligen 100 palmar sten, den kostar i nerfrakt på den stengda vägen ca 2 rsd och på den längre 3 rsd palmen som är en kub.famn. Huru skall jag få detta rättat. Jag har bett Bergman och bjudit honom mer än skälig ersättning för den jord 5 1/8 kappland vägen innehåller, men förgäfves. Jag tror alt att jag får min vilja fram med tiden, men jag har ej tid att vänta. Mina krafter och förmåga att handla minskar dagligen, och min sträfvan är att ställa i ordning för de mina som stadna qvar sedan jag gått all verldens väg. Med mycken glädje såg jag i går i tidningarna att det är fråga om att en jernväg skall dragas från Uppsala till Dalarna genom Harbo. Jag föreställer mig att denna anläggning skall blifva dig till mycken nytta såväl under anläggningen som sedermera i en lättare transport af dina producter. Men det tål att bereda sig derför. Man bör ej under den tid som det arbetas på jernvägen företaga någon byggnad eller odlingar hvartill extra arbetare behöfvas, ty alla sådana arbetare strömma till jernvägen för att där få öfverbetalt. Jag tror likväl att jernvägsstyrelsen har blifvit klokare nu än de voro i början. De betala ej så mycket och taga folk som de förut haft hvilka äro vana. Häromkring har den nu färdiga Laxå-Christinehamnsbanan icke höjt arbetslönerna, tvärtom hafva de något kunnat nedsättas. Henric Enhörning betalade under sommaren 1 rd för fullgjort dagsverke, året förut 1 rd 12. Vi här i Knista, som jernvägarna ej våga gå närmare än på 2 mil, hafva icke haft ont af dem. Det onda vi hafva att beklaga oss öfver ligger inom oss själva. Våra stora vattenaftappningar som drifvit upp arbetslönerna, våra stora och små concurser som sänkt egendomsvärdet, våra mördare som först stryper och sedan hänger oss. Alt detta hör oss nästan enskilt till. Vi få ej skylla jernvägsarbetena derför.

Och sedan man blef van vid detta den nya tidens mod, lugnar man sig och tänker att riksdagen snart kommer att sammanträda, där den nya ordningens män lätt och snart ställer till rätta med alla våra fel och brister. Ursäkta mitt slarf och hälsa Maria mycket från din tillgifne N.G.Roth. Fru Sandström är nu här i afsigt att inaccordera sin dotter Isolde. Men jag fructar för att det icke lyckas emedan vi redan hafva så trångt att vi med svårighet få rum. Dessutom har mamma Vetters dotter påtrugad och som kommer så snart någon afgår.

I maj månad år 2003 var Nils Gabriels barnbarns barnbarn Ingrid Roth och jag och tittade på skifferbrottet eller grufvan. Man får gå andra vägar nu för tiden för att komma dit. Ingrid berättade ungefär hur de olika vägarna gick förr i tiden.

Anna-Lisa till Maria, Kil den 6 januari 1867

Min käraste Maria!
Allt godt på det nya året får jag af hjertat önska eder alla. Gud låte oss få vara friska, det är ändå det förnämsta. Om man ock skall ha bekymmer och bråk här i verlden, är dock hälsan det förnämsta. Vi andra må Gud ske lof väl, men pappa är det så ojämnt med. Nu är han temmeligen bra, men nyåret var han så klen, att han ej kunde vara med vid bordet nyårsafton, och det kostade rigtigt på mig. Magnus var ute ifrån Örebro nyåret, men ej Fanny. Hon har gossar qvar mellantermin, och ej heller var det godt för henne att resa, vi hade då ett så svårt yrväder, att vi ej kunde komma till Sellven en gång, dit vi voro bjudna nyårsdagen. Dagen derefter var något bättre. Då reste Anton och Janne med Magnus till Örebro, för att sedan fortsätta resan till Hellby och Lundby där de nu äro. Vi ha så förskräckligt kallt att vi knappt kan berga oss inne, ut törs jag ej. Vi vänta Johanna och Stina hit till middagen i dag, få se om de törs ut när det är så kallt. Stina är för det mesta vid Sellven och kommer väl att vara där nu under våren, då Johanna ju behöfver henne. Johanna är Gud ske lof så frisk och kry, så jag tror aldrig hon varit så frisk. Gud låte ändå alt gå väl när det kommer till den svåra stunden, jag rigtigt gruvar mig derföre. Jag undrar så mycket om ni ha kallare än vi ha, öfver 20 grader ha vi dageligen. Af tidningarna se vi att det i Falun är 40, ni må väl aldrig ha så kallt, då vet jag ej huru du kan berga din lille gosse. Du skall ej vara ledsen öfver hans utslag, det är vist besvärligt men ej farligt. Doctor Hofbergs lille gosse är så elendig att man ej kan se mer än ögonen på honom, men han har också nu fått 4 ögontänder på en gång. Så snart tänderna kommo fram, begynte utslagen torka. Det värsta är för dig som ej får någon nattro, man kan nog bli sjuk af mindre, lätt är ock att förkyla sig om nätterna när det är så kallt. Jag skulle gerna vilja skicka ett litet paquette till lille gossen, får göra det med Magnus Morenius, som reser till Uppsala i slutet på månaden. Men hvar skall han lemna det i Uppsala, nu då ej Hjalmar Roth är i Uppsala? Går det an hos Ankarsvärds? och var bo de i den stora staden. Skrif snart och säg oss det. Äfven skall du skrifva och säga huru det gick med den flickan som jag skref till dig om, jag är just nyfiken höra om du fick henne och hurudan hon är. Vi ha nu så lungna goda dagar medan barnen och Lavinia äro borta, att vi just tycka vi må skönt. Då räcker mjölken och smöret till, som vi annars ha så mycket bekymmer af att skaffa. Vi ha måst köpa oss en ko i stället för gamla Brunkinna som vi slagtade före jul. Hon var ganska fet. Vi slagtade äfven 2 svin, så nu ha vi väl mat så länge, men du skall tro det går mycket åt. Vi äro dageligen 20 personers hushåll. Den kon vi köpte skall kalfva nu i januari, men maken till Brunkinna att mjölka får jag väl aldrig. Det går an, vi ha i år bra nog att ge kreaturen. Mycket ha vi aldrig. Den stora ladugården vid Lanna som pappa byggde har brunnit upp för Tideström med allt hans foder. Kreaturen kommo dock ut. Han har ej något hus att ställa dem uti, utan har måst inreda en loge för de kreatur han har qvar. De kor som ej mjölkade, har han skickat till Lekeberga, äfven som hästarna till Henric på Östa. Det var ej roligt julfrämmande. Det var en förskräcklig storm söndagen före jul. Elden tog i en af bondgårdarna vid Lanna som brann upp, och kastade sig sedan på Tideströms lagård. Underligt att boningshuset kunde räddas. Alla saker hade de utflyttade och barnen bortskickade, väntade blott på elden som ej kunde släckas, sedan det väl tagit uti. Elden syntes hit till Kihln. Skrif snart så vi få höra huru ni må. Jag tänker så mycket på din lille gosse om han ej blir bättre. Har kräkningen gått öfver nu? Det är väl bra tomt och ledsamt för eder efter edra goda grannar på Harbonäs. Hvem har du nu att förtroligt umgås med? Nej nu måste jag sluta. Pappa hellsar eder så mycket. Hellsa du ock från din Mamma.

Marias lille gosse är Nils, född 16/3 1866.

Anton och Johanna Hinnersons almanackor från och med 1867 är rolig läsning

Först bodde de på Sälven, och 1870 flyttade de till Lekeberga. På Sälven bodde även Antons syster Ottilia med make Oscar Norström. Lekeberga, Sällven och Kil var som en enda jättestor familj.

De åt hos varandra och sov över hos varandra och hjälpte varandra med tillklippning, sömnad, täckstickning, äppelskalning, ljusstöpning och mycket annat. De hämtade varandra och skjutsade hem varandra med släde eller vagn. När de inte gick eller rodde. De bjöd alltid varandra på varandras gäster. De umgicks med eller hade affärer med: Berga, Brotorp, Bärsta, Dalkarlsberg, Garphyttan, Göksvalla, Hageberg, Knista by, Kåvi, Lanna, Lannafors, Lind, Löfsta, Nedre Östa, Riseberga, Sanna, Värnsta, Willingsberg m.fl. Det står om vad herrarna gör och vad fruntimren gör och vad ungdomarna gör och vad ”flickorna” gör. Flickor har de flesta gårdarna som inackorderingar eller hushållselever eller något liknande. Anton åkte ofta till staden angående lån, reverser, växlar och annat. ”Anton till Örebro, köpte en häst samt kaffe o socker”. Han noterade ofta vad postgången kostade. ”27 veckors postgång 3,37 kr”. Han slagtade oxar, får, svin, baggar, kalfvar, suggor och bin. Johanna skurade, plockade humle, bryggde, bykte, bakade bröd knäckebröd skorpor kringlor pepparkakor småbröd, kokte äpplen och lingon, strök kragar, köpte en sockertopp i Hidingeboden, köpte en sockertopp på 16 skålpund och började på en ny sockertopp. Anton skrev att det skars hafre och råg och såddes 3 kannor linfrö, att korna släpptes ut på bete, att folket började taga upp potatis, att potatisen slutade och allt folket fick kaffe på afton. Hur mycket de själva deltog i de olika arbetena kan jag naturligtvis inte veta. Anton var på bolagsstämmor och kvarnstämmor och kronouppbördsstämmor och andra viktiga sammankomster med både häradshöfdingar och andra. Han hemtade tjenstefolk i Örebro och skjutsade tjenstefolk som slutade tillbaka till Örebro. Johanna spelte orgel i Örebro och i kyrkan och hon spelte dansmusik på piano för ungdomarna. Flickorna spelte pjäser. De gingo till skrift och till husförhör och till Sannamarken. De voro på soaréer på de olika gårdarna och i Örebro på teater och konserter och även i Stockholm på Spektaklet och på Operan. De hade baler och ungdomsbjudningar och herrmiddagar och middagar för alla och slädpartier och kaffebjudningar i skogen vid Kil och i dalen bakom Lekeberga. ”Anton på Sällven på folkmiddag”. ”Sällven åto qväll här nere, vattgröt samt fläsk o potatis”. ”Vi till Kil, åto apelsiner”.

21/3 1867 stod fröken Ansophi Sneider brud mäd Knut Krikortz hos sin broder ingenjör Sneidern som då bodde i doctor Haaks gård här i Christinehamn. Jag o Carin voro bjudna på bröllopet. Af brudgummens systrar som alla bodde hos oss var det Wendela, Johanna, Erika Waldenström o Gerda. Det var riktigt trefligt de dagarna de voro här.

Knut var bror till flickorna Krikortz. Från och med nu är det han och hans familj som är Krikortz på Berga. Gamla fru Krikortz dog 1865, men Truls lever och bor troligen kvar.

Anton till Johanna, Garphyttan den 6 augusti 1867

Min älskade Johanna!
Härmed får jag underrätta Dig att Du har att vänta Bolagsmännen till Dig på middag i morgon onsdag kl. 3 e.m. Sällven blef ej bortbytt mot Lekeberga nu för tillfället. Din tillgifne Anton.

Härifrån och till nästa brev är det ett och ett halvt år. Det enda jag vet som hände under den tiden är att Magnus och Fanny Roth fick en dotter, Frideborg, och att de flyttade till Stockholm, där Magnus var adjunkt vid Nya Elementarskolan.

Ann-Katrins dagbok

6/2 1868 föddes en son af fru Ansophi Krikorts.

8/3 1869 reste Sköldberg på Säby till Knista på Gerda Krikorts begravning. Gerda dog på Säby men fördes hem till Berga.

Stina till Johanna, Vadstena den 7 mars 1869

Käraste Johanna!
En hel vicka har jag tänkt att skrifva till dig men ej fått tid förr än i dag. Tack för ditt bref, det var snällt att du skref till mig så pass snart. Sara är nu så pass mycket bättre att hon kan vara uppe och sitta i en soffa, men är fasligt matt och svag. Måndagsafton: Jag blef i går afbruten, och du får förlåta att mitt bref derföre ser så suddigt ut. Här har jag nu varit i tre vickor och de ha sannerligen ej varit mycket trefliga. Sara är fasligt kinkig och svår att sköta. Sjelf tror hon att hon är svagare än som verkligen är fallet. Flickungen är stor och dugtig, vägde 13 skålpund, skriker så snart hon är vaken. En amma hafva de varit tvugna att skaffa. Sara tyckte visst det var för besvärligt att sjelf amma barnet, och då skyldes det på att hon var för svag. Nog kunde det gå bra ändå om också det vore litet besvärligt, om jag bara vore frisk. Men den gamla vanliga bleksoten har ej försummat att infinna sig. Jag har talat vid doktorn, som gick här hvar dag när Sara var sjuk, och fick äfven pulver af honom, men de hjelpa ej stort. Jag har nu tagit af dem i en vicka och är ej bättre för det. Det blir nog trefligt här då vi bli friska och få komma ut. Menniskorna äro vänliga och snälla mot mig. Häromdagen var jag på en bjudning hos telegrafcommisarien Wang. Det var fruns födelsedag och herrn hade ställt till bjudningen. Der var ganska trefligt, speltes, sjöngs och dansades litet. Supéen var fin och hela kalaset räckte till kl. 1 på natten då caffe dracks och man skildes åt. Det är en gammal fru här i staden som jag spelar à quatre mains med. Hon spelar ganska bra fastän något bullrande, är not- och taktsäker. Är särdeles road af att spela med mig säger hon. Wang och kamrer Sandbergh äro våra tacksammaste åhörare, de tröttna aldrig. Wangen blef så glad åt Beethovens symfonier, letade genast på Eroican som vi måste spela. Fasligt långsamt måste vi taga den, men jag hoppas min fru skall spela öfver litet till nästa gång, ty hon fick låna noterna. Jag önskar så mycket att de finge höra oss båda spela, det skulle för dem vara en rigtig consert. I lördags voro vi några utvalda på en spelafton hos Wangens igen. Då speltes bland annat Den stumma. Alla voro förtjusta och ändå var det en rigtig björndans då man jemför det med som du spelar. Jag tänkte på då vi spelte den sist och Marie-Louise täcktes yttra att det var vackert. I dag på förmiddagen var jag ute på en vift hos Jenny Regnstrand, en ung treflig fru. Bäst vi sutto och drucko pounch med bakelse så kommer det fremmande. Den ena tog pounchen, den andra bakelserna och slängde undan i varsitt hörn, höll god min på bästa sätt och började hålla sällskap. Men det dröjde ej länge förrän vi blefvo bjudna på 11-caffe hela sällskapet till ett annat ställe förstås. Der dracks caffe och pounsch enda till middagen, då hvar och en gick hem till sitt igen. Jag var allt litet orolig för jag varit så länge borta, men allt stod väl till här då jag kom hem. Utom att frun jemrade sig för hunger, och den sorgen var snart afhjelpt. Jag blef tillbakabjuden af Jenny tills i afton men tordes ej vara borta så mycket på en dag utan skjuter upp det så länge. Hur går det med eder Stockholmsresa i påsk, det vore roligt höra. Jag har ej haft något bref från Lavinia. Hon är väl så uppe i sina nöjen att hon ej har tid att skrifva. Jag dröjer ej här så länge, fram på våren då ångbåtarna börja gå, och väglaget från Askersund blir någorlunda drägligt, reser jag väl hem. Jag blir väl ej rigtigt frisk ändå förr än jag kommer hem och får sköta om mig samt dricka mjölk. Det var ledsamt att jag ej skulle få vara frisk längre, jag var så bra hemma. Skrif snart till mig är du snäll, det är så roligt höra något ifrån eder. Sara ber helsa dig mycket. Alfred är ute i stan och går, han är gerna ute, var minsann ej många qvällar hemma då Sara låg sjuk. Helsa dem hemma, äfven Anton och Höögen samt jungfru Lovisa från syster Stina.

Jag har ingen aning om vem denna Sara är.

Jag vet inte vilken funktion Höögen hade i Antons alla företag och affärer, han var mycket viktig i alla fall. Samtidigt låter han som en mycket nära vän, även till Johanna, det låter som om de äter tillsammans och i övrigt träffas varje dag. Peter Höög, 1820-1897, är begravd vid Hidinge nya kyrka.

Augusta till Maria, Djurgården den 27 mars 1869

Kära älskade min Mia!
Så outsägligt tack för ditt sista långa bref tack tack tack! Du får åter förlåta mig som dröjt så länge med Ditt brefs besvarande. Hela denna månad har varit så mer än vanligt ”lässam” icke precist för mig sjelf, ty jag har haft så ovanligt godt om pengar, och hvad beträffar mina husliga förhållanden äro de så ohjelpliga att dem lider jag just icke stort af numera. Den första Mars då den stora eldsvådan var här på Djurgården brann hela Kettys lilla nötta bohag upp, hon var borta hos brodern i stan när elden utbröt. Vi skickade genast efter henne och Adolf och jag sprungo genast dit för att försöka rädda något, åtminstone hennes kläder, men elden spridde sig så hastigt att det var omöjligt. Du kan veta den arma menniskans jemmer och förtviflan, jag trodde först hon skulle blifva tokig. Hon hade ju ej mera än hvad hon gick och stod uti, och ej assureradt. Ketty har nu varit här nästan hela tiden, jag har försökt hjelpa henne med hvad jag kunnat. Så har hon fått 100 rdr från Enkedrottning och litet från andra håll har hon också fått. Nu är hon bättre och lugnare till sinnes, men Du kan veta det ej varit roligt för mig höra allt detta elände dagligen. Så har jag måst hjelpa och ordna litet för henne, ty hon har varit för ”utom sig” för att kunna göra det sjelf. Så Du kan väl förstå både min tid och mina tankar ej varit så angenämt sysselsatta att jag haft håg skrifva till Dig ens. Stackars min älskade vän, jag lider när jag tänker på Dig och Dina bekymmer, jag som sjelf pröfvat på alla de lidanden och qval fattigdom och beroende medför, känner mer för Dig än några ord kunna uttrycka. Jag har nu åter läst igenom Ditt brev, och vet du min Mia jag känner mig rysligt lycklig Du än en gång skrifvit så förtroligt och hjertevänligt till Din Gusten, det återför tankarna på hänsvunna och lyckliga tider, och våra första förtroliga glada vänskapsår, jag saknar dem alltjemt. Man såg då lifvet i rosenrödt i jemförelse mot nu sedan tillochmed alla hägringar om lycka och frid i denna verlden öfvergifvit en. Ja, besynnerligt är det att man så älskar verlden fastän man här har så litet glädja sig åt, nog är jag blifven tålig, men ej är det ett tålamod efter Guds sinne. Men man får liksom mera mod och kraft samt förnöjsamhet när man hörer talas om andras olyckor, med ingen skulle jag dock vilja byta lott, hvar och en har sitt. Christine håller på och klipper till en klädning åt mig och anser sig för djupt olycklig för det jag ej besvarar hennes alla förfrågningar genast. Min garderobe har förökats sedan jag sist skref 1) med en hvit alpackaklädning garnerad med blått sammet, den är aldeles charmant vacker och klär mitt violetta ansigte väl kan Du förstå 2) med en burnus som Christine nu skall sy, jag skickar dig en lapp. Du undrar väl hur jag kunnat få allt detta. Jo, 10 rdr fick jag af Pappa på Mariadagen, så af Lisen åtta, och så har jag sytt två de vackraste hörnhyllor och lottat bort, för dem fick jag 25 rdr, några rdr har väl också hushållscassan fått släppa till. Nu har Ida Wilson lofvat skaffa mig mer af broderiet till Princessans salong så jag åter får liten förtjenst. Mariadagen voro vi på en aldeles utmärkt treflig middag på Hasselbacken, bjudna af Adolfs goda vän Grosshandlarn Meurling. På militärmasqueraden var jag också klädd i svart domino. I början var jag rädd men så fick jag fatt i Baron Harald Strömfeldt och Gud Amor sjelf, med dem gick jag länge och fick reda på litet af hvarje, bra roligt en gång ha sett en sådan tillställning. Du frågar om jag har några blommor. Jo vars! Jag har haft tre hyacinther en hvit som var ståtlig riktigt min stolthet och glädje nu äro de förbi, så har jag två resedor och snart blommar mina nejlickor mitt lilla heliotropskott frodar sig ock väl, är min rigtiga ögonsten bland blomsterna. Snart skola vi börja ordna i vår stora stora trädgård. Sådana sköna milda vårdagar vi haft en tid, ångbåtarne har börjat häremellan och staden och i Brädgården är skeppningen börjad. Helsa din Gubbe och kyss pysarna ifrån mig. Jag spelar ofta bräde med Truls på det jag må våga spela åtminstone ett parti om dagen med Nils när jag kommer. I brist på annan medspelare håller han kanske till godo med lilla mig. Helsa Totties och de andra grannarne. Farväl älskling, Gud signe Dig, skrif snart till Din egen hängifna Augusta.

Ann-Katrins dagbok

15/5 1869 reste Carin Hellman till Knista för att hälsa på sin bror och svägerska vid Nedre Östa.

Augusta till Maria, Djurgården den 4 juni 1869

Min innerligt älskade Mia!
Kära vännen min förlåt mig som ej skrifvit på så lång tid, skälen dertill vet du, först var jag ju så ynklig och klen och sedan kom detta så outsägligt ”lässamma” afskyvärda broderiet till Prinsessans salong och upptog hela min tid och alla mina krafter i anspråk. Man fick ej ordentliga mönster att sy efter utan illa sydda modeller, ytterst fin stramalj och sömmen skulle låtsa vara gobelins, således skall Du veta, att sy de mest ihopgyttrade blommor blad och knoppar i oändlighet öfver en tråd skulle slutligen utsätta ett bättre tålamod än mitt. Jag uppgaf ett högt glädjeskri när eländet var slut. Tack för allt godt och vänligt du skrifver i Dina bref, jag gret riktigt bittert när jag fick Ditt sednaste bref, stackars vännen min en sådan vinter Du måtte haft, Gud låte detta år blifva godt. Huru har ni det nu med mjölken, bättre hoppas jag, ni kunna väl nu få ut korna på bete. Du må tro vi också har fullt upp af bekymmer jag tror man slutar som idiot? O så outsägligt sorgliga och plågsamma dessa oupphörliga penningatransactioner äro, men hvad tjenar upprepa det evigt enahanda som sysselsätter ens tankar jemt. Som jag nu fruktar för vintern mer än omtalas kan, har jag på allvar tänkt på taga inackorderingar, som Du vet jag i flera år svärmat för, jag måste skaffa mig verksamhet …

Augusta till Maria, Djurgården den 6 augusti 1869

Goda rara kära älskade Mia
För en liten stund sedan skiljdes vi från Din Nils med hvilken vi varit tillsammans hela dagen. Jag är så ledsen Nils ej kunde stanna öfver fredagen, bra snällt af honom emellertid komma ut till oss, hade blott Du varit med hade jag väl varit som man säger i sjunde himmelen. Bra roligt få se Nils jag håller bra mycket af honom nu för tiden! Så roligt ni ej ha något emot jag kommer i September jag skall försöka hjelpa Dig så mycket jag kan och tycker det skall blifva så rigtigt roligt blifva Dig till någon nytta. Förut har jag blott roat mig hos eder, men när väntar Du Dig? flicka lär det blifva hörde jag af Nils, måtte det ej blifva två, jag hörde af Tottiarna Du är storartad, blif nu ej ledsen för jag pratar om hvad de sa. Du må veta jag är trött i dag så mycket som jag gått ikring i Humlegården och gapat, det är så underligt komma hem i ensamheten igen när man en dag haft så där rigtigt roligt som jag idag haft, dock skall jag försöka låta sorgen fara ”för vestanvind” och se allt i så rosenrödt som möjligt. Du tycker säkert jag varit bra likgiltig och trög som ej skrifvit så ofta i sommar som förr, men upprigtigt sagt är jag så trött till kropp och själ, Du förlåter mig nog! Och så denna förskräckliga värme sedan har gjort en jemt dåsig och ynklig. Stackars min Mia jag tycker hvad Du måtte ha pinats jag har så mycket tänkt på Dig. Tack goda min Mia för all den rara saften och sylten. Nu skickar jag burkar, Du får behålla hvilka Du vill af dem …

Jag har inte sett några brev från Maria under de här åren. De kanske var så ”lässamma” att ingen ville spara dem. När hon fick det här brevet var Nils tre år och fyra månader, Börje två år och två månader, Alrik tio månader och Maria är snart i femte månaden med Eva. I december dog Augusta och 1870 dog både Eva och Börje. Sedan föddes Sten 1873 och Bertil 1875 och sedan finns det brev från Maria igen.

Fortsätt till nästa del, 1870–1887
Till bokens start